Morgonstund har guld i mun.

Det finns inget bättre än att vakna till lite lagom kvittrande fågelsång i gryningsljuset. Få sträcka lite på sej, slappna av. Ligga och lyssna för att sedan känna hur kroppen sakta vaknar till liv.
Så vaknade jag INTE i morse. Det var akut kissnödigt barn som behövde omedelbar assistans eftersom det redan börjat komma i vår säng. Sedan började vår terrorist att högljudd protestera så att hela gatan vaknade. Två timmar senare hade hon inte slutat. Barnet i fråga vägrade komma till sin mors ömma(?) famntag. Hon vägrade lämna vår säng. Hon ville inte att vi skulle röra henne och hon ville absolut inte att vi skulle lämna rummet. Det brast för mej. Jag bestämde mej för att pröva tricket att härma. Så jag skrek jag med. Hon sänkte den öronbedövande ljudnivån med tre decibel innan hon fortsatte lika högt som förut. Jag blir galen på detta stackars barn. Hon driver mej till den yttersta gränsen. Som så många gånger förr tänker jag att det är tur att jag inte har något barn med diagnos, för då skulle jag vara en katastrofal mamma. Jag hatar verkligen skrikiga och tjatiga barn. Nej jag hatar inte mitt eget barn men jag AVSKYR hennes beteende för tillfället. Jag vet inte hur ni andra är men vaknar jag med bråk och tjat och gnäll det första jag gör så brukar jag vara arg en hel dag. Jag kände mej som en stingslig björn som högg mot allt och alla. Tillslut slängde jag in det gapiga barnet i hennes säng. Sen fick jag ångest. Man gör inte så. Tre gånger senare accepterade hon att sitta i mitt knä. Då var klockan hög tid att äta frukost. Men jag satt med det tysta barnet en stund och smekte henne, hon var så nöjd, och efter det var hon solstrålen själv. Grrrrr.

Jag förstår verkligen inte hennes beteende. Jag gör inte det. Visserligen får hon igenom sin vilja ibland. För det händer ju att hon skriker fram tills att det är dags att äta. Då får hon ju som hon vill. Det händer att jag tar upp henne när jag är klar, fast hon skriker, då får hon som hon vill. När det är dags att borstar tänderna så får hon sin vilja fram om hon stått i en kvart i badrummet och vrålat. Så det händer ju, men det är inte så att hon kan skrika fram sin vilja. Alltsom oftast åker hon ut. Bort från oss. Lär av det då ungsork! Jag tycker faktiskt att hon är för liten för att ha benhård konsekvens. Det funkar inte än. Men jag sliter mitt hår. I söndags undrade Marcelo hur ett sådant litet barn på knappa nio kilo och 16 månader gammal hade ork att skrika i så många timmar som hon gjorde då. Använd energin till nåt produktivt istället! Rita en huvudfoting, lär dej att springa, eller nåt annat nyttigt. Forma ett vettigt ord eller så. Sluta gapa!

Inte undra på att min energi är så låg. Inte undra på att jag är så trött! Men jag älskar min lilla Labolina. Min finlemmade dotter med de mest perfekta små händerna. Jag älskar hennes lilla trumpna mun och de smala, feminina läpparna. När hon ler och rynkar näsan lyser hon upp min dag och jag blir tagen av hennes bländande begåvning, för hon fattar. Oj så hon fattar! Jag ser framemot när jag inte har en trotsig liten N utan när hennes egna personlighet tittar fram och stannar igen. Men snälla, snälla Gud låt mej få en bättre morgon i morgon!

Miljölektion

Jag håller på med en lektionsplanering inför morgondagen. Ämnet är miljöförstöring. Automatiskt börjar man tänka på vad man själv gör för att förbättra klimatet, fattigdom och resursförbrukning. Idag tvingar Kyotoavtalet, det som USA vägrar skriva under, att vi minskar partiklarna i luften med 2-3 procent. Av hundra partiklar ska vi ta bort tre stycken. Forskarna menar att om vi ska kunna vända den negativa trenden måste mellan 50 och 90 st av 100 partiklar bort.

Idag rekomenderar inte Norrköpingskomun att man ska vistas på Östra promenaden, Kungsgatan eller i Ingelsta området då luften där är alldeles för förorenad. 1000 personer dör varje år i vårt land av cancer orsakad av farliga luft. Hur många som insjuknar men inte dör vet jag inte.

Det roliga (oroliga) i kråksången är att ju mer koldioxid vi spyr ut med fabriker och bilar destå varmare blir jorden eftersom avgaserna lägger sej som en hinna i atmosfären och hindrar värmen att läcka ut. Det gör att haven blir varmare, som gör att strömmarna ändras. Det gör att det blir fler stormar som är starkare. Isarna smälter och havsnivån höjs. Det gör att hela länder kommer att läggas under vatten. Varma platser kommer bli varmare och obobara. Då måste de flytta. Det är miljarder av flyktingar som kommer sakna land. Då kommer de söka sej till säkrare platser i världen. Delar av Europa, inklusive oss, kommer att få ta emot mängder av människor som ska bo och försörja sej på de resurser vi har här. Ganska komiskt eftersom vi till stor grad utnyttjar resurserna i deras länder nu för att kunna försörja oss.


Om alla levde som jag skulle vi behöva 3st Jorden för att försörja alla. Inte så upplyftande. Men för att inte bli så mörk försökte jag komma på några lätta knep för att få eleverna att känna att de också kan bidra. De tipsen delar jag med mej till er här nedanför. Det mesta kanske du redan gör, men kanske kan det bli en liten tipsbank för alla oss som vill men inte riktigt orkar engagera sej.

