Emma konfimeras

Fina Emma. Älskade Emma. Bästigaste Emma! Äran jag känner över att få ta del av familjen Jimenez Nybacks barn är mäktig. Från de kom ut som små skrynkliga russin till stora  kompetenta unga vuxna. Det är häftigt att se den resan och få ta del av det. Det var Emmas tur att konfirmera sej. Och det gjorde hon med pompa och ståt i Kolmårdens delfinarium. Emma hon som testat tusen olika aktiviteter och blev bäst av alla på dans. Emma som dansade tills kroppen gick sönder- två gånger - Men som hon gjorde det! Emma som kom fel i skolan, valde att byta och slog sej in på en skola där sånna som hon får öknamn för att hon står för den hon är.En brud som inte tar skit men med ett enormt fint hjärta. Jag är så himla stolt över den hon vuxit till att bli. Nu gör hon omstart, blir ledare och försöker leva upp till det epitet hon fick av sina vänner på konfirmationslägret - FÖREBILD.

Tack för att jag fick Pepino!

Jag och Pepino. Det är vi två som kamperar ihop. Jag har börjat kräva mycket mer av honom nu än förra året. Jag vågar mer. Han är sådär sommarslö som han var förra året också, och då gillar jag honom som bäst. Det är mer tryggt än höst-och-vinter bockandet. Jag har någon form av längtan att få testa att tävla honom någon gång. Och nu känns det möjligt. Vi jobbar tillsammans. Min fina kille. Jag är så stolt att få vara hans matte och jag uppskattar så himla mycket den livskvalité han ger mej. Tack för att jag fick honom!

Cykla

Ett av det bästa jag vet är att cykla ihop med mina barn. Inte egentligen som transportsträcka utan som motionsform. När vi cyklar tillsammans blir det inte så höga farter eftersom Lilla N har en så liten cykel utan växlar. Men det är helt okey ändå. Idag cyklade vi Grusrunda, eller Skällande hunden rundan som vi också kallar den. Den är nästan 1 mil lång, det saknas 350meter för att nå milen. Vi gjorde det på ca en timme. Alltså inte så fort, men backarna i den rundan är mördande så det det känns ändå i kroppen att jag rört på mej. Dock inte någon direkt värk när man kommer i mål. På våra cykelturer är vi ofta med om diverse mindre äventyr. En flock med kor som springer med oss så långt de kan innan staketet hindrar dem att komma längre, en grävling som korsar våran väg, någon som tar en kurva för snävt och ramlar, svanarna som majestätiskt simmar i den konstgjorda sjön eller den galna hunden som kommer ut och skäller och hoppar mot oss när vi cyklar förbi. Det är liksom de små äventyren i vardagen som förgyller tillvaron.



I år har vi bestämt oss för två lite kortare cykellopp. En här i trakterna där även Lilla N kan vara med och en nere i Laholm där bara de två stora barnen får följa med. Fram tills dess är det många mil som ska trampas igenom den här sommaren. Vi tillsammans. Det är ett fantastiskt sätt att umgås med sina barn. Något jag rekommenderar till alla.

Sommarlov

Jag har sommarlov nu. Eleverna har lämnat skolan och jag slipper ställa klockan på ringning. Istället för att möta en massa andras barn umgås jag istället med mina egna. Jag började sommarlovet med att bli dundersjuk. Jag har inte riktigt återhämtat mej än. Men jag har klippt gräsmattan. Jag har till och med städat huset. Och jag har faktiskt umgåtts med mina vänner. Och så klart har jag varit i stallet. Men inte riktig så mycket som jag velat. Det är först de sista två dagarna jag har börjat få luft när jag andas, så orken har varit lite sisådär med. Men nu är det sommar. Vi badar, tittar på serier, pratar, umgås, shoppar lite. Inga måsten. Inga krav. tar dagen som den kommer. Nu är det sommarlov på riktigt!

Lysande måne

Ibland är jag en lysande måne. Jag lyser starkast på hela himlen. Jag ser beundran i andras ögon och allt flyter så himla enkelt. Jag gör mej förstådd och lyckas övertyga. Känslan när det flytet infinner sej är nästan euforiskt. Jag känner mej stark och jag känner mej viktig. Jag känner mej faktiskt betydelsefull. Nu är det inte alltför ofta som det händer. Men kicken och lyckan det ger, det söker jag hela tiden.

