Svettigt, hurtigt, så jag...

Ännu en en fantastiskt strålande dag. Insåg dock att jag legat lite på latsidan de senaste dagarna och bestämde mej för att dra med alla barn på promenad, mitt på dagen i gassande sol.

-Nu ska du lära dej att cykla, förkunnade jag till Stora N.

Så fram med vagnen, ståbräda, hjälm, cykel och bajspåsar. Nej koppel använder jag inte. Stora N strålade på sin fina, blå cykel, Lilla N satt förnöjt i sin vagn och tittade på Bobbo medan mitt mellanbarn gnällde. Efter en lagom lång promenad i vårt super mega kuperade (läs ; svinbranta backar) landskap kom vi fram till stallet. Stora N var skit nöjd och ville fortsätta. Jag var lite lätt småsvettig av att skjuta på vagnen med två barn med vänster hand samt putta min son i de värsta backarna med höger hand. Nu får jag starka muskler, nu går jag ner i vikt, tänkte jag förnöjt och mot bättre vetande följde jag Stora N:s uppmaning att fortsätta framåt istället för att vända. Vi hade det jätte trevligt! Lilla N somnade, vi stannade och drack vatten och berättade hur mycket vi älskar varandra. Så kom vi halvvägs. Vattnet var slut, svetten rann i floder från hårfästet när stora N förkunnade att han inte orkar mer.... En fyraåring som cyklat ca 6km i 30 graders värme med strålande sol.....det är bara att acceptera, han orkar inte längre...Det var ca 5 km kvar hem...Hurtiga mamma tog för första gången en paus i skuggan under en promenad. Vi ritade figurer, jag räknade glatt kalorier innan vi fortsatte. Nu var det inte längre i bara uppförsbackar jag puttede på min trötta son. Så med en vagn i ena handen med en super gnällig dotter med vattenkoppar och en väldans snäll men trött son på cykel i den andra började vår färd hemåt. -Tänk på glassen ni ska få när vi kommer hem. Och all saft vi kan dricka, mässade jag de 5 km som återstod.

Vi kom hem. Tre timmar efter utgång stapplade vi in i huset och drack en liter var. Jag avstod glass. Kände mej himla nöjd. Lunch och sen gick vi ner till sjön och badade och badade i nästan tre timmar. Bobbo(22kg) som numera får simma med 17kg extravikt(Stora N) efter sej ligger nu utslagen på vårt golv och rör knappt en fena.



Vad har jag då lärt mej av detta? Jo att jag är som jag är. När jag väl ska göra något så ska det alltid vara i så stora mått. Varför kan jag inte bege mej ut på vad andra kallar normala promenader på en och en halv timma, nej jag ska ut i tre på årets varmaste dag! Dessutom ska jag sedan ut och simma ca 1 km, för att jag ändå har möjligheten. En gång i tiden var jag vältränad som få- trots att jag då oxå hade en massiv övervikt ovanpå musklerna, då orkade jag mer än de flesta, var uthålligare än många, men i dag tre graviditeter och ett diskbråck senare på fyra år är inte kroppen vare sej stark eller uthållig. Kommer jag gråta i morgon när jag ställer mej på vågen och jag inte gått ner ett gram? Nej, men jag kommer nog säga upp bekantskapen med den ett par dagar, och blänga surt. Förhoppningsvis kommer jag komma ihåg att ringa min läkare så att jag kan få en remiss någongång så att jag utreds och får behandling så att jag liksom de flesta andra går ner när man äter och rör på sej. Så tjockisar där ute även om det ibland är hopplöst så nog faan lever vi!