Du påvrkar med.

Vad kan du göra?

· Stanby läge
Standby läge på dator och TV drar massor av el. El kan komma från källor som släpper ut koldioxid. Om vi minska energiförbrukningen så har vi kommit en bra bit på väg för en bättre miljö!

· Resor
Turista i Sverige, åk cykel och tåg när du ska åka någonstans, och be inte om skjuts med bilen när du ska till kompisar eller träningen.

· Panta
Flaskor och burkar är en stor miljöbov så återvinn aluminiumburkar och plastflaskor så kan vi använda mindre resurser när vi ska framställa nya produkter.

· Sopsortera
Papper, mat, plast, kartonger, glas och metall. Lägg dem i rätt behållare så vinner gör det en enorm skillnad för vårt sjuka jordklot. Vi återvinner, mindre skog kan avverkas, maten blir jord och vi kan minska framställningen av bland annat plast!

· Cykla istället för att ta bilen
Du blir både mer vältränad, smal och stark. Miljön vinner på det så varför tveka? Skaffa regnställ om du är rädd för vatten.

· Släck lampor
Du sparar energi och tusenlappar i plånboken!

· Ge småmynt i skrammelburkar
Du kanske inte har råd att ge bort hundralappar varje månad för att minska svälten. Men några kronor eller femtioöringar kan du kasta ner i en av alla insamlingsburkarna som står i kassan i mataffärerna när du handlat ditt godis. Lämna gärna även dina gamla kläder som varken du eller kusinen vill ha hos Röda Korset eller i insamlingslåderna vid olika miljöstationer.

· Tänka på vattenförbrukning
När du badar gör du av med mer vatten än när du duschar. Stäng av vattnet när du borstar tänderna. Diska inte under rinnande vatten. Några tips som sparar vatten och energi. För vi antar att du inte badar i kallvatten.

· Använda miljövänliga produkter
Skysst, bra för kroppen, bra för korna, vattnet och marken. Kan inte bli bättre. Tycker du det är dyrt välj att köpa ekologiskt på de produkter du köper mest.

· Bli fadder
Har man pengarna så kan detta göra en enorm förvandling för massor av familjer i världen.

· Säga nej till pappersreklam
Pappret skövlar skog, färgerna förorenar luften och i ärlighetens namn hur ofta lusläser du all reklam?

Jag är desperat.

Jag förstår inte var denna matthet kommer ifrån. Jag är helt slut. Totalt färdig. Det gör ont i kroppen att behöva resa sej. Jag tappar tålamodet och blir grinig. Det är inte likt mej. Jag oroas faktiskt över denna personlighets förändring. Jag har svårt att hitta glöden och passionen. Tycker inget är riktigt upplyftande. Varje dag försöker jag hitta förklaringar till varför jag känner så här. Det är allt från att jag väger mer nu än jag gjort någonsin förr till att jag är deprimerad över att jag inte får äta choklad. Kan det vara ägglossning? Har jag kört på i för hårt tempo eller kanske är för lite sex är svaret? Jag letar bland stort och smått men kan inte hitta något svar. Jag vill inte att det ska vara min "sjuka" trötthet för då kraschar allt. Precis allt. Men jag hittar ju inga svar. Så känner jag mej ledsen och misslyckad. Mina barn förtjänar en bättre mamma och Marcelo längtar efter den vanliga Åza. Hon som ler, som skrattar, som flirtar. Kvinnan som lagar god mat, fixar plugget så han inte behöver märka något och sysselsätter barnen tills de med lycklig leende somnar sött i sina nybäddade sängar. Han saknar tjejen som fixar med kvälls te och smörgås när de små har somnat, hon som kryper upp till honom i soffan och berättar hur snygg han är. Herregud, jag saknar henne! Det har varit så här en vecka nu, men det känns som ett år! Det är olidligt. Jag orkar inte mer! Jag vill slå sönder något, jag vill skrika, jag vill kasta porslin i väggarna. Jag får panik!

Sängstorlekar och nattliga eskapader.

Morgonstund har guld i mun. För första gången på evigheters evigheter fick jag i morse sova till kvart över åtta. SOVMORGON! Ännu en natt har Marcelo sovit i soffan, och jag gillar det inte. Jag tycker att vi ska sova tillsammans. Varje natt. Förra gången somnade han framför TV:n och vaknade inte förens det var morgon. Inatt hade alla barnen hittat in i vår säng så han valde att få sova ostört och med gott om plats i soffan istället. Av någon anledning tror inte han att våra barn är bärbara. Han skyller på att de alltid vaknar när han bär in dem. Så somnar de på hans mage i soffan sitter han där hjälplöst tills jag kommer och bär in dem i deras säng. Eftersom han aldrig nattar dem händer detta alla de gånger som han har dem på kvällen och jag är borta. Lite charmigt men ibland önskar jag att han kunde använda sina starka armar och bära in grynen, så att vi får bättre plats i sängen. När alla tre ligger där ochsnurrar runt är det väldigt ontom plats i vår dubbel säng.