Jag vet innerst inne att jag har förmågan. Jag vet att jag besitter kraft och kapacitet på ett sätt som inte är något man kan ta för givet. Baksidan av det myntet är att jag också sitter inne med selektivt minne, ostrukturerade strategier och orkeslöshet. Till vardags är det mest de sist nämnda känslorna som dominerar. Jag har svårt att se min storhet. Men så glimmar det till, som det gjorde häromdagen, det gjorde det igår och kanske delvis idag. Det är den Åza jag vill vara. Det var skönt att bli påmind om henne. Nu fick jag ett mål i sikte. Nu vet jag vem jag egentligen vill vara. Vilka sidor hos mej som jag ska göda. Fast jag börjar bli till åren är det skönt att bli påmind om det. Som ung har man alla svaren men ju äldre man blir desstå mer förstår man hur komplex man egentligen är. Det var skönt i går. Det var skönt idag. Hoppas det inte blir katastrof i morgon.

jag är tacksam

I dag är jag tacksam.
 Jag är tacksam för att solen har lyst i mitt ansikte så jag börjat få färg. 
Jag är tacksam för att fått spenderat dagen tillsammans med min fina familj och tillsammans med vänner.
Jag är tacksam över samtalet jag fått med mitt yngsta barn över en kopp varm choklad runt midnatt.
Jag är tacksam över att vårt hus äntligen har blivit så pass städat så att det nu mest ser ut som vi inte hunnit städa ordentligt, till skillnad mot det katastrofområde det varit de senaste veckorna.
Jag är tacksam över att ha hittat min nyinköpta tröja jag letat efter i två veckor.
Jag är tacksam för min chilenska familj, som verkligen är min familj.
Jag är tacksam över att slippa det gamla kaoset i mitt liv.
Jag är tacksam över att vara älskad.
Jag är tacksam för att jag lever i Sverige. Grattis på nationaldagen.

Fel på mej-igen

Jag är inte så tuff. Inte så tålig. När jag blir ledsen så blir jag så oerhört ledsen. Jag brukar lämna mitt jobb hemma. Inte låta det påverka min vardag. Såklart är det svårt ibland men nästan jämt lyckas jag. Så finns det dagar som häromdagen. Då är det saker som biter sej fast. Som går och gnager som ett häftstift i skon. Spelar ingen roll riktigt vad man gör, det går inte att ignorera. Det påverkar min sinnestämning, min lust och min ork. Jag ältar, vänder och vrider. Det värsta är att jag inte förstår. Inte fattar. Det blev fel. Allt kan gå fel ibland, men när det sägs att det gått fel många gånger, när det antyds att jag är fel många gånger- hur ställer man sej till det?


I ärlighetens namn har jag fått kritik så många gånger förr. Jag blir ledsen men kan ta det. Det jag har så svårt att förstå är när jag upplever att jag får skit för det som den personen själv också gör.
-Jag hatar när folk är sena. Du är sen du respekterar inte mej! Det här är kritik jag har fått av vissa- ingen av dem finns kvar i mitt liv längre. Jag kan köpa det. Jag lärde mej snabbt att inte bestämma ett visst klockslag utan ca-klockslag. Jag brukar vara inom spannet  10 minuter tidig till 10 minuter sen.  Men när samma personer kommer sena ibland eller ännu värre ringer i sista sekunden och avbokar-gång på gång.... då förstår jag inte kritiken. Jag har oftast inte blivit arg för det här... förens de flyger i taket på att jag är sen.


Nu valde jag ett litet exempel som inte spelar så stor roll. Men det finns liknande inom många områden. När jag sårar någon eller får dem att må dåligt så tar jag det väldigt personligt. Och just nu funderar jag om och om igen på hur jag ska kunna undvika att göra det som blev fel när jag ändå inte förstår vad det var som blev fel. För det som det skylls på är egentligen inte orsaken får jag veta. Att relationer ska vara så himla komplicerade! Jag vet att det här förändrade mej. För stunden. På mitt arbete. Antagligen orkar jag inte vara nån annan än mej efter ett tag. Och måste jag det byter jag jobb. Så funkar jag. Jag vill inte omges av personer som inte vill ha mej.


