Kvällssvammel

Så var sista tentan skriven. Jag är så trött! Fortfarande har jag en  uppsats som ska bli klar. Målet är att kunna skicka in den under nästa vecka. Men eftersom jag inte gjort annat än att skjuta upp allt annat i livet så försöker jag ta igen det nu. Läxläsning med ungarna, träning med hundarna, middag tillsammans på altanen, jag som skjutsar till sista träningen innan genrepet, sitta en stund i soffan.... Så mycket jag inte gjort sista veckorna., som är dags nu. Nu kommer kvällarna var fulla av föreställningar med cirkusen, men jag SKA verkligen till stallet. Det bara är så. Så småningom ska jag också ringa en vän eller två.

När jag gick ur tentalokalen igår kväll vid halv nio började jag skratta. Och jag har nog inte riktigt slutat än. Vilken lättnad det var! Vilken börda det är som släppt. Jag tror inte jag blir godkänd, för även om jag skrev mycket skrev jag nog inte rätt saker. Mitt minne sviker mej. Hjärna och kropp är uttröttade, men jag gjorde mitt bästa. Mer kan jag inte kräva av mej. Just nu är jag inte bättre än så här. Det duger. Lyckan vore ju komplett om jag verkligen klarade tentorna och blev godkänd på uppsatsen. Klar, färdig med delmål ett. Men än är det för tidigt.

 Jag har så mycket att blogga ikapp, det ska bli kul när jag får tid att göra det. Nu känns det som livet kan börja igen. Kvällarna kommer inte vara överbokade längre. Judon tar slut. Cirkusen är fullfräs två veckor till sen är det över. Då är det bara fotbollen kvar, och jobbet och politiken. Som jag ska sova! Snart är det sommarlov ochjag får sju veckors, eller var det sex veckor? ledigt på raken. GÖTT. Tre veckor simskola och en vecka cirkusskola sen var det två veckor kvar...... Inte tänka på det nu. Nu är det harmoni och mjukhet som ska dominera. Puss på er! 

Plugg natt

Nu är jag inne på den tänkta sista natten med plugg för den här terminen. Men om jag får tro det själv så kuggar jag i morgon - idag, och får skriva om. Så då är ju inte skiten över än. Men jag ska göra mitt yttersta för att slippa. Dessutom fick jag ju skäll och måste göra om delar av uppsatsen, så det arbetet påbörjas nästa helg.... Pluggandet tar inte slut fast jag räknat med det. En tenta på dator gjord. Högerhanden är för jävlig och jag kan inte göra nåt med en, än mindre skriva,  jag fick göra tentan på dator så jag kunde knappa in svaren på tangenterna. Skysst. Nästa tenta på dator i morgon alltså, eller idag, klockan har passerat midnatt och det är bara att konstatera att jag inte hunnit med allt. Men nu orkar inte hjärnan mer och jag behöver vara utvilad med en heldags jobb och en lång kvällstenta framför mej. Drömmen är att jag klarat båda, får godkänt på uppsatsen och kan börja nästa steg i höst. Har jag förresten sagt att jag fått sparken från mitt ena jobb?

Plugg, mat, sömn, motion

En hel helg har gått. Jag kan inte direkt påstå att jag lever i en pluggbubbla, för hela existensen går ut på att hitta balansen mellan när jag faktiskt lär mej nåt och när allt geggar ihop till en sörja. Men pluggat har jag gjort. Allt jag har gjort harfaktiskt handlat om att se till att min inlärning ska vara så optimal som möjligt i min sönder sargade hjärna. Promenaderna med hundarna har varit väl uträknade, mat, sömn likaså. Jag har legat och gråtit i Marcelos famn när pressen varit för stor, så att jag kunnat gå vidare och fortsätta plugga. Städningen har uteblivit men två maskiner tvätt har jag lyckats med. Thats it. Inget mer har hänt. Plugg, mat, sömn, motion, bryt ihop, plugg, mat, sömn, kärlek, plugg, motion, mat, sömn, tvätt, plugg. Egentligen är det inte hela världen om jag misslyckas, för det är ok att misslyckas. Men jag känner att jag orkar inte plugga och jobba i denna hets så länge till och jag har minst ett år till. Misslyckas jag så har jag två år till. Jag vill bli klar så att det är över. Därför känner jag pressen. När hjärnan heller inte vill samarbeta, utan glömmer allt efter tre timmar så blir det ju inte enklare. Och jag vet att det är tecken på stress och utmattning, därför vill jag förkorta plågandet. Och nej att inte göra klart skolan är inte ett alternativ. Nu är klockan tio på kvällen och mat-och sovklockan meddelar att det är dags att sova. I morgon jobb, hämta barn, plugg, motion, mat, plugg, sova. Så är det nån som undrar vad jag gör så kan ni nu gissa....

