Gå-tävling

Nu är det ju så att jag anmälde mej till jobbets stegräknar tävling. Japp, nu ska jag vara idiot i ett par veckor igen. De andra valde att ta den stegräknare som tävlingen erbjöd, men jag är ju nöjd med min så jag valde att ha den istället. Men var sjutton har jag lagt den?

När jag har stegräknare på mej blir jag lite tävlingsinriktad och blir en plågoande mot mej själv. Jag måste liksom hela tiden bräcka antalet steg jag gjorde dagen innan. Och alla dagar kan man ju inte gå lika mycket som man har gjort. Speciellt inte efter någon vecka eller så. Därför har jag valt att räkna antal steg per vecka, jag nollställer alltså inte stegräknaren varje dag. Men i o med den här utmaningen måste jag ju skriva in antalet steg varje dag. Jisses hur ska det gå? Nu har jag ju dessutom blivit lite försloffad när Pluto är 

Silva räknade till 141 steg inne i köket i morse.

halt...... Men jag har en plan. Jag ska börja gå upp mej nu under helgen, räkna antalet steg jag får ihop och sedan när allt drar igång på måndag så ska jag gå ut så hårt jag kan och sedan bara öka.

Halva morgonen har jag letat efter min svarta lilla medhjälpare. Tillslut hittade jag den, men batterierna är väldigt dåliga. Det blir att shoppa nya! Att göra frukost kostade tydligen 141 steg. Nu ska jag gå Lilla varvet med Pluto och sedan en längre sväng med Bobbo. Några 10 000 steg kanske jag inte kommer upp till idag, en lazy lördag. Men nu sätter vi igång. Heja, heja mej!

Fredags fys...mys...zzzzzz...

Våra fredagsfys dagar har bytts ut mot fredagsmys dagar. Men det skulle man ju inte kunna tro. Stora N somnade i soffan innan Gladiatorerna och jag somnade strax efter vinjetten. Det vill säga att vi sov strax före åtta en fredagkväll! Annars är det ungarnas favoritprogram nummer ett, något vi tillsammans brukar titta på.Men inte i kväll när familjen för en gång skull var samlad. Då blev det snarkattacker från mej och sonen. Skulle inte förvåna mej om resten av familjen också somnade...... Nu sover alla utom jag iallafall. Glad helg!

Ont i tassen

Pluto har varit halt sen i söndags. Först trodde jag att det var köldkramp han fick i högerbak. Men det släppte liksom inte riktigt och jag får inte värma hans tassar, då skriker han som en stucken gris, så jag försökte inte ens. Men han fortsatte att halta. Jag undersökte honom så gott jag kunde men hittade ingenting. I tisdagskväll gick han ordentligt på alla fyra benen igen. Klart jag trodde han skulle orka med en liten promenad. På onsdagen var vi ute lite drygt en timme. Det var ca 20minuter för länge. Han började gå konstigt och sedan markerade han. Hältan började om. Ibland går han inte på bakbenet alls men får han röra på sej en stund går han obehindrat. Nu har jag inte vågat gå någon promenad alls med honom. I morgon ska jag gå en kort, kortis på ca 20minuter så får vi se om benet mår bättre eller sämre av det. Här hemma på gården springer han runt som en galning och det pallar benet med. Men eftersom jag inte förstår var hältan kommer ifrån tycker jag det är lite olustigt. Min lilla Pluto boy. Jag har heller inte vågat klippa klorna på honom, han är ju så harig, så nu släpar han klorna runt på parketten så vi alla blir galna av ljudet. Gissa om det blir kloklipp i helgen! Hans klor behöver klippas 2 gånger i veckan! Skönt att det är upphåll på all träning så jag slipper känner stress över det. Det är inte alls kul när de fyrbenta inte mår bra!

Spanska läxa

Jag sitter här med en helt obegriplig text på spanska. Bra att ha en karl med spanska som modersmål, tänker jag. Men där tänkte jag fel! Han fattar mindre än vad jag gör...... och vissa av orden går inte att slå upp, för de finns inte. Hmmmm, hur gör man nu? Skriker, gråter, fejkar?