När vi skulle flytta till vårt egna lilla hus stod vi i valet och kvalet vilken storlek på säng vi skulle ha. Hela våra liv har vi delat på 105 säng. Den hade vi dock haft sönder under några roliga timmar, så under vår Karstorps tid sov vi länge på en madrass på golvet. Vilket var praktiskt eftersom vårt sovrum där var litet och med kraftigt sluttande snedtak. Så skulle vi äntligen få ett ordentligt rum och frågan var hur stor säng vi ville ha. Jag röstade för 140 säng, han ville prompt ha en dubbelsäng. På den tiden hade vi endast ett barn, och han sov ständigt hos oss. Man jag ville att vi skulle ligga nära varandra, dela samma täcke, mysa, snosa varandra i nacken, precis som vi alltid gjort. Marcelo önskade att få sova. Tillslut vann hann striden. I början tyckte jag sängen var enorm. Det ekade bort till varandra. Vi delade inte längre täcke, jag sörjde. Men eftersom jag var stor och gravid blev det ganska snart rätt skönt med lite plats. Nu ångrar vi att vi inte tog en King size. Sängen är alldeles för trång de nätter tre små (läs långa och bökiga) barn vill dela plats med oss. Av den anledningen valde Marcelo att sova i soffan. Vi fick allihopa en natts lång välbehövlig sömn. Men jag fick lite för lite karl för min smak. Även om det var mysigt att ligga att titta på mina underbara barn när de sov, höra deras andetag, känna deras trevande händer över min kropp och höra dem sucka av lättnad när de kände att mamma låg där. Jag är deras trygghet. Jag är den de vill ha i sin närhet, den de längtar efter. Det är en rätt skön känsla faktiskt. Jag är deras kärlek.

Sjuk?

Det är snart spöktimmen. Jag har ont i hela kroppen, kanske håller jag på att bli sjuk. Jag vet ärligt talat inte om jag kommer palla de två närmaste veckorna. Det känns som ett långt maraton som aldrig tar slut och min kropp säger ifrån. Det gör ont i öronen, i halsen. Jag är trött på att vara stor och fet. Väldigt trött på det. Att förlora tio kilo vore bra. Att förlora 20kg vore kanonskönt. Om jag kunde tappa 30 kg vore jag i himmelriket. Om jag mot all förmodan skulle droppa 40 kg så skulle jag var smal på riktigt. Sorgligt nog oroar jag mej för allt överflödigt skinn på min mage. Det vor ju skit trist att bli fin i kroppen och ha en massa skinn som bara hänger och hänger. Så blir jag arg på mej själv. Jag kan ju inte ens tappa 5kg så vad sjutton gnäller jag för?

Det gör ont i mina leder, mitt skinn ömmar. Jag tror faktiskt att mina vita blodkroppar kämpar som tusan just nu mot nån baskilusk eller virus. Hoppas de vinner under natten för i morgon är det Mora Träsk.

Illamående

Jag tycker vårt samhälle blir lite mer skrämmande. Kanske har det varit samma hela tiden men nu börjar det krypa närmare och närmare min sfär. Det gillar jag inte. En kompis barn har blivit jagad av en misstänkt pedofil i Klockaretorpet. Där har för övrigt massor av skumt hänt. Men nu senast är det mitt kusinbarn som blivit drabbad. Tolv år gammal har hon fått porrtrosor skickade till sej, hon har blivit ebjuden pengar för sex och den förmodade 24åriga pedofilen har stått och lurpassat på henne under två månaders tid. Jag känner skräck för att släppa ut mina barn, vart ska de hamna? Vad vet man om de vuxna som kommer i kontakt med ens dyrgripar?

Idag var vi och hälsade på hos Stora N:s dagiskompis Kalle. Hans familj är supertrevliga, rara, opretansiösa och härligt naturliga. Min son har varit där ensam förut under ett kalas. Men idag satt jag med. Idag var jag där med alla mina tre. Bobbo fick vara hemma för att jag skulle slippa skämas om han skulle börja jaga deras katt. Men då kom vi in på samtalsämnet hur sjutton man gör med vänner och deras föräldrar. Jag tror verkligen inget ont om dem vi var hemma hos. De är verkar vara bra människor med bra ungar. Men som princip är jag inte tillfreds med tanken att släppa mina barn ensamma hos människor jag faktiskt inte känner. Kanske är det ologiskt för man kan ju aldrig riktigt känna någon. Frågan är då om jag aldrig kommer släppa hem barnen till sina kompisar utan att de ska behöva dra på morsan? Det är klart att alla tre kommer att få göra det. Men jag kommer att vara en mamma som vill lära känna kompisars föräldrar litegrann. Jag är en mamma som vill lära känna kompisarna. Jag är en mamma som kommer att ha datorn centralt i hemmet så att man kan ha lite uppsikt över vad de gör på nätet. Jag är en mamma som kommer att prata om sådanna här saker ganska tidigt. Dessutom kommer jag sätta mina barn i någon form att kampsport träning så fort de får, och det brukar vara runt sju år. Kan det fortfarande hända, absolut men jag hoppas och ber att de ska bli förskonade.

Själv var jag runt tio första gången jag själv blev tafsad på av en vuxen man. Sedan hände det fortlöpande under flera år, både under hot och lockelser. Aldrig har jag accepterat det så därför har det inte blivit så mycket mer av det. Jag tordes inte berätta nåt för det har ju inte hänt något stort så vad skulle jag säga? Kanske var jag rädd att inte bli trodd. När jag var tretton blev jag utsatt för ett våldtäcksförsök. Jag lyckades tala mej ur den situationen, vilket jag alltid har kunnat göra. Tala mej ur allt. Men jag är livrädd att samma saker eller ännu värre skulle drabba något av mina barn. Min barndom har inte varit den vackraste men den har gjort mej stark och säker på mej själv. Jag blir förbannad över att det har hänt något som liknar sexuellt när det gäller en person som finns i min närhet.