Smågrus

Jag har smågrus på jobbet just nu. Det gnager i mej vad som kommer att hända nästa termin. En chef har inga svar och den andra sitter och väntar och jag sitter på mitten och vet varken bu eller bä. Plugget går sisådär. Jag kämpar på men det är för kort tid att räta ut frågetecknen och jag har bekymmer att lösa knutarna. Men jag sover bättre. Handen värker som bekant så fanatiskt mycket så jag vet inte om det är hälsosamt. Har svårt att koncentrera mej på något annat just nu. Det är liksom inte dåligt, men det är heller inte riktig bra just nu. Det är lagom. Jag är inte lagom. Har inte varit i stallet på evigheter och Bobbo börjar visa tydliga tecken på åldrande. Jag känner mej inte nöjd. Det är inte optimalt i livet ....... Pust

Ont

Helvetes jävlar vad ont det gör! Första dagen utan gips och jag är på väg att krypa ur skinnet. Det värker upp till armbågen. Jag blir galen!

Tentapluggstid

Nu säger jag so long till alla för ett tag. Många kommer inte märka någon skillnad, det var så länge sedan ni hörde nåt från mej ändå. Tre veckor går jag in i bubblan. In i hetsen, in i tentaplugg. Flera stora tentor efter varandra. Slag i slag kommer de och jag ska försöka fixa dem alla. De senaste dagarna har jag sovit och sovit för jag memorerar inte det jag läser. Sömnbristen har tagit kål på mej. Men nu ska jag göra ett ryck. Försöka rädda mej, göra mitt bästa. Puss på er, ses igen mina vänner. Bloggen kommer säkerligen uppdateras så här kan ni träffa mej i cybern.

Hamstermys

Zelda dog efter en vecka, men Melody och Leida finns kvar. Och de två små hamstrarna är så otroligt snälla och trevliga. Varje natt sitter jag en stund inne vid buren och studerar,  gosar och kelar med dem. De är så mysiga och kvicka. Jag vet att ungarna älskar sina hamstrar men jag är nog lika glad som de är för de små krabaterna.

Nygipsad

-Vilken kul form din hand har, sa läkaren när de klippte bort gipset och snabbt satte på ett nytt.
Jo svullen och missfärgad var den. Men på tisdag åker gipset och jag får en skena istället. Jippi!

Min son

Morgon firande med paket o glass

Jag älskar mina barn. Det gör nog de flesta föräldrar. Jag har varit mamma i lite drygt nio år. I veckan fyllde min största nio. Nio år. Min son har karraktärsdrag som jag inte alls gillar. Hans beteende är inte alls vad jag skulle önska i alla lägen. Han har sidor som jag inte alls förstår mej på. Men det är ju det som är lite häftigt med barn, de lever sina liv, de är inte en förlängning på mitt liv. Deras upplevelser och känslor är något de sitter med 24 timmar om dygnet. De gör sina egna val och har sina egna tillkortakommanden. När Stora N föddes så såg jag har min lilla perfekta son skulle växa upp och bli allt det där som jag och Marcelo aldrig blev. Den snygga, populära, duktig i allting och otroligt väluppfostrad och artig. För han var ju så perfekt där han låg i min famn för nio år sedan. Men det blev inte riktigt så. Han är varken bäst eller populärast. Visst ser han bra ut, men supersnygg är nog inte superlativet man skulle använda om honom. Jag är helt övertygad om att det finn söner därute som är väldigt mycket bättre än min son MEN......