Jag fejkar. Och hoppas på bra resultat. Kanske att vi hinner till min svärfar som kan lite mer än min kära sambo. Om han nu kan förklara på svenska, för det jag kan översätta är inte helt lätt ens på svenska. Det blir nog en kul kurs det här på universitetet.......

Räkning

Det är så tråkigt att betala räkningarna. Jag tycker verkligen det. Det är pest tråkigt. Först att behöva fylla i alla ocr-nummer och skit, men framförallt att se summan. Jag har en torftig lön från början och när pengarna väl flygit iväg är det så löjligt lite kvar så det är inte ens kul. Det är verkligen inte ens kul! Men nu är det gjort även denna gång. 

Lite uppdateringar bara

Jag har gått upp i tid på jobbet. Jag undervisar numera i både SO och NO. Jag har börjar universitetet också. Mina barn är sjuka hela tiden. Jag vabbar igen. Hög feber hoppar mellan barnen. Och så är de hur pigga som helst där emellan. Jag fick hämta ett barn på dagis för hög feber, några timmar senare var hon bra och den lilla som hade feber istället. Och så har det fortsatt. Jag har tagit på mej lite mer ansvar inom kommunpolitiken och jag är klar med 
halva tävlingsledarutbildningen i freestyle. Pluto är halt och vi har snölossning här hemma, så Bobbo tycker hela världen är otäck och vägrar gå ut. Jag är kär i min underbara Marcelo och upptäcker fantastiska nya sidor hela tiden som får mej att må bra. Några som inte mår bra är delar av hans familj. Det är sorg och kaos och vi får försöka stötta så gott det går. Telefonledningarna har inte funkat här sen i december och sista tiden har det även drabbat internet. Nu har Telia varit här och fixat, så nu har vi hemtelefon igen och jag hoppas att internet ska funka. Jag är grymt sugen att anmäla till freestyletävlingen i Linköping i påsk, men som det är nu går det inte att träna  och då blir jag tveksam trots att det är länge kvar. Vi har börjat äta snabbmat här hemma för att hinna med vardagen, pyttipanna, potatisbullar, pastasås, köttfärssås har fyllt våra dagar och det känns som kroppen gått i baklås. Mår inte alls bra av den maten. Hur sjutton hinner alla människor med allting? I dag ska det iallafall bli ordentlig mat!

Cirkus

En gång i tiden var jag cirkusartist! Jag var akrobat och fick åka på turné. I manegen var det jag och ett tiotal andra som tillsammans hjulade, stod på händer, byggde pyramider och gick ner i svanen. Jag har alltid varit väldigt vig och jag älskade att träna varje vecka. Men där i manegen kände jag mej vilsen. Jag vantrivdes oerhört och några år senare slutade jag.

Att gå upp på händer är inte helt lätt, men
all gjorde ett tappert försök.

I söndags var det dags för mina tjejer att ha sin första cirkusuppvisning. Blott 6 och 4 år gamla tog de på sej fina blå små sammetsdräkter och gjorde kullerbyttor in i cirkusmanegen. Det var inte en tältturné den här gången utan vi var i träningslokalen. De stod på huvudet, försökte stå på händer, de hjulade och hoppade på en 

Andra barn visade vägen hur det kan
komma se ut om ett tag...

trapets och byggde pyramid. Mina små barn. Mina cirkusungar. Vilka fantastiska barn! Och de älskade det! Applåderna dånade och pappa Marcelo filmade. Nu har de blivit erbjudna att vara med när det är på "riktigt". I cikustältet. Med alla atteraljer. Tjejerna är överförjusta. Kan vi så ska vi försöka vara med. I sommar. Vilken cirkus!