Självklart har polis blivt kontaktad och jag kan lova att sista ordet ännu inte är sagt. Men en människa kan sabba så mycket för så många. Det borde finnas fler lagar som skyddar oss medborgare mot de som inte beter sej som man borde!

Jag är inte arg. Lite lätt illamående. Upprörd. Jag hoppas att han ska få vad han förjänar. Kastrering, fängelse. Men framför allt hoppas jag att den tolvåriga sysllingen till mina barn ska kunna komma över saken, gå vidare och lära sej något. För allt smör i Småland hoppas jag inget värre har hänt henne.

Vill ni läsa mer följ min kusins blogg http://sachikoblog.com.
Jag kommer också återkomma i ärendet.

Jag vill ha en kubba!

-Jag vill ha en kubba. Jag vill det. Mamma hämta en kubba nu. Jag vill ha det. Jag vill ha en kubba. Mamma, jag vill det. En kubba! Kubba. Jag vill ha en kubba...

Inte lätt att vara 2,5 år godissugen, trött och ha en mamma som inte ger sej. Det blir ingen klubba, men hon blev glad åt att jag skrev det här. Nu ler hon igen från att ha varit tjurigt trotsig. Bloggen är fantastisk! Min Mittimellan N är fantastisk!

Arg blir mer arg

Ett tag läste jag lite texter av Dalai Lama och Deepak Chopra. Som religionslärare tycker jag att jag måste lära mej lite mer ingående vad religonerna står för och hur den praktiseras idag. I vilket fall som helst så stod det i en bok att ilska föder ilska. Att ju mer arg man blir och praktiserar sin ilska destå värre blir det. Det känns bra för stunden men nästa lilla motgång föder större ilska än om man försöker behärska sej. Jag har funderat på det där i ett par år. Vissa månader håller jag med, vissa månader gör jag det inte. Jag tror inte på att bygga upp känslor inom en som aldrig får komma ut. Samtidigt förstår jag att det är inte det Dalai menar. Sedan förra helgen när mina älskade, fantastiska, trotsiga flickor verkligen drev mej till gränsen och uttömde mej på alla krafter jag någonsin besuttit har jag försökt praktisera detta med att inte vara arg och irriterad. Mittimellan N ville ju att jag skulle vara glad när jag sa åt henne. Första dagarna var det svårt att hålla sej. Men nu fem dagar senare känner jag att mina aggressioner, min irritation är bra mycket mindre än de första dagarna. Tjejerna trotsar lika mycket men jag lyckas bevara lugnet. Vissa stunder kan visserligen tonskärpan bli lite hårdare imen jag höjer inte rösten någonting och ilskan finns inte där. Så kanske han har rätt den allvetande gurun. Kastar man sej handlöst ut och låter negativa känslor uttryckas i alla möjliga sammanhang så kanske man blir lite argare.

Personligen anser jag att vi alla har ett val. Vi bestämmer hur vi reagerar, vi kontrollerar hur vi agerar och på så sätt kan vi påverka vår omgivning på negativt och positivt sätt. Vad jag menar är att mina barn kanske fortfarande är arga och trotsar mej, men utbrotten blir inte lika många, jag skrämmer dem inte och jag lär dem hur man ska reagera och vilka reaktioner som är ok. Jag vill inte gärna ha en tonåring som skriker på mej om några år, därför försöker jag lära dem att prata civiliserat och uttrycka sin ilska på andra sätt. För arg måste man ju fortfarande få vara. Men man behöver ju inte skrika och slå omkring sej. Det jag har märkt under veckan är att jag är lugnare i mej själv, mår bättre än när jag låtit ilskeslemmet att bubbla över. Barnen blir tryggare, lyder bättre, lyder snabbare och vi kommer fortare in i en bra period igen än när jag också blev arg. Vad jag hoppas är att jag ska kunna fortsätta var så här snäll, lugn och braig och inte låta tröttheten och orken överväldiga mej igen. Appråpå det så är det fullt av barnskrik, förbannade tjejer och starka viljor i vardagsrummet nu så det är väl bäst jag tar mej dit och försöker rädda situationen.

Åza-lärarkandidat

ÄNTLIGEN FREDAG! Det var åratal sedan som jag längtade till veckans sista dag som jag har gjort denna vecka! Känns som om jag är en hungrande varg som vet att på fredag får jag mat, då kommer det. Hela dagen har jag gått och väntat på att klockan skulle slå så att jag kunde åka hem. Nu när jag väl är hemma leker barnen ute i lekparken och jag sätter mej några minuter framför datorn. Jag är helt klippt färdig! Idag hade jag två av mina lektioner, det gick väl sisådär kan man väl säga. Jag var väl inte alltför inspirerande. Kan väl säga att jag tappade halva klassen efter halva lektionen. Misstänkte nästan att det skulle bli något liknande när jag insåg att de hatar att läsa och min uppgift handlade om texttolkning. Men på något sätt kunde jag inte, förmådde mej inte att "hotta" upp lektionen mer. Nästa fredag ska jag ha dem igen får väl se om jag gör ett bättre jobb då. Som det känns just nu är jag inte den idealiska läraren direkt. Jag tycker det är svårt när man inte känner dem, det gör jag, men jag ska inte skylla på det. Jag var dålig helt enkelt. På tisdag ska jag kasta mej över niorna. Då ska vi ha picknick med frukt, smörgåsar, sopor i mängder, lite gift(karamellfärg), förorenat vatten och hårspray samt tvinga de stackars eleverna att andas genom sugrör. Allt för att praktiskt lära dem om miljön... Jag hoppas att det blir roligare än vad deras ordinarie lärare hade tänkt sej med OH och vanlig muntlig genomgång. Men jag får planera super noga så att det inte blir kaos. Det blir ju lätt så när man inte kör vanliga lektioner. Man jag kastar mej över utmaningen och hoppas att jag kommer vara roligare än idag.