Min son kämpar för allt här i livet. Han ger inte upp. Han misströstar inte ens när det tar flera år för honom att uppnå resultat. I judon åker han på stryk i matcherna, han får ont, han gråter, men ger inte upp. Han vill igen. Han tränar, försöker bli bättre och försöker kontrollera känslorna. I fotbollen har han alltid varit långsammast och tyngst. Alla har sprungit ifrån honom på rasterna, men varje dag trixar han med sin boll, han springer på träningarna, springer hemma och berömmer sej själv för varje framsteg. För något år sedan var han så glad över att han inte längre låg 40 meter efter kompisarna när de sprang. Häromdagen hade han nästsnabbaste tiden i klassen. Han ger aldrig upp. Han gråter ofta, biter ihop och försöker igen. I ett år har han försökt komma in på musikskolan för att lära sej spela gitarr. Men det har inte funnits plats. Kväll efter kväll sitter han med gitarren i knät och klinkar, pappa försöker lära honom, det tar emot, det gör ont, Stora N försöker hålla tårarna inne, men han ger inte upp. Efter ett par dagar kommer han strålande som en sol och visar att han äntligen lärt sej. Min son är väl medveten om att hans kompisar inte väljer honom i första hand. Han har kompisar, är nästan aldrig ensam, men det är inte ofta telefonen ringer här hemma. Han har accepterat det och lider inte längre av det. -Det är okey, mamma, säger han. För han blir alltid vald, alltid frågad efter och vill han vara med säger de nästan alltid ja. Men han blir också påhoppad, slagen, kallad ful och får öknamn. Ändå fortsätter han gå emellan när kompisar blir illabehandlade. Härom veckan skulle en av hans kompisar bli slagen av en annan och Stora N gick emellan och fick en cykel kastad på sej. Ändå stod han lugnt kvar och sa att han inte tänkte flytta på sej. Den andra grabben slutade och en tacksam mamma smsade mej på kvällen, då hade Stora N redan glömt händelsen och inte alls berättat om det för mej. Jag är så grymt stolt över min son.

Han är för känslig för sitt eget bästa, hans humör är helt otroligt ibland och man förstår inte alls varför han blir så upprörd. Han förstår inte hur stark han är så när han blir uppspelt kan han göra illa sina nära. Men min son är världens finaste människa. Han har gott förtroende för sin egen förmåga. Han är otroligt snäll och hjälpsam. Han är artig och någerlunda väluppfostrad och han kämpar varje dag med de sidor han själv vill förändra. Förutom det är han väldigt klok utan att vara lillgammal. Han ställer sej alltid på de svagas sida och jag kunde inte önska mej ett bättre barn. Jag gör mitt bästa för att guida honom genom livet, men min mirakelbäbis har framförallt förändrat mej och gjort mitt liv flera miljoner gånger bättre. Jag är så tacksam att jag kommer få ha honom i mitt liv föresten av mitt liv!

Vanlig syssla.

Vad gör man som hundägare? Jo man går och går och går. Promenerar i skogen, inne i stan, runt samhället, över stock och sten, i regn, i blåst och i strålande solsken. 
Ibland är det aptrist, ibland är det rena himmelriket. Jag blir ju dålig om jag går för långt så därför har promenerandet gått ner i tid jämfört med förut. En lång promenad var på tre timmar minst, i dag är vi oftast ute runt 1½ timme som längst för annars blir jag handikappad. Därför gillar jag att cykla med hundarna. Det skonar kroppen och de får kondisträning. Nu kan jag ju inte cykla så vi går allt mer. 
Jag älskar att gå. Jag älskar livet som
hundförare. Jag älskar mina hundar och jag måste få säga att jag är grymt stolt över dem! Tänk att en så vardaglig syssla- ut å gå med hunden, som knappt är värd att berätta om ändå ger så många äventyr och må-bra-stunder varje dag. Jag som var så rädd att få dåliga reaktioner på Pluto får tvärtom så många positiva reaktioner. Trots att de är lösa alltsom oftast. Så många hundrädda som Bobbo har hjälpt i parker, 

på skridskobanan, på fotbollsplaner, gräsmattor mm. Härom dagen hörde jag en granne säga när vi precis passerat dem, 