Jag känner sån frustration över att inte förstå. Klart jag vill fixa det jag gjort galet, men som sagt-vad är det som är galet? Kanske är det  svårare att förstå för mej eftersom jag själv har inställningen att blir det tokigt utgår jag ifrån att jag missförstått- miss i kommunikationen och sånt händer- personen sa en sak men menade det inte så hårt eller så frågar jag vad den menar. Jag utgår ifrån att personen menar väl och försöker att ignorera det fram till jag förstår vad som är på G. Men alla är inte så och jag kan uttrycka mej klumpigt så det är klart att jag kan framstå som ett monster....
Åhh - nu ska jag fortsätt med mitt malande i min ensamhet och inte här in public med dej.

Fotbollsföräldrar

Matchkläder, en siffra på ryggen. Fladdrande vingar i magen, vattenflaskan fylld. Tränarnas allvar, spänningen i luften. Det var den stora dagen. Den första matchen. För oss föräldrar var det medpackade stolar, kontanter i plånboken och redo för att vara hejarklack.

Våra två äldsta barn skulle spela match. För Mittimellan n var det hennes första någonsin och hon skulle möta de som var två år äldre än henne- 05:orna.  För Stora N var det första matchen i det nya laget.

Han spelade ömsom briljant. Han var så glad och strålade som en prins när de klev av planen trots förlust. Likaså dottern var nöjd efteråt trots en svidande förlust även där. När slutsignalen gick var hon dock inte lika lad, en stenhård boll hade slagit henne i ansikte och med svullen läpp och värkande näsa linkade hon av planen. Men när det värsta lagt sej jublade hon åt att snart var nästa match igen.!

Musik maestro

Lilla N provar tvärflöjt

Lilla N vill lära sej spela instrument. I flera år har hon tjatat men tyvärr har hon inte fått plats. Nu var vi på Kulturskolan för att se om det verkligen var piano eller tvärflöjt som var hennes instrument. Hon for runt som en upphetsad kanin mellan rummen och alla instrument. Det var svårt för henne att faktiskt välja ett instrument men till slut valde hon det som både hon såg snyggast ut med OCH som jag tycker är ett av de mest sexigaste instrumenten- saxofon. Det sa jag ju såklart inte till henne. Men med sin attityd och utan bekymmer spelade hon i instrumentet som storasyster knappt fick ljud i. Det var så häftigt att se. Till och med läraren sa att Lilla N var en solklar blåsare medan hon grinade illa åt några väldigt höga toner som tjöt ur saxofonen. När dottern till slut skulle välja var det svårt tyckte hon. Val ett var klart men om hon inte skulle få det då var frågan vad hon ville. Tvärflöjten och pianot kom inte ens med på listan utan val två och tre blev fiol och gitarr.
 Även Mittimellan N var glad att få testa på fler instrument än det som hon spelar till vardags-fiolen. Jag hittade henne bakom ett instrument som klingade så vackert när hon spelade så jag blev helt förälskad och det var tuban. Men hon övertalade mej att få skriva upp sej på pianot, men i andra hand tog hon tuba. Nu får vi vänta till hösten och se om det blir lite mer instrumentspelande hemma i huset.

Den ska bara göras....

Varje år ska den göras. Deklarationen. För oss är det oftast inte så stort arbete, vi lägger till resor till och från arbetet och sedan är det bara att skriva under och skicka in. Vi gör det på datorn. Ändå är det något som är så himla jobbigt att ta tag i. Jag är alltid ute i sista sekund. Gärna med bara någon timme kvar innan portalen stängs ner. Men inte i år. Jag är hemma och vabbar kräkande son. Själv mår jag illa men har inte börjat få upp något maginnehåll än. Så jag passade på och fick iväg deklarationen. Så nu känner jag mej duktig och mindre stressad. Att få pengar tillbaka är heller inte direkt glädjedödande. Passar bra inför semestern!

Min häst

Min häst.

Min stora fina, lufsiga, lurviga, knasiga, egensinniga och känsliga häst. Jag älskar honom på ett helt galet sätt.