Just nu sitter jag i telefonkö. Passivitet driver mej till vansinne och trots att jag är trött blir jag frustrerad över att inte göra något efter skolan utan bara åka hem. Så idag har jag beställt biljetter till Mora Träsk och just nu försöker jag ändra mina biljetter till Walking with dinosaurs. Vi beställde biljetterna för urlänge sedan. Typiskt nog är det just den helgen som jag ska gå i skolan. Den enda obligatoriska närvaron som krävs på min hundkurs.

Sådär ja, 120 kr får jag lägga till sen så åker vi på fredagen istället. Då ska jag lämna in min hemtenta, så jag får helt enkelt vara klar med den på torsdagen istället.

Idag fick jag möta klassen jag ska ha imorgon. Min uppgift går ut på att tolka en text, man kan väl säga att de klart uttryckte negativa åsikter om att läsa. Det bådar ju gott......

Nu ska jag pussla med barnen och laga mat. Kyckling ris och currysås blir det idag.

Hopp o hej så länge!

svammel under kvällskvisten

I dag har jag ringt flera av mina vänner. Jag har varit lite social, erbjudit dem att följa med mej på Mora Träsk, men än är det ingen som nappat. Jag har väl varit för tråkig för länge antar jag. Den första i kompisgänget har tagit de första stegen mot en separation. Jag är glad för hennes skull, ledsen för hans. Det blir en jobbig tid för dem nu. Samtidigt kan jag känna en förudran att i dessa tider, inte är fler som går isär. Det är så mycket ett förhållande ska klara nu för tiden. Själv känner jag ingen större oro för mej och Marcelo. Helt säker ska man väl aldrig vara. Vi har det bra. Vi rör vid varandra, ringer flera gånger om dagen, bekräftar varandra. Men nej vi är inte stormförälskade i varandra. Vilket vi har diskuterat ett par gånger. Vi har kommit fram till att det nog beror på att vi är för trötta helt enkelt. All energi går åt att hålla dagen vid liv och när kvällen kommer degar vi ihop, jag mer än han. Visst får vi till några kärleksmöten varje vecka men den riktiga passionen saknas. Vi får helt enkelt jobba på den. Efter 18 år kanske man får vara lite vanlig och softig inför varandra? Ett tag iallafall. Sedan måste vi nog upp på banan igen. Det ska ju vara spännande, kittlande, roligt, tryggt och passionerat att ha en partner. Jag hoppas en hormonjustering på mej ska fixa min gebit. Om jag bara får komma till läkaren någongång. Remissen är skickad, jag har ökat ännu ett kilo, jag är trött och har haft ont i magen i två veckor nu. Men jag lever på hoppet. En dag det rinna av mej, liksom magsmärtan med glutenallergi, liksom smärtan i ryggen med diskbråcket. Då kommer jag lära känna mej på nytt, ha kraft, bli smalre, rörligare och roligare. Framförallt roligare.
Nu ska jag sova, annars kommer jag vara ett vrak i morgon. (Det kommer jag nog vara ändå...)
Godnatt, hoppas ni får söta drömmar.

Lektionsplanering

Förutom en tur ut i skogen med Bobbo har jag suttit hela dagen framföör datorn för att försöka sy ihop två lektioner som ska utgå ifrån en texttolkning av religiösa texter (universitetets uppgift åt mej) och global uppvärmning (det område klassen arbetar med just nu). Det var inte enkelt, men bästa bryggan blev Shrek. Så nu ska han få göra entré på lektionen för att ro det här i hamn. Jag har inte träffat klassen vet bara att det inte är så diskussions benägna. Ett problem eftersom textolkning utgår i från diskussioner. Håll yummarna för mej på fredag när det är dags. Annars är det lika pestigt som vanligt att vara på praktik. Man är sysslolös, ansedd som mindre begåvad för att man inte fått examen samtidigt som man inte känner till rutinerna på skolan. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, jag läääängtar tills att det är dags att jobba på riktigt. Min vägledare(henne jag går med) är dock jätte trevlig och ungarna jag hade när jag sist var ute och var gravid(då 7:or nu 9:or) kommer fram och säger att de längtar efter mej och att jag ska ha dem igen. Det värmer ju!