- Det där är sonens terapihundar. De är helt fantastiska. Sånt värmer. Nog för att jag är glad i mina hundar, men jag tycker om att få bekräftelse utifrån också. Jag gillar uppmärksamheten jag får. Det är nästan aldrig problem med mina hundar. Släpp bara inte fram din hane till mina bara...

Stallet

Nu är det en vecka sedan jag var istallet. I måndags åkte vi ut och jag träffade fina Geisha igen. Hon kom travande när jag ropade på henne och hon försökte för första gången säga något till mej. Tyvärr kan jag ju inte prata med djur, så jag förstod ju inte. Men det var ett framsteg att hon försökte kommunicera tycker jag. Med min brutna hand kan jag inte göra så mycket och vänsterhanden domnar totalt bort efter några sekunder så jag vet inte hur mycket hjälp jag är där ute i stallet. Benen blev inte ordentligt borstade men däremot fri longerade jag henne i paddocken. Jisses vad hon for innan hon började arbeta mer ordentligt. Det märks att hon är frustrerad och har massor av energi. Vi avbröt några gånger och tränade inkallning. Direkt kom hon med spetsade öron. Jag gillar verkligen henne!Tjejerna fick träna balans barbacka på Bella och de fick mocka en del i lösdriften. Lite drygt två timmar var vi ute men det märktes att jag överansträngde handen. Den värkte rätt ordentligt efteråt. Nu kommer alla examinationer i tät följd så jag kommer väl inte ha super mycket tid till stallet men nån gång i veckan måste jag åka ut, abstinensen är fruktansvärd! 

Jag är jag i natten.

Jag sitter här med mitt té framför datorn och ser ljuset i tunneln. Jag är på sidan sex av åtta i min spanska uppsats och även om den kanske inte blir godkänd i första rundan har jag ändå fått ihop en text. Nu är det bara slutsatsen kvar. I mörkret hör jag hamstrarna gnaga på frön och snosandet från mina sovande barn. Bobbo ligger vid mina fötter och jag är vaken ensam igen. Jag gillar tysta nätter som den här. Fast jag kan förefalla som en ganska positiv person är jag ganska dyster och mörk i min personlighet. Därför passar natten mej. Ensamhet, jag älskar självpåtagen ensamhet! Kanske är jag på väg ur min skrivkramp och mitt stillastående tänkande?  

Snart ska jag lägga mej i min nya säng brevid min vackra make och få några timmars sömn. Jag längtar samtidigt som jag njuter av att sitta uppe. Jag undrar hur andra människor lever sina liv. Hur gör de? Jag tycker alla hinner så mycket, är så engagerade och alla tycks vara så..... lyckade. Undra hur jag ser ut i andras ögon. Tjocka jag i mitt lilla hus med min sköna familj och mina udda djur. Den underbetalade, lågstatus läraren som låtsas hänga med i finrummen. Hon med alla drömmarna och så lite tid. I Marcelos ögon är jag den bästa flickvännen, den vackraste frun, i barnens ögon är jag mamman som ger själslig ro och för mina elever är jag den något virriga men snälla läraren som gärna lyssnar. På gipset skrev de Åza ä  världens bästa lärare. Det värmer! För en tid sedan fick jag istället höra alla mina tillkortakommanden och hur plump och elak jag är av de som borde känna mej bäst. Så lite de brydde sej om mitt innersta jag. Skönt med kontraster. Av mej finns nog tusen olika bilder och kanske borde jag se på omvärlden att de också består av mer än mina ögon kan se. Det är nu under kvällens sista timmar som jag hittar min frid, min ro. Det är nu jag göder mina tankar, de som får mej att utvecklas, bli större och hitta lösningar. Nu jagar jag inte. Nu är jag jag.