Byte av förskola

Min minsta dotter har velat byta förskola ända sedan grannbyn fick sitt dagis.  Varför? Ja, säg det. Förskolan tjejerna går på är bra. Jag är nöjd.Tjejerna trivs. Men det är klart, en ny byggnad, ny gård, nya leksaker. Det är klart att det lockar. Jag är den mamma som jag är, klart ungen ska få en chans att byta om hon verkligen vill! För två veckor sedan åkte jag in och knackade på. Jag ville beställa en tid att få komma och hälsa på. Gården var liten. Gården var tråkig. Inga gungor. Inne var det ljust och nybyggt. Luftigt men...... jag vet inte.... kände mej lite skeptisk. Personalen var vänliga men jag var inte imponerad. Men dottern ville verkligen byta så jag tänkte att jag verkligen skulle ge dem en chans. Jag försökte se allt som var positivt.

I dag var dagen inne när Lilla N skulle få besöka sitt kanske nya dagis. Marcelo väntade på oss på parkeringen. Vi gick in. Träffade våra grannpojkar, men sen....

Kvinnan som skulle ta emot oss var inte där. Ett glas hade gått sönder under mellis och nu upplevde personalen att det var kaos. Därför kunde de inte ta emot oss.   ???????  Hon skyllde på att hon inte vetat om att jag skulle komma. Då svarade jag att det blivit uppskrivet i blocket tillsammans med mitt nummer. Hon ryckte på axlarna och sa att ja det stod där men ingen hade sagt åt henne att vi skulle komma.... De bad såklart om ursäkt och undrade om vi kunde komma en annan dag.   ??????? Varför skulle det vara annorlunda då? Sedan var hon tvungen att gå för det  " är kaos och vi har 22 barn som står och väntar på mej".  Jag kunde räkna till tre personal.  Förtroende kapitalet var totalt bortblåst. Jag blev ilsken som ett bi. Varför jo:

En förskola ska klara att ett glas går sönder.
Det ska inte vara kaos med 22 barn och tre personal.
Blocket är det som får frita och förskolor att gå runt. Där tittar man i flera gånger varje dag. Tydligen inte här.

Lilla N försökte förhandla till sej att jag skulle lämna henne där i morgon. Jag mutade med Busfabriken och att hon ska få gå förskolegrupp nästa termin. Så tillslut gick hon med på att gå kvar på förskolan hon går på. Det blir inget byte. Båda jag och Marcelo fick en dålig känsla när vi var där. Trots att vi pratat med många föräldrar häromkring som är jätte nöjda. Och jag undrar vad det är för fel på personalen på förskolorna häromkring. Samma bemötande fick vi nämligen när vi besökte förskolan som ligger vid skolan för 4 år sedan.....

Jag bara måste få...

... lägga ut bilder på Pluto som jag hittade i datorn. Så här såg han ut när han kom... Tänk att jag glömt det redan. Och det är bara lite drygt två år sedan. Då var han inte kartig inte. Och så liten han var!!!!

Och så här såg han ut i somras, två år senare....

Tung Tisdag

Tisdagar är inte min favorit dag längre. Sista lektionen på jobbet är alltid ett stort kaos. Det betyder att jag går hem helt slut i huvudet och hämtar barn, åker iväg på aktivitet, kommer hem lagar mat och behöver aktivera hundar på det. Det är inte så att jag är ledsen efter ett par timmar, mer slutkörd, uppe i varv och lite smått förvirrad samtidigt. Weird!

I dag kom Bobo och hjälpte mej med datorn som fått spelet och kuckiluckar på de mest enerverande sätten. Han var snäll och satte plåster och körde hot metoden på datorn. Efter flera timmar så sa han att han att min dator behövde komma på överlevnadsläger hemma hos honom. Så nu får kukickandet sina fiskar varma! Jag skockar förnöjt och är oerhört tacksam att det finns människor, fina människor, runt mej som kan fixa med sånt som jag är riktigt, riktigt usel på! Tack snälla Bobo! Min favorit är ju min stationära. Jag gillar stationärt även om jag lärt mej leva med bärbara. Nu ska jag surfa runt lite innan sängdags. I morgon väntar plugg, för jag har väl nämnt att jag ska börja ha fysiklektioner? Det var länge sedan jag läste fysik. Behöver bättra på kunskapen lite innan jag lär ut till mina elever på måndag!

Tjillivippen!

