Julafton

Stjärnan tändes - Jesus är född och vi firar julafton som de vilda vikingar och indianer vi är.

Traditionsenligt så började julaftonsmorgonen med sök i skogen. Pluto fick vara lös och jobba på han med. Det var ju trots allt jul! Snön lyser fortfarande med sin frånvaro. 

Men hundarna blev som tokiga i skogen. Ungarna fick vara figuranter. Med tiden har de blivit riktigt bra figuranter. Och vår träning går inte ut på att skapa tävlingsmaskiner utan att alltid hitta personer i terräng, och till det duger barnen som perfekt till.

Tomten kom. Han hade fina paket. Bobbo var otåligast som vanligt. Han tjuvöppnade ett paket. Sedan hittade han sin favoritklapp - en svart boll som sedan inte lämnade hans mun på flera timmar.

Vi åt gott. Vi mös. Vi var med familjen. En riktigt god jul helt enkelt!

Julefrid?

Jag är på uruselt humör. Arg. Irriterad. Butter. Ledsen. Ett av det bästa som finns för mitt humör är att vara ute i naturen mycket. Jag kommer inte alls ut så mycket som mitt humör skulle behöva. Det kanske säger en del om min uppsyn. Marcelo gjorde sitt bästa igår att hitta fram till mitt leende och till min inre lycka. Han är så söt. Knäckemacka och varm choklad tillsammans - mys i sängen och sedan ett avslut med att somna nära varandra till  TV-serien vi plöjer just nu. Det behövs inte mycket för att jag ska glömma allt för en stund. Hans stora hand på min panna och hans lena röst när han frågar varför det snurrar så mycket där inne i huvudet. Jo, jag måste sluta snurra. 
Så i dag spenderade jag mer än halva dagen utomhus. Redan på morgonen gick jag och ungarna och hundarna ut på tomten och började rensa allt det vi borde ha gjort i höstas. Sedan tog vi en promenad runtomkring i vår by. Vilka vyer vi möter. Vilken fantastisk plats vi lever på. 



I första anblicken ett ställe som alla andra, men här finns allt för ett bra välmående - skogen