Happy Pluto!

 

  

Påsklovet över

Påsken har gått förbi. Tio dagar ledigt har passerat. Vi åt ett ägg, vi grillade med familjen, åt den traditionsenliga fisken på fredagen hos svärmor, 

Många promenader med hundarna blev det.

Faster o sysslingar tillsammans
för att hjälpa min farmor.

det blev många hundpromenader, en sväng till stallet och eldning hos farmor. Vi blev bjudna på oxfilé hemma hos Martin och Lotta, fick besök av käraste vännen Anna och hennes fina Harry, pappa och hans fru kom och firade barnens kommande födelsedagar och jag tiggde barnvakt till helgen vi inte löser. Jag tränade på crosstrainern. Vår trasiga TV byttes mot en ny och vardagsrumsbordet blev en TV-bänk. Vi har nog städat 24 gånger den här veckan.

Ny säng!

Och vi fick en ny sängram efter att ha sovit på madrasser på golvet de senaste tre åren. Sista dagarna hann vi njuta av solen. Jag somnade i solen, lyssnandes på radio. Och jag skrev 3½ sidor på min uppsats. Som en våt, illaluktande filt låg den över och förpestade hela ledigheten. Tiden som passerar mej nu är livet. Barnen växer, Bobbo blir äldre, allt förändras medan jag sitter här och gör ingenting. Om ett par år kommer denna påsk försvinna ur mitt minne, inget märkvärdigt hände, men vi är här, närvarande, varande. Tillsammans. Jösses vad vi är tillsammans. Kampen vår familj går igenom är inte över. Det resignerade stadiet har blivit en blandning av ilska och uppgivenhet. Den stora kampen tillbaka till normalitet kommer vara lång och Marcelo och jag får ibland påminna oss om att våra irrationella känslor faktiskt bottnar i något. Men vi har varandra. Alltid. Nära. Vardagen återvänder. En dag kommer den här tiden vara ett blekt minne. En dag står vi på toppen igen. Tills dess ska jag njuta av att få sova i solen, av mina barns tunna armar runt min hals, Bobbos ständiga närvaro vid min sida och bra vänner som hälsar på.

Inget lockande leende

Jag undrar vad det ska bli av mej. Vad kommer hända? Vem är jag på väg att bli egentligen? När jag var yngre hade jag så många svar men det blir bara svårare och svårare med åren. Svaren blir luddigare, det finns så många aspekter att ta in. Så många variabler. Jag vill inte vara fast i kletet, vill inte gegga ner mej längre. Jag har varit nere i skiten och bökat så många år så nu önskar jag någotannat. Men vad är detta någotannat? Jag sitter här med min brutna hand vid datorn efter att ha fått bannor av min svärmor för att jag inte hört av mej på två månader. Har det gått så lång tid? Var tar tiden vägen? Jag vill inte vara så här. Svarta natten lurar utanför knuten. Det är tyst. Barnens andetag kan knappt höras. Bobbo ligger vid min sida, Pluto väntar på mat. I morgon ska jag träffa släkten, dagen efter ska jag möta familjen. Vad är skillnaden? Känslan? Antalet träffar? Mitt pluggande stressar mej, men samtidigt.... samtidigt är det så utvecklande. Egentligen vill jag inte sluta plugga. Jag vill bara få mer tid. Men just nu sitter jag i ett skede där jag måste plugga, det finns inget val. Politiken är så spännande, jag känner att jag trivs, jag är med, har inte bara åsikter. Kanske gör jag ingen skillnad, men jag försöker. Det som grundar mej, de som betyder allt är djuren. Utan dem finns inget riktigt liv. Då blir jag ett skal. Jag blir olycklig. Mitt jobb ger mej förutsättningar för det liv jag vill leva. Det ger mej en menig, ett forum, en plats i livet. Vad ska jag välja bort? Hur ska jag kunna välja bort delar av den jag är? Förlorar jag mej själv då? Men jag är ju redan borttappad. Lite vilsen. Väldigt trött. Är det semester jag behöver. Åka bort en dag eller två? För där jag är nu är inte bra. Jag försöker rida ut stormarna, försöker göra allt så bra. Men det är inte så bra. Leendet lockar inte längre. Jag är trött, vill lägga ner ansvarsklubban, ta ett break. Hitta fotfästet igen. Hitta mej. Var är du Åza?