 Han utmanar mej och mina rädslor. Han tvingar min kropp till saker jag inte skulle ha gjort om han inte funnits. Saker som får min kropp att bli starkare och rakare.

 Det finns saker jag vill ändra hos honom. Det finns saker jag vill ändra på hos mej pga honom. Alernativet till Pepino... Jag vill inte ens tänka tanken. Det skulle vara så som det var innan Pepino. Så vill jag inte ha det.

Min häst.

Min vän.

Min rehab.
Min utvecklare.

Min styrka.

En familjemedlem som dog i röret

Sent igår kväll upptäckte vi att Melody inte längre rörde på sej. Melody fick drygt två år tillsammans med oss.Lilla, grå Melody som älskade att äta smör och gömma sej bakom gardinen i köket. Det blev stor tragedi för tjejerna i familjen. Båda mina döttrar grät som om hjärtat hade brustit. För Mittimellan N blev det en påminnelse om att Bobbo och Pluto inte längre finns hos oss, att tía Chela försvann i cancer och om Janne som valde att avsluta sitt liv. Vi hade en kort och lite fladdrig begravning vid körsbärsträdet, ganska nära ekorren Bloss. Nu har vi bara en häst och en hamster kvar- som Lilla N sa. Barnen är vana att ha många djur omkring sej och det är svårt att vänja sej vid att de inte finns längre.

Ingen långdistansare

Jag såg ett program i natt. Det var ett program som på nåt sätt kom att beröra mej väldigt mycket. Under natten har det mognat till ett beslut. Jag vet att jag inte riktigt bär hela beslutet i egna händer men jag ska verkligen se till att göra allt i min makt för att det ska bli verklighet. Jag behöver det. Jag måste det.
I början av året har jag redan tagit åtgärder för att komma åt detta håll, men med de senaste veckorna har jag släppt det lite. Jag måste vara fokuserad. FOKUS. Jag vet bara inte hur jag ska klara av att hålla målmedvetenheten  över tid. Jag är ingen långdistansare, inte heller en sprinter. Jag är helt enkel dålig på att följa mina egna beslut. Ändå får jag det jag vill i de flesta fallen. Så någon form av strategi har jag ju. Men den är inte uttalad. Alltså vet jag inte hur man gör. Jag tror att nu, den närmaste tiden handlar det om planering. Håll planen så kanske jag lyckas längre. Alltså ska jag sätta mej ner och planera. Det är dagens mål.


När jag tänker efter är det en hel del jag skulle behöva planera. Jag har en del drömmar och mål som jag verkligen vill genomföra men jag hittar alltid på ursäkter för att låta bli. När blev jag en sådan person? Har jag alltid varit så?


Jag vet att min far är som en humla som flyger från blomma till blomma, stannar liksom inte kvar och härdar ut. Samtidigt flyger han inte tillräckligt långt bort från sin blomsteräng för att upptäcka nya saker - vilket nog är vad han egentligen skulle vilja. Eller så har han bara den synen på sej själv- att han skulle vilja mer - men trivs med den blomsteräng han är på. Jag vet inte. Jag är väldigt nöjd med min blomsteräng MEN jag tar alltid samma blommor. Jag tar mej inte tiden att utforska alla blommorna, jag tar bara de som jag alltid tar och håller utsikt efter fler av de blommor jag älskar. En del skulle skylla mitt beteende på ouppklarade trauman från barndomen. Jag satt mycket och tänkte på det i natt. Jag tycker synd om barnet som var jag. Jag ser på mej som ung och tänker att det var mycket jag velat skona mej ifrån. Helt uppriktigt så är det många år sedan jag var ung och det var synd om mej. Jag har inte många oupplösta knuta. Det finns inte mycket jag måste skydda mej själv ifrån så jag köper inte det. Men klart att beteenden kanske jag har anammat. Måtte jag aldrig påtvinga överlevnadsstrategier till mina barn. Jag hoppas att jag har ändrat mönstret. Jag hoppas jag styr mina barn i en annan riktning men samtidigt lär dem hur skört allting är.

Fröken Stress bor nu här.