Vinterdag

Alltså helt ärligt; hur underbar har inte denna helg varit? Idag när vi vaknade så var inte minusgraderna lika bistra och vi bestämde oss för att åka skridskor nere på skolan. Pluto fick stanna hemma idag. Hans tassar på glansis, två hundar bland massor av barn och samtidig ska jag försöka vara en rolig och aktiv mamma.... nej, jag får inte ihop den ekvationen. Stora N har ju snott mina skridsko så jag har inga numera och Marcelo valde att inte snöra på sej sina men kul hade vi! Flera bekanta ansikten dök upp jag lämnade över Bobbo till en tjejkompis till Stora N så hon gömde bandybollar i snön, kastade och aktiverade Bobbo i de 2½ timmarna som vi var kvar på isen. Flera ungar blev involverade i bandymatchen som Marcelo och Stora N påbörjat och när andra lämnade isen kom nya till. Jag drog tjejerna runt på isen, vi passade bandybollar till varandra och lekte tafatt. 

Bobbo och Leia 5månader gammal.

En av Stora N:s bästa kompisar som bor i vår by har skaffat en liten fralla - franskbulldog. Och hon var helt bedårande. Bobbo tyckte mest hennes rumpa var intressant men lite lek fick de till. Jag fick många sköna samtal med mammorna och Marcelo tycktes njuta han med. Ungarna tycker det mesta är kul och Bobbo fick en dag där han bara fick vara med och göra det han tycker är kul, leka lite, jobba lite och gå med bollen i munnen. Just nu kräver han inte så mycket mer. 

Marcelo, alltid redo!

Hela den här helgen har varit riktigt vinterkul. Vi har varit ute i den kalla, sköna luften. Solen har skinit och vi har aktiverat oss ute flera timmar varje dag. Återigen är jag glad över att jag kan njuta av varje årstid, hitta saker som gör mej glad oavsett om det är varmt eller kallt. Jag fick batterierna lite laddade och familjen fick umgås tillsammans. Klart att lite känds det när jag läste fb-statusar om lyckade tävlingar, fantastiska tävlingsträningar med hundarna. Men jag ska fortsätta balansera livet där allt får plats och där alla få känna sej sedda. Även jag. Helger som den här bär jag med mej som riktmärken för just den balans jag vill uppnå hela tiden. Jag har haft en riktigt bra helg!

En vappis kanske????

OM jag skulle skaffa en tredje hund..... jag säger bara OM...... jag är inte sugen på att ha tre hundar. Även om det är fruktansvärt gulligt med valpar. Och jag skulle faktiskt vilja göra om resan som jag haft med Bobbo, där jag får vara med från början. Men en hund till där Pluto finns... njae... känns inte helt positivt. Men jag säger bara att om jag skulle ta en valp nu i vår...... så skulle det vara en tik. Och skulle jag få hem en vappis om sisådär ett halvår eller så.....så finns det ett kriterium som måste uppfyllas.... och det är att Bobbo är pappa. Och  jag har inget emot blandrasvalpar. Och Molly ligger mej ju varmt om hjärtat. Jag gillar ju henne......

Bobbo tyckte Molly lukta gott!

Jonna  och jag tänkte inte alls på att Molly löpte när jag lördagkväll rymde huset tillsammans med Bobbo för en fikastund i soffan i det lilla huset med underbara Edith och snyggingarna Ella och Molly. Men Bobbo upplyste oss ganska omgående att Molly var väldans godluktande. Nu har ju aldrig han varit så svår att ha runt löptikar. Och Molly har ju visat med all tydlighet att visst kan hon flirta men att bli parad, det tänker hon inte, när hennes förra ägare försökt para henne med fem andra hanar. Men de var ju också borders och Bobbo är ju en snygg tollare! Jag vet inte om både jag och Jonna fick lite valpsug när vi insåg att vi släppt ut Bobbo och Molly ensamma i trädgården i närmare 20minuter............ Nu tror vi inte något hände. De kom in så glatt och Molly visade tydligt genom att sätta sej på rumpan att nåt skott i råttan var hon inte sugen på även om hon flirtade hej vilt! Jag och 

Jonna och Edith.