Tyst i huvudet.

Jag har lyckats få ner tre  sidor med text på min spanska uppsats.TRE sidor. Nu är jag så tom. Vet inte vad den ska innehålla mer. Jag blir tokig. Jag kämpar men sidorna fylls inte på! I morgon ska jag skriva ett avsnitt om ETA så då kanske jag får ihop en sida till. Men det räcker ju inte! Inte på långa vägar. Jag får panik! Ordbajsa på svenska fixar jag ganska bra, men på spanska.... inte alls! Det är en kamp. Hur gör man? Vad händer om jag inte får ihop alla sidor? Och det finns INGEN som kan hjälpa mej. Den här takten jag håller är alldeles för långsam, men det går inte fortare. Jag sitter helt tom och stirrar på skärmen. Det kommer inte något. Det är tyst i huvudet. Jag går och lägger mej!

Misslyckad färd till Blåkulla

När man har barn vet man aldrig hur det kommer att gå. Man kan åka på semester och komma hem och känna att börja jobba är rena semestern. Ibland kan man undra varför man inte alltid är med barnen, för det finns ju inget mera underbart. Idag planerade jag att ta mina små påskkärringar och min påskgubbe till Blåkulla. 
Vi målade upp oss så fint och när skymningen kom packade vi termos och matsäck och stack iväg. Det småregnade lite, så redan där borde jag ha förstått att vi borde vänt hemåt. Men har man bestämt nåt kan man ha kul trots ruggigt väder. Vi kom fram till vårt Blåkulla och myste med matsäcken, hade lite uppvärmningslekar innan vi började de stora lekstunderna. Att ha två vinnarskallar som börjar tjuta så fort det går emot dem..... nu kom jag ihåg varför jag aldrig leker med mina barn. Vi lekte färdigt, sen skällde jag ut dem och vi åkte hem. Jag hatar när det liksom blir en kamp för att ha kul.Jag hatar verkligen när jag måste hota någon av barnen för att det ska fungera. -Om du inte slutar nu får du inte vara med..... Och det slutade med att en inte fick vara med. Jag vill att det ska vara enkelt. Just nu känns inget i livet enkelt. Förhoppningsvis är det en ny dag i morgon.

Dålig kondis

Jag o hundarna går hemifrån

Pluto har ju haft ett bakslag med bakbenet igen och därför har det inte blivit så många långa promenader sista två veckorna. Tyvärr blir det så för Bobbo med då. Istället har de nosaktiverats och tränats lite i apportering. Sakta går han bättre och idag var vi ute och gick i drygt en timme. Vädret är fantastiskt och sommaren är på G.Det första jag märkte var att Bobbo efter lite mer än halva vägen började flämta och var märkbart påverkad. 
Efter ett tag började även Pluto sacka och sänkte svansen. Jag vet inte om de tappat kondis eller om det var värmen som slog till på dem.
Bobbo har ju haft lite perioder när han går ner sej lite, men idag slog det mej att han kanske inte kommer orka med långpromenader mitt på dagen i sommar! För även om han piggar på sej igen så är han faktiskt gammal nu. För några år sedan tänkte jag att den här sommaren som kommer nu kanske blir hans sista. Nu har jag helt släppt den tanken och planerar för att ha honom kvar både nästa och året efter. Man blir lite kall när man påminns om att det kanske inte är så. Bobbo har varit med mej i 11år. Längre än vad jag haft mina barn. Det är nästan lika länge som min kanin Bubba var med, han höll ut i 13 år, och sköldpaddan Pyrit rymde efter 25år i min ägo. Men Bobbo är något mer. Lite mer familj. Idag ser han gammal ut. Kanske har han blivit deprimerad av passiviteten sista veckorna? Ska jag vara ärlig har han väl inte haft skitkul sista månaderna... Han påverkas ju också av det som pågår i vår människovärld. Men kanske ska jag inte dra på för höga växlar på dagens promenad? 
Kanske jag ska slappna av och tänka att det är den ovana värmen som får dem att krokna lite tidigare... I vilket fall som helst hade vi en super mysig promenad och ingen av hundarna gick ju och släpade bakom mej. Jag formligen älskar att vara djurägare och önskar att jag kunde ha fler djur och lite mer tid. Tänk att få jobba med det halvtid, mocka, gosa, träna, hugga i. Tills dess har jag min doggisar. Och de är värda mer än allt annat! 