Jag har ju varit lite trött sista tiden skulle man ju lite milt kunna uttrycka det. Jag känner av det i nacken, ryggen, benen. Överallt värker det. Jag har inte riktigt tid till massor av djupsinnigt tänkande som det är nu, men däremot händer massor i min kropp. Jag kastar ut massor av gammalt och försöker hitta nytt. Långa perioder an jag stirra in i en vägg och Marcelo undrar lite oroligt om jag är på väg att lämna honom. Jag är inte riktigt glad, inte riktigt ledsen. Jag bara är. Och så är jag trött. Igår däckade jag strax efter nio när barnen väl hade somnat. Två av dem är ju sjuka så vi åker inte på några aktiviteter, ändå är det som om tiden inte riktigt räcker till. Märkligt. Nu stressar jag ju inte runt och jag har inte massor av måsten men alla mina vänner om ni undrar var jag är så är jag hemma, men kom för Guds skull inte hit! Jag orkar inte vara social! Jag hinner ju knappt skriva i bloggen. Nu kan jag bättre förstå hur andra känner sej som uttrycker sin stress och att de inte hinner med någonting. Så någon mening är det ju med det här också. Nej nu börjar trötthetssvamla. Jag tror jag ska ta lite lunch nu och fortsätta fila på mina lektioner sen. Puss!

Ynklig

Förlåt men jag är så trött. Jag är verkligen trött! På riktigt.

Blä blä bläää.

Sen när har jag inte ens tid att ringa mina vänner? Det här är inte likt mej! Jag är så himla upptagen att det nästan är plågsamt. Hela veckans aktiviteter är inställda eftersom två av mina barn hostar och snörvlar. Det känns faktiskt lite bra att plocka bort helgens planer. Men vilka mardröms tider mina bar nu går på sin förskola! Från tidig morgon till eftermiddag. Klockan halv åtta traskade vi in i lokalerna och inte förens halv fyra hämtade jag dem. Det är 90minuter längre än de går som max annars. Det gör skillnad! Trötta och ledsna barn ägnade sej åt att göra halsband och spela memory. Sedan spelade de bowling medan jag lagade mat. Det var oändligt mycket tårar. Efter maten piggnade de till och vi kunde spela lite handboll i vardagsrummet innan det var dags för tandborstning, medicinering och läggdags. Sedan var det stackars Bobbos tur att få komma ut på en längre promenad. I becksvart mörker traskade vi långa varvet och nu är det dags för mej att planera mina uppgifter till skolan i morgon. För nu har jag ju praktik i två veckor. Nummer ett kan jag konstatera att jag inte gillar (läs hatar) att bara följa med och stå och glo när andra håller undervisning. Nummer två ogillar jag när jag inte känner eleverna. Nummer tre verkligen avskyr jag att göra en liten uppgift som helt går stick i stäv med det som pågår. Jag är som bäst när jag får arbeta långsiktigt och planera roliga uppgifter, hålla långa inspirerade föreläsningar och vara en lärare som arbetar efter en plan. BLÄÄÄÄ för praktik! Jag tycker kudden låter lockande och skulle hellre besöka sängen i tio timmar! Det märks att det är nåt som inte stämmer med mej. Så här brukar jag inte vara. Negativ och super trött, utmattad. Det är inte ord jag brukar förknippa med mej själv. Men ini får ju vara med på min resa både när det är upp och nu när det är ner. Men jag lyckades behålla lugnet, trygghetern och pedagogiken trots barnskrik och trotsiga små flickor. Det är faktiskt inte illa pinkat när man är så neggo som jag är nu. Begrava mej ensam i huset med massor av frukt och lådvis med bra film en hel helg det låter som min melodi. Men jag skottar på för om jag tänker efter är det ju inte så himla hemskt. Jag har ju lyxproblem.

Kloka barn

Det slår mej alltid som en blixt hur smarta barn är. Även när de är så små som Mittimellan N. Varje kväll går vi igenom dagen, pratar om hur allt varit och lägger tyngdpunkten på det som varit roligt. Varje barn har sin egen lilla stund i mitt knä då de andra ska ligga stilla och lyssna. På så sätt hoppas jag att alla mina barn ska känna sej sedda varje dag. Idag lade vi tyngdpunkten på alla gräl. Det första Mittimellan N sa var att hon var ledsen. Hon var ledsen över att jag skällt på henne och att jag varit så arg. Självklart tappade jag en tår, inte vill jag mina barn något illa. Jag sa att jag också var ledsen över att vi bråkat. Så frågade jag henne hur vi skulle göra så att vi inte blev så arga på varandra. Då tyckte hon, såklart att jag skulle vara gladare när jag sa till henne. Att jag inte skulle låta så arg, för då skulle hon lyssna bättre. Sedan frågade jag hur jag vad jag skulle göra när hon blev så arg. Då funderade hon ett tag sedan svarade hon - Jag vet inte. Men självklart tänkte jag då. Jag är snart 33 år gammal, inte ens jag vet, hur ska då hon på drygt 2,5 år veta?

Det roliga i kråksången är att hon har så rätt. Hon blir inte lika arg och upprörd när jag håller mej lugn. När hon ändå blir arg så är det inte lika många gånger på en dag om jag kan sköta utbrotten på ett snyggt sätt. Då brukar hon ligga i sängen och vråla en stund, efter att ha kastat sej över vad det nu är hon vill göra två gånger först så klart. Sedan kommer hon ut och säger att hon är glad och att det känns bättre. Att det arga gått över. Det är klart att deras beteende präglas över hur jag reagerar över det dom gör. Jag tror bara att allt mitt tålamod och mina lugna knep rann ut som en störtflöd under fredagen för efter det har irritationen suttit som en hinna över mej.

Jag hoppas jag är en bättre mamma i morgon. Det förtjänar de!