Jonna hade det hur som helst himla trevligt ända till halv två på natten när jag tillslut åkte hemåt.

Fota i pulkabacken

Att vakna till 20 minusgrader en strålande vintermorgon är inte helt fel. Barnen ville åka skridskor, jag satsade på pulka. Att ha en Bobbo är sällan ett bekymmer. Han är bara med och man behöver inte tänka så mycket, men hur skulle jag göra med Pluto? Han har kort, tunn päls som inte ger så mycket värme men också tassar som lätt ger köldkramp. Jag funderade länge och väl hur jag skulle göra. Tillslut satte jag på honom täcket och han fick följa med ner till sjön där vår lilla men intensiva pulkabacke ger kittel i magen. 

Finare kille är svår att hitta!

Hundarna fick apportera och söka i snön efter leksaker medan barnen åkte. Jag hade med mej kameran och tog 300objektivet. Jag älskar att fota med min Canon! Speciellt med 300objektivet! Solen strålade hundarna arbetade ungarna åkte pulka och jag fick ägna mej åt min stora 
passion, fotandet. Det  är inte ofta längre som jag försöker ta bilder på riktigt. Ofta är det med mobilen eller nån av de små kamerorna. Jag blir nämligen så ledsen när jag inte har tiden eller möjligheten att ägna mej åt hantverket fotandet. Att knäppa bilder är okey men att fota är kärlek! Hundarna var glada över att få sträcka ut och jobba lite hårdare efter två dagars stilla promenerande. 

Pluto är också fin! Och han klarar kylan riktigt bra!

Hundarna sprang med när jag åkte ner, ystra av glädje!

När jag väl lade ifrån mej kameran och själv började åka så blev det full glädjeyra när hundarna sprang som galningar upp och ner för backen allteftersom jag åkte ner i svindlande fart. I 
närmare två timmar kunde vi vara ute och njuta av det underbara vintervädret innan kylan gjorde att Plutos baktass och Mittimellan N;s högerfot blev för kalla. Han pallar mer än vad man kan tro lilla Pluto. En riktig familjeaktivitet som är så lätt att göra och som blir så kul för alla. Hundar, barn och vuxna!

En drake?

Vad är detta?????


Jag såg eldsprutandet från det att jag åkte från jobbet och ända tills jag kom hem. Märkligt. Inte är det ett flygplan. Kanske ett UFO? Jag gissar på en rymdraket!

Saknar fredagsfys!

Alltså våra fredagar..... jag saknar judon. Inte är vi hemma före åtta på kvällen ändå. Helt sinnesjukt!

Vinter

Hur kan man göra annat än att älska riktig vinter? Det är helt otroligt att få äran att gå ut i fantastiskt vinterlandskap med hundarna tidigt på morgonen. Världen blir ljus, ljuden dämpade och naturen vacker. Jag har otroligt svårt att förstå de som som hellre vill ha plusgrader, slask som fryser till glansis, smälter och läcker in som vatten i skor och kläder. Kanske de egentligen önskar sej sommar, men i Sverige är inte det ett alternativ i januari och februari.  Nej tack vet jag riktig vinter med massor av snö och härlig utevistelse ända tills våren kommer på riktigt!

Ommöblering

Jag möblerade om lite i arbetsrummet på jobbet förra veckan. När jag började på skolan  i augusti fick jag ett skrivbord mitt i rummet som stod jätteilla. Visserligen kunde jag välja ett annat skrivbord med fönstersikt men då skulle jag ha alla i bakom mej  och jag HATAR att ha människor i nacken när jag jobbar. Redan första dagen tog jag mod till mej och gjorde om litegrann. Jag kastade jag ut ett skrivbord som var överflödigt och stod klumpigt mittemot den plats jag fick och ändrade läge på det skrivbord som jag tog över efter Cissi, min företrädare. Jag satt fortfarande kvar mitt i rummet men med bokhyllor bakom mej, och då också fönstrena bakom bokhyllorna. Jag hade kollegor på mina sidor och jag hade uppsikt över alla som kom in i rummet. Förra veckan började jag snegla på fönsterplatsen igen. Jag behöver mer dagsljus för att må bra. Jag behöver fönster. Dessutom är jag den som alltid vill ha öppet fönster medan alla andra vill ha stängt så rent krasst borde jag sitta vid fönstret så jag kan vädra mej själv med små springor.... typ. Mitt i min planeringstid fick jag en snilleblixt och vände på 