Fröken Stress har flyttat in i mitt hus. In i min kropp. Som en tyst liten mus har hon letat sej in utan att någon märkt henne. Men nu börjar jag höra knapprandet, tassandet. Jag känner lukten, närvaron. Fröken Stress gör mej till en dålig människa, en ilsken individ, snäsig och otrevlig. Hon gör mej till den jag inte vill vara. Alltså vill jag kasta ut henne. Men jag vet inte hur. Får inte tag på henne. Jag vet nämligen inte riktigt vad jag stressar om! Vet du nån stressfångare som kan köra ut henne?

Back to vardag igen.

Kaos på skrivbordet
efter tio minuter på jobbet!

Så var jag tillbaka in i vardagen igen. Eleverna, kollegorna, det rena skrivbordet som blev kaos på tio minuter. Två har slutat, några var sjuka. Tre långa lektioner och god korvstroganoff till lunch. Vi hade möte vi språkkollegor, planerade de kommande aktiviteterna. Men mycket ojade vi oss över alla lektioner som försvinner nu på vårterminen pga röda dagar och schemabrytande aktiviteter.





Back in business

Nu startar även vardagshjulet med Familjen Ab. Vem hämtar, hur dags slutar du, kan du skjutsa? Det är cirkus och det är fotboll. Det är matlagning men det jag ser framemot mest är att komma ut i stallet och jag hoppas jag orkar rida. Första arbetsdagen efter lovet kändes lite förvirrande, lite lost liksom men ändå skön. Nu taggar jag rättning medan barnen tränar!

Löpning i spåret-jag?

Min man har börjat banta. Det går ganska bra för honom. Han har en arbetsgivare som stöttar och har startat en tävling bland sina anställda. De har fått fitband och bokat tider på gym och Racketstadion. Jag är stolt över Marcelo och hans målinriktning. Men det har också satt igång tankar hos mej.


Jag var en gång en tjej med mer muskler än gemene man. Jag var en gång en tjej som tränade 2-4 timmar om dagen ca 5-7dagar i veckan. Men jag var aldrig smal. Jag var smalare än nu, men smal var jag inte. Jag ökade och ökade i vikt. Nu har min övervikt blivit ett bekymmer. Jag är inte sjuk än. Men det kommer snart. Däremot är jag orörlig, för tung för att göra vissa saker, för stor för att få plats i andra. Nu när min man tar tag i sin vikt känns det som jag sitter på perrongen och ser hur han blir en passagerare på tåget. Jag vill också vara med på tåget. Jag vill också se resultat om jag anstränger mej. Men det gör jag inte. Och det är så grymt frustrerande.

Jag och Elsa sprang tillsammans med barnen
nästan 2km. Galet. Idiotiskt?

Men jag går tillbaka till ayurvedan. Det är det enda som får mej att må bra i min storhet. Kroppen fungerar bättre, den mår bättre men den blir inte mindre. Under veckan har jag spenderat ganska mycket tid i sadeln. Vintervilan är officiellt över. Jag har träningsvärk och kroppen är lite otymplig och stel men det värker inte. Idag var jag ute och sprang med Elsa. Barnen sprang spåret framför mej. jag insåg att jag inte skulle orka med i deras tempo. Jag tog det lugnt och lyssnade. Spåret är bara 1.88km långt. Jag orkade inte springa hela tiden utan gick i alla uppförsbackar och när andningen blev för tung gick jag. Maxhastigheten låg på blyga 9km/timmen, men jag tog mej runt. Jag sprang. Jag blev trött men det var inte så hemskt och jag återhämtade mej otroligt fort. Vad det var som for i min hjärna, vet jag inte. Vad i hela världen fick mej att frivilligt ge mej ut i spåret med barnen? Marcelo har varit på mej att börja gymma. Men jag vill inte. Känner bara press och stress över att hinna det. Jag vill hellre lägga tid när jag har tid. Och idag hade jag tid att springa. Jag kan inte med ord beskriva hur främmande löpning är för mej och min kropp. Helt galet faktiskt. Jag AVSKYR att springa. Tycker inte att det är skönt eller roligt för en enda sekund.

Spela boll ihop är nåt vi gillar i vår familj!