Barn till uthyrning

Jag har aldrig någonsin, verkligen ALDRIG varit så trött på mina barn som jag är idag! Innan dagen har jag aldrig riktigt förstått när mammor på skämt sagt att deras barn är till salu. Idag har jag full förståelse för den åsikten. Idag tycker jag att det är pest med två stycken ungar i trotsålder samtidigt. Idag hatar jag barnskrik å det grövsta. Idag klarar jag inte av fler små barnhänder som klamrar sej fast vid mina kläder. Jag orkar inte med klängande, klättrande skrikande, kladdiga barn. Jag är till och med trött på: -Mamma! MAMMA! idag. BLÄÄÄÄÄÄÄ. Jag vill inte. Jag orkar inte.

Tro inte annat än att jag forfarande älskar dem. Men jag tror att helgen har tröttat ut mej på ett sätt jag knappt trodde var möjligt. Allt mitt tålamod har dränerats iväg. En tjuv har plockat bort min ork. Mitt bröst känns tungt, det är jobbigt att andas. Jag behöver andas. I morse när jag satt i bilen, ensam, innan agilitykursen, ville jag bara gråta. Jag visste inte varför men jag kände mej så tung och trött. Det har jag gjort förr, men det har aldrig varit pga mina barn. Det är en jobbig känsla. En jobbig grej att behöva känna så över sina älskade flickor. För de är ju mitt liv. Jag till och med tycker om att bli störd om nätterna bara för att få uppleva att jag har mina efterlängtade barn. Jag har blivit arg på dem, rasande men inte uttröttad, förut. Hemska , hemska känsla! Tyvärr kan jag inte bara skaka av mej den. Jag måste hitta ett andningshål. Snabbt. För det här vill jag bli kvitt med fortare än supersnabbt. Självklart kan jag inte skylla på barnen, trots är ett av det bästa de kan gå igenom. Det är i trotset de formas, utvecklas, testar sej och sin omgivning och skapar en personlighet. Det är en viktig fas i deras liv. Men samtidigt, och på samma skrikiga sätt.......GE MEJ STYRKA.

Nu ska jag gå och ta hand om nästa katastrof. Under tiden jag skrivit detta har det varit sju katastrofer och ca två minuters tystnad. Skrik, skrik, skrik. Men en liten stund har jag andats. Denna blogg är ett litet andningshål....frågan är om det räcker för kvällen.

Kolmårdsäventyr

Så var vi på Kolmården gång nummer 335 denna sommar. Årskort är NT:s gåva till oss barnfamiljer! Dagens attraktioner var de stora showerna. Sälshow, delfinshow och Bamseteater. Det tog över fem timmar! Det var jätte trevligt. Det var kul och barnen var nöjda. Vi var tillsammans med Stora N:s gudmor, Frida och hennes barn Emma och Alicia. Dagen till ära följde även hennes äkta man Jaime med. Det var en jätte hit för Stora N! Lilla N däremot var en riktig lite terroris unge och jag fann mej själv att längta till nästa sommar när hon kan sitta, stå och gå för egen maskin. Nu var det slänga sej- och skriksvängen hon var inne i. HELA DAGEN! Periodvis gick det dock bra. Men det är makalöst hur fort tiden rinner i väg så jag har lovat att vi ska åka in om två veckor och åka bilar och klappa på grisar. Djurparken har verkligen vuxit från en ganska tråkig park till ett äventyr man kan besöka om och om igen. Jag kommer ihåg för några år sedan när de funderade på att lägga ner parken för att det var för få besökare. Tack och lov hittade de ägare som istället var villiga att satsa på parken. Så nu kan ju både vuxna och barn roa sej kungligt! Jag är helsåld på vår turist attraktion! Det enda negativa är att man inte får ha med sej sina fyrbenta vänner in i parken. Koppeltvång och inte tillåta dem inne i barnenslantgård eller i delfinariet kan väl inte vara så svårt? Det kan dom ju på andra ställen. Kanske nåt att lobba för?

Stora och Mittimellan N jämför händer med tigertassar.

Lite Kissnödig....