Mitt nya lilla hörn vid fönstret

skrivbordet. Helt  stick i stäv med de andra skrivborden längs fönstret.  Först var jag nervös. Visst har jag bra kollegor men jag är inte helt säker än. Tänk om de skulle tycka att jag var helt överjävlig som verkligen gjorde om i rummet? Men jag oroade mej i onödan. Det blev liv i luckan men mer av det entusiastiska slaget. Helt plötsligt var halva arbetslaget involverad i min ommöblering.  Jonas bytte sitt bord mot mitt gamla skrivbord, Carina fick en hylla till och Gunilla var lyrisk över sitt nya databord..... 
Det blev luftigare i rummet och jag fick ett eget litet "rum" i rummet. Vi behöver göra ett ryck till för att få ordning, mer städat i vårt arbetsrum. Men det blev en klar förbättring så här. Och jag sitter numera med en vacker innergård som utiskt i min lilla hörna där ingen springer bakom mej och jag har fortfarande uppsikt över rummet. Perfekt! Bäst av allt, fönstret vid mej är öppningsbart och det utnyttjar jag väl!

Vill mycket

Jag vill, jag vill, jag vill så mycket. Jag vill så mycket att jag blir stressad av allt som jag säger ifrån om som jag ändå vill göra. Jag vill göra, men vet ni vad.... jag orkar inte. Det är inte så att jag känner mej trött som jag gjorde förra året. det är mer att jag känner av den negativa stressen. Jag far runt och inget händer och känner mej hela tiden jagad. Eller, så känner jag ju inte nu, eftersom jag säger nej till så mycket. Men nu känner jag mej lite smått stressad av det. Att jag säger nej. Eller ska sanningen fram så säger jag inte ens nej, för jag blir inte riktigt tillfrågad längre. Men jag får höra om saker jag vill göra, men som jag avskriver, för att jag inte ska bli stressad. Och så blir jag stressad över att jag inte kan.... Helt sjukt? Ja.

Idag var jag och sonen på den nya träningstiden i judo. Samma tid som jag senare kommer ha lydnadsträning på. Hur ska jag få ihop det? Sedan stressade jag hem och lämnade sonen för att åka ner och träna själv. Mitt första grupp pass i år. Det var så jobbigt och samtidigt jätteskönt att träna musklerna och kondisen. Jag kunde konstatera två saker. Jag är bättre på löpning! Vi sprang många varv runt salen och jag blev inte ens trött. Löpträningen i somras har gett utdelning! Jag kunde även konstatera att att min magmuskler är icke befintliga! Jag behöver verkligen det här! Jag behöver verkligen träna!

MEN.... de har tävlingsträning i ridhus på måndagar i lydnad. OCH det är agilityträning i ridhus på måndagar. Jag vill gå på allt! Mest lockar agilityn om jag ska vara ärlig. Men jag behöver verkligen träna. Men agility är så kul och det blev så lite förra året. Det drar i agilitytarmen. Men tänk om jag kunde få lite tips i lydnaden nu..... men jag behöver verkligen träna min egen kropp. Men det behöver hundarna också. I agility tränas ju både människa och hund........ men jag behöver verkligen träna lite tuffare....   jag så där håller det på i mitt huvud.