På hemväg igen, märkbart påverkade.

Stiltje

Hundarna vid sjön i skymningen

Det händer så mycket i livet fast det känns som det är stiltje. Snart är påsklovet över och jag har inte gjort någonting. Inte ens påskpyntat. Jag har ett så stort behov av att få vila. Jag vill sova mer, men hela tiden blir jag störd i min sömn. Påminner om när barnen var nyfödda! 

Jag o mitt skrivande

Att skriva uppsats på spanska var bra mycket mer mödosamt än jag kunde tänka mej, plus att jag har två tentor jag behöver plugga till. Idag tog jag mej tiden att storhandla för första gången på två veckor! Jag fattar inte var tiden springer och gömmer sej någonstans.Mitt i matlagningen idag smet jag iväg.  Det började skymma men jag hade ett behov att rymma. Lilla N var på dåligt humör så jag tog med henne och hundarna ner till sjön.

Lilla N är alltid med oss

 Vad friskt det är att komma ner dit! Pluto sprang omkring som en toking och jag och min dotter satt på trappen och lyssnade på gässen som flög över våra huvuden. Det var så skönt att komma bort en stund. Vi kunde prata om det som blivit tokigt under dagen på et lugnt sätt och samtidigt riktigt livsnjuta av naturen och de ljumma vindarna. Det som kommer det kommer känner jag nu. Jag gör så gott jag kan. Räcker inte det får jag väl göra om. 


Puh, där kom jag på att jag inte ansökt kurser till hösten, så det gjorde jag nu. Jag hoppas på Uppsala universitet, men dit kommer jag bara in om jag klarar alla delmoment i de kurser jag går nu. Sista anmälan var idag, alltså slut om 45 minuter, så det var i sista sekunden!

Min lilla uppsats på spanska.

 Nej nu ska jag göra en kopp té och fortsätta min uppsats om Spaniens enande som ingen egentligen vill ha. Jag sitter här stilla vid datorn i totalt stiltje samtidigt som det faktiskt händer något.....

Tillökning

Zelda är en av hamstrarna som flyttat in.

Barnen har sparat och gnetat och nu har de äntligen haft råd att köpa sina första egna djur. Tre stycken små sibiriska dvärghamstrar som låter som små pipdjur när de pratar. Buren är inredd och varje dag tas de ut fyra, fem gånger för att få motion och för att de ska bli handtama ( och för att de är så gulliga att gosa med såklart.) 
Ungarna har börjat se skillnad på dem, jag kan se att en är större, kvickare och mer försiktig, men bara barnen kommer överens om vem som är vems och själva är nöjda får väl jag också vara det. Det känns verkligen märkligt att ha tre små djur här hemma som inte är mina. Alla djur har alltid varit mina, men inte den här gången. Jag har ju haft gerbiler när jag var yngre, med dem hade jag en nära relation till, jag vet inte om hamstrar har samma personlighet men de är rätt kul att hänga med! 

Pluto är väldigt intresserad.

Hundarna är jätte intresserade. De har nosat på varandra genom gallret och Bobbo skäller på dem nattetid när alla andra sover. Det är alltid häftigt när man får nya husdjur. Hoppas bara att intresset håller i sej. Annars kanske de blir mina tillslut?