I går utspelades en dråplig situation i parkeringshuset på Maxi. Jag vet inte hur det är för andra, men om jag är kissnödig så är det väldigt svårt för mej att inte vara i rörelse. Så vi parkerar, jag är kissnödig och tänker att toaletten är det första jag ska använda när vi kommer upp till varuhuset. Jag öppnar bakluckan, platsar Bobbo, drar ut 15kg hundmat för att komma åt vagnen som ligger under, eftersom Lilla N precis somnat. Jag känner att jag är VÄLDIGT kissnödig. I mitt stilla sinne undrar jag hur jag ska kunna ta mej upp till varuhuset utan att kissa på mej. Jag får ut vagnen, baxar in hundmaten, stänger bakluckan, öppnar sidodörren lossar mina två barn där bak, öppnar passagerar dörren lyfter ut min sovande lilltös, känner paniken komma för nu klarar jag inte av att hålla mej längre! Blir stående med mitt barn i famnen med hårt ihopknipna ben, skuttandes, för som sagt i rörelse kissar man inte på sej. Attacken går över. Jag lyckas få ner Lilla N i vagnen, står i en omänsklig ställning när jag sätter på bältet för att hon inte ska kunna ramla ur vagnen om hon vaknar. JAg slutar andas, försöker hålla kvar urinet i blåsan med ren viljekraft. Jag rätar upp mej tittar panikslaget om jag kan rusa ut och sätta mej på gräsmattan utanför. Det är inget alternativ. Jag tar ett djupt andetag. Går för att hälpa Mittimellan N att stänga bildörren. Börjar leta efter bilnyckeln. Hittar den inte. Ett illskrik från sonen upptjutes. Han har klämt tummen i bildörren på sin sida. Jag utför någon form av struttig promenad runt med hårt sammanknipna ben för att förhindra förnedringen. Blåser lite snabbt på det onda fingret. Nu är jag panikslagen. Detta går inte. Sonen skriker alltjämt. Jag stuntar i honom, letar depserat efter nyckeln. Tillslut får jag ta till flicktaget. Tar tag med händerna i stjärten och liksom hivar upp dropparna, stålen, syndafallet som är på väg. Tittar mej hastigt om för att se om någon sett mej. Det var det inte! Stora N är nu jätteledsen över sin svullna, halvblå tumme och över sin mammas totala brist på uppmärksamhet. Jag för min del vågar inte andas ut. Så jag håller kvar luften i mina lungor så att inte blåsan ska få för sej att den också kan tömmas ej för att lungorna kan det. Jag går runt, kollar förarplatsen, väser till Stora N att vi ska hälla kallt vatten på tummen när vi kommer upp. Nycklarna inte där. Jag tar myrsteg runt till bakluckan, sliter upp den och med benen i kors letar jag efter nyckeln. Under tiden står Mittimellan N som en tjatig ljudridå;
-Vilken vagn ska jag sitta i ? Jag ser ingen vagn. Mamma vilken vagn ska jag sitta i? Jag ser ingen vagn. Mamma vilken vagn ska jag sitta i? Är den där borta? Jag ser den inte.....
Stora N gråter och skriker:
-Aj aj aj jag har jätte ont i min tumme! Jag klämde den...buuu. Den gör JÄTTE ont! Mamma, jag har ont i min tumme!
Ni kan nog se scenen själva framför er. Medan allt detta händer passerar det bilar tätt bakom oss så med jämna mellanrum får jag slita tag i Mittimelln N för att hon glömmer hålla i vagnen och vinglar ut någon meter bakom bilen med risk att bli påkörd. Tillslut hittar jag nyckeln under Bobbos tass. Sliter tag i den men tänker att nu är förnedringen här. Nu kissar jag på mej. Det går inte en sekund till. Med panik i blicken slänger jag igen bakluckan, lyckas hasa mej runt och låsa bilen. Gör mej redo att börja gå. Kissnödigheten är som försvunnen i samma ögonblick jag tar det första steget. Så från ett struttigt hoppande, väsande, icke andande 32-årig panisk tre barns mor blev jag en lugn, glad morsa med tre rara barn. Vi stoppade polleten i vagnen, satte Mittimellan Ni den. Jag blåste på Stora N;s tumme. Kramade honom, pratade lungnande. Tjatet från dottern försvann och ersattes av glada skratt. Gråten stillades hos min son, och han körde sin lillasyster i vagnen in i hissen och bort till toaletterna. Där jag tvingade mina två äldsta att kissa först innan jag själv kunde sätta mej. Sen var det lugnt i tio minuter innan Lilla N vaknade inne på Ica och terrorn med skrikande och kastande tog nyfart. Men det är en annan historia.

Terrorattack!

Jag har varit i terrorland! I fyra timmar turades mina tjejer om att skrika, vråla, kasta sej som små slingrande ormar igår! Både i skogen, på Maxi, på Apoteket och i skoaffären. En kort stund undrade jag vad jag gjort för ont. Men det är väl bara att konstatera att två trots tjejer samtidigt inte är himmelriket...trots detta hann vi kolla ut picknick plats, handla fem par skor, köpa ut medicin till mej och Stora N samt handla in mjölken, osten och brödet jag inte haft tid med under veckan. Hela kvällen fortsatte med enerverande skrik, trotsig tvååring och en fyraåring som långsamt tappade tålamodet. Klockan nio fick jag nog, gav upp, barnen fick sova och jag hoppade i bingen. Utmattad och hade ont i varenda muskel i hela kroppen. Jag var så trött att jag under tandborstningen inte orkade bry mej om när min mellersta dotter spottade på sin bror. - Ställ dej längre ifrån, blev mitt pedagogiska svar. Hmmm, vi får väl se hur det går i dag när vi ska till Kolmården...

Men de är ganska uppfinningsrika i sitt trots. De klättrar, puttar, gnäller för att maska vad deras egentliga syfte är. Som att få leksaken som någon annan använder för tillfället. Eller sitta på bästa knät i mammas famn eller att få en frukt eller vad det nu kan vara. Lika söt och underbar som Mittimellan N kan vara, lika grinigt grimarserande och trumpen kan hon vara. Jag ser INTE fram mot en trotsig tonår.

USA använde de inspelat barnskrik för att tortera fångar med i timmar. Undrar om man kan vända sej till svenska staten och få skadestånd när man själv utsetts för en sådan terrorattack? I ochförsig använde de rappmusik också, för att tortera de stackars irakierna med, och de lyssnar ju några oförstående civila på alldeles självmant.Världen är bra konstig...

Efter att ha torterats igår slocknade jag ensam i sängen, läsades Om Jesus. Vet inte om jag lärde mej så mycket. Men jag fick gå upp två gånger för att jag glömt ta min medicin och för att jag glömt att kissa. Men som jag sov sen. Djuupt. Får väl se om eländet fortsätter idag. De säger ju att ovissheten är det som är jobbigast när man torteras. Jag vet inte, jag tycker nog om att inte veta hur illa eller bra denna dag ska bli. Annars skulle jag nog inte stå ut. Om det skulle vara lika jobbigt idag med, menar jag. Fast det är väl inte möjligt?