Egentligen rusar jag runt så mycket i så många olika konstellationer att jag egentligen inte är närvarande någonstans. Jag gästspelar överallt. Tittar förbi, morsar lite och känner mej utanför överallt. Nu får jag se hur det blir nästa vecka. Skulle vara kul att faktiskt få till ett agilitypass. Veckan efter börjar jag skolan igen. Så då blir det inget med inget. Jag saknar att vara en del av agilitygänget. Vill också vara inkluderad. Jag vet att det 
ligger på mej. Men som sagt. Jag gästspelar lite överallt och är inte riktigt med någonstans. Men jag hinner rätt mycket och får massor av roliga stunder i livet. Och min bas, mina barn, mina hundar och Marcelo de finns här hos mej, nära, nära hela tiden. De delar mina gästspel och i den bemärkelsen är jag aldrig ensam. Att skaffa familj är det bästa jag gjort. Mitt yttersta mål är att göra det jag tycker är kul, att inte tappa orken och lära mej att hantera stressen.

Nu ska jag duscha efter det jobbiga passet och sedan hoppa i bingen, för sömn är ett av det viktigaste.

Fotträning

Igår hade jag sånt träningssug. Helst ville jag träna agility, men det är ju lite svårt helt själv utan inomhusträning. Vad jag verkligen behöver få till är fotgåendet ( förbenta Ingela, hon har fört in ett nytt tankesätt och nu är jag inte längre nöjd över att hundarna bara går fot. Nu börjar jag tänka att träningen ska leda till höga poäng. Helt underbart, men besvärligt för en lat hundägare som mej). Pluto går i dubbla spår, dvs att bakbenen inte går rakt bakom frambenen. De går liksom i ett ytterspår jämfört med fram. I lydnaden kanske man kommer undan med det lite grann men i HTM blir det icke godkänt direkt. Så det finns två anledningar till att jag vill få bukt på hans fram- och bakben. Problemet är att jag inte riktigt ser själv när han går bra och när han inte gör det. Jag hamnar liksom i den där onda träningscirkeln som jag var i för ett år sedan, jag kommer inte vidare, Kan inte tänka utanför ramarna. Ändå har jag sprängt de gamla. Men jag fastnar ändå. Jag skyller på kylan, på isen, på snön på belöningsplaceringen och allt annat. Vad det än beror på ( mej såklart) så kommer jag inte riktigt vidare. I går tog jag sonen och lämnade sjuklingarna ( tjejerna och trött pappa) hemma för en lång promenad med hundarna. I början var Pluto jättekartig och gick med svansen högt i skyn. Inne i vår grannby stannade vi vid fotbollsplanen och tränade dirrigeringar med Bobbo och fotplaceringar med Pluto. I slutet bad jag Stora N att filma oss så att jag kan se hur han går. Jag ser ju inte Pluto med stora tjocka jackan. Grymt irriterande. Vad som är roligt är dock att Pluto försöker och försöker. Han ger inte upp, och det gör inte jag heller. Nog ska vi väl fixa att starta trean till augusti! Det är 8 månader kvar. Då borde Ingela fått ordning på oss! 

Vad jag vill att Pluto ska göra är att gå med huvudet vid min höft. Jag vill att han ska titta upp på mej och gå rak i kroppen bakåt. Det betyder att benen går i ett spår efter varandra. Redan när han sitter så ser man att han är som en banan i "överkroppen". Han är fortfarande lite för långt ifrån mej för att jag ska tycka att det är optimalt, men steg för steg har jag jobbat in honom närmare min sida. Han tycker det är lite otäckt och jag måste respektera och övervinna hans rädslor. Inte kräva lydnad. Samtidigt älskar han att träna och är otröttlig. Så här såg det ut i går efter ca 20 minuters traggling.

När vi gick hemåt var inte Pluto lika kartig. Jag tror han började frysa, men han fick ingen köldkramp och han skakade inte. Hundarna fick en rejäl promenad och vi var ute i 2½timmar. Det är lugnare mellan grabbarna igen. de har krockat flera gånger och hamnat i situationer som de förr har blivit spända och rykt ihop om. Men sista dagarna har det varit lugnt och efter gårdagens promenad har de sökt lite tröst i varandra. Bobbo är lite harig och rädd här hemma sen snön rasade nerfrån taken. Jag är är mer avslappnad och har börjat kunna njuta av Pluto litegrann igen. 