Efter löpturen i hemmaspåret gick vi bort till skolan där Marcelo och Alex väntade på oss. Barnen tränade lite armgång, klättring i nät och sedan lirade vi lite boll allihopa på grusplan. Det blev nån timme med tacklingar, skott och dribblingar. Där hör jag mer hemma än i spåret.

Nu får vi se hur kroppen reagerar på dagens träningspass. I morgon är tanken att jag ska sätta mej i sadeln igen. Jag försöker att göra det jag mår bra av. Men faktum är att medan kilona rinner av min man så behåller jag mina- oavsett om vi äter samma mat, tränar- fast olika träning. Och jag tycker de tär väldigt nedlåtande och orättvist. Så det så!

 

Ridlektion

Dottern fick rida lektion på Bella igen. Det var ett tag sen sist. Att dela sitt hästintresse med sina barn... eller att dela ett intresse med sina barn är faktiskt himla fantastiskt! I stallet så gör vi saker ihop och just hästarna är en passion i upptågande för Mittimellan N. Hon var så stolt och glad efter lektionen. De tränade på att trava, rida lätt, rida i 8:or, slalom och mycket annat. Bella surade ihop lite men lyssnade tillslut när dottern blev mer bestämd.

Pepino löshoppade fast vi inga hinder har.

Och just det där att hon klarade av Bella fast hon inte först trodde att hon skulle göra det... det leendet är obetalbart. Till och med sonen tycke det var himla trevligt i stallet. Han fick inte rida men han fick agera godisskål när jag löshoppade Pepino. Att göra saker ihop med ungarna är det bästa jag vet. Och eftersom Elsa var med kändes det ännu mer komplett på nåt sätt. 

 

Ett hem igen

Elsa

Idag kom Elsa hit igen. Hon är rätt ofta här eftersom husse Alex ofta är här. Men i natt ska hon sova hos oss. Jag funderar mycket på vad skillnaden är att öppna bakluckan när jag kommer ut till stallet och släppa ut Elsa, mot att inte göra det? Vad är skillnaden att ge Elsa kvällsmat mot att inte göra det? Vad är skillnaden att planera morgondagen med tanke på att vi har en hund i huset som måste motioneras? 


Jo det har jag analyserat klart idag. Huset känns mer som en familj då. Vi är mer kompletta. Familjen är hel igen. Att höra tasstrampen mot golvet, dunsen när hon lägger sej ner, de där bruna fina ögonen som suktar efter kärlek och en liten klapp..... Alla barnen har lekt och levt upp med Elsa idag. Det gör en himla stor förändring. Det är som om allt är bra nu. Fast hon bara är till låns över natten. Bara för att det är mysigt.




Elsa är med i stallet. Alltid lös. Även när vi löshoppade Pepino.
En dag har vi en egen hund igen som får vara med överallt, precis som Elsa.

En dag kommer vi skaffa hund igen. Då vill jag att det blir min stallhund som följer med var jag än går. Precis som Bobbo. Skillnaden nästa gång är att jag skulle vilja ha den som arbetskamrat också. Jag hoppas den drömmen slår in. Men än kan jag inte skaffa hund. Tårarna för Pluto börjar komma allt oftare. Sorgen över honom slår nu, snart 1½ år efter hans död. Bobbo är bara ett bottenlöst hål ännu.


En dag ska jag skratta och glädjas över en egen hund. Tills dess njuter vi av Elsa!

En riktigt bra dag



Fantastisk ridtur idag.
Jag och Herr P.

Vad är en riktigt bra dag egentligen? Jag känner hur det spritter i min själ, det bubblar liksom glädje ut ur hela mej och jag kan inte hejda det. Jag är så in i böveln nöjd, och glad, och lycklig, och tillfreds och NÖJD! Då har det väl ändå varit en bra dag? Eller var det bara delar som var bra? Kanske är det vädret som får mej på så bra humör?


Egentligen borde man väl säga att det är familjen som gör en bra dag. Eller att man varit ute på äventyr och upplevt saker som får mej att vara uppspelt. Och visst älskar jag äventyr, jag älskar att uppleva saker som jag normalt inte gör men jag är så himmelens nöjd med min vardag. Min vardag rockar fett! Nu har jag visserligen lov. Jag går hemma med barnen. Sover mycket. Städar lite, får laga mat flera gånger om dagen men framförallt är jag ganska många timmar i stallet. Att ha häst är så sjukt glädjespridande. Pepino är min ultimata utmaning. Han är en av det mest tryggaste hästarna att hålla på med i boxen. Klumpig som han är kan han trampa på nån fot när han flyttar på sej men värre än så blir det inte. Han ger så mycket kärlek och han rullar sej i så mycket lera att jag varje dag får lång träning i att borsta honom. Armarna värker, axlarna värker av träningsvärk. Sedan ska det ridas och benen får jobba som en galning, balansen likaså.

Mittimellan N skrittar Pepino på banan.

I dag fick Mittimellan N skritta fram Pepino. Och hon lyckades! Det har aldrig hänt förut. Han vill inte gå framåt, stannar eller är livrädd och dansar runt. Men idag fick hon jobba hårt och de tog sej framåt.  Varv efter varv. Sedan hoppade jag upp och vi tränade övergångar i skritt, trav och till och med galopp idag när banan inte var så lerig. Han var fantastisk. Jag är så lycklig. SÅ LYCKLIG! En bra dag i stallet gör en bra dag. Så är det.

Vi löshoppade Shouni efteråt. Det var också rena euforin. Både jag och Mittimellan N var trötta som nyvakna kissungar när vi åkte ut men efter en kort stund var vi pigga och efteråt är det som om energin inte tar slut. Att fylla sin vardag med sånt som gör en lycklig. Det tror jag är konceptet till ett lyckligt liv. Det är en bra dag idag. En riktig bra dag!

Vad som behövs

Jag hälsade på Molly häromdagen. Hon hade smala ben, tunn pannlugg och kraftig, stark kropp. Hon gosade med mulen och var uttrycksfull med sina öron. Hon var brun.
Ögonen lite avvaktande. Ibland såg hon nöjd ut när barnen kramade hennes mjuka hals och ibland vände hon avvaktande bort huvudet. Men en liten morot kunde bota hennes skepsis. Jag ställde den magiska frågan och då tittade hon på mej och lade sedan mulen på min axel och invid min hals. Hanna red henne tills svetten rann. Pigga ben, samlad galopp. En fin liten häst att träffa.


Sedan åkte jag hem till min Pepino. Vi red på banan. Jag på Pepino och tjejerna på Shouni. De skötte sej själva. För mej gick det halvbra. Först helt ok. Sedan när alla små  ponnysarna kom tillbaka efter uteritten satte dampmonstret i honom  fart. Men jag jobbade på små volter, fortsatte kräva arbete. Han kastade sej, reste sej en aning, sparkade och hoppade upp och ner. Men jag fick tillbaka honom. Han kunde börja jobba koncentrerat igen. Han gick ner på tygeln och arbetade i form på ett sätt han inte gjort med mej förut. Han var fortfarande lite explosionsartad och varje gång vi red i trav på volten så kastade han sej, men på fyrkanstspåret gick det bra. Det som slog mej var att jag satt bättre kvar i sadeln nu än vad jag gjorde för ett år sedan. Alla timmarna i sadeln börjar bygga min balans, bygger mina viktiga småmuskler och skapar aktivitet i nervtrådarna ner till benen igen. Jag behöver inte aktivt tänka vilken muskel jag ska röra först i ena benet och sedan i andra benet längre. Kroppen fungerar bättre. Jag satt kvar i sadeln utan några större bekymmer. Jag blev inte rädd. Kanske en aningens irriterad men mest stolt över att jag lyckades med det jag bestämt mej för att göra. Vi tog oss igenom utbrottet som varade kanske tio minuter utan att jag behövde höja rösten, bli arg eller rädd. Det är precis vad Pepino behöver. En ryttare som hjälper honom igenom hans svårigheter när de uppstår och visar vägen till ett harmoniserat förhållande till ridning och omvärlden. Jag är så himla stolt över oss båda!

  

Inga bilder togs när vi red på banan, men när tjejerna tog ut hästarna till hagen passade jag på att
fota duktiga Pepino och älskade Shouni.