Kalas

Det här med kalas........ vi har firat Mittimellan N;s 6års dag, och då blir det att man fundera mycket och länge på hur man ska få till logistiken. Vad ska hända, vad ska det bjudas på och måste det vara så sensationellt hela tiden? Vi firar ju minst tre gånger för varje barn. Vi får inte till det annars. Först ut var det med Marcelos familj i tisdags när hon faktiskt fyllde år. Sedan i lördags med vännerna gånger tre. Och jag tycker om kalas. Jag gör det. Jag tycker det är kul att fixa men det får liksom inte bli för präktigt, för då tappar jag orken. 

Klättring och bus i skogen var vad Mittimellan N ville ha på sitt kalas.

Redan klockan 11 

kom dagiskompisarna för första omgången. Två föräldrar stannade kvar så det blev 11 ungar och 4 vuxna som tog sej ut i skogen för lite bus, åka kana från berget och lite korvätning. Jag tror Marcelo var lyckligast av alla. Han skulle aldrig erkänna det, men just utomhuskalas är hans favorit. Då får han äta och dricka och barnen låter inte så mycket eftersom det finns plats för alla att röra sej fritt. Vi hängde upp godispåsar i träden och sen 

Är det en Spindelman i träden? Nej det är kalas!!!

fick ungarna leta. Efter dryga timmen återvände vi till huset för att äta tårta, leka och dansa. Jag satt och babblade med föräldrarna och ungarna skötte sej själva. Och här kommer själva grejen. Vi hade inte stolar så det räckte till alla. Vi åt på papptallrikar med spiderman och prinsessor på. Tårtan var glutenfri och platt. I skogen blev det kokt korv ur termos med lite ketchup och senap. Vi gör det lite enkelt för oss. Har inga prestationer. Inget "fancy". Det blir vad det blir. Och mitt i allat tänker jag flera gånger, oj blev det inte mer, räcker det här? Jag vill liksom inte vara en del i "födelsedags-hysterin" där man försöker bräcka varandra i häftigast eller mest annorlunda kalaset. Jag vill vara jag. Och jag är lite grann men inte hela vägen. Jag orkar liksom inte hela vägen. Jag vill att det ska vara kul men inte jobbigt. Och då blir det lite som det blir. Är det så tokigt tänkt? Jag tror ungarna hade kul. Min dotter var nöjd.

 Pappa och hans fru kom sen med en cykel till Mittimellan N som är livrädd för den stora cykeln men samtidigt överlycklig och kan inte låta bli att sitta på den här hemma i vardagsrummet. 

Hemmagjorda... eller så... glasstårtor .

Vid fem på eftermiddagen kom nästa gäng. De som är min egentliga familj, mina vänner och deras barn. Två av mina gudbarn var på plats och vi åt kyckling och pomme och hemmagjord glassbomb och nån lättare variant av glasstårta. Mycket ljud och mycket kärlek. Tillslut stod nästan alla barn och en delar av de vuxna och dansade tillsammans till Wii junior dance. Då var jag riktigt lycklig. Lycklig på riktigt. Alla de jag älskar på 

Wii dance junior. Vilka vänner jag har som bjuder på sej själva!

plats och har roligt tillsammans. Förr i tiden, innan barn, träffades alla vi och gjorde något tillsammans varje månad. Kanske vi skulle ta upp det igen, fast göra nåt tillsammans med barnen. Kanske spela bowling, ha en tre-kamp, åka pulka, eller nånting. Aktivera tillsammans! Aktivitet där alla är med är det som gör mej rent, skär lycklig från insidan ut. 

Så visst kan det vara lite jobbigt med kalas och allt som ska fixas innan. Men när det blir bra så blir det så väldigt bra, tycker jag. Barnen är glada, de vuxna är glada. Men kalas kan också bli väldigt jobbigt. Speciellt när man känner att man måste prestera. Och visst är det lätt att säga att man inte ska känna så. Men jag har lätt att hamna där ändå, fast jag intalar mej att det inte behövs vara så pretentiöst. Nåväl, nu är det tre månader till nästa barnkalas. Och då brukar vi också kunna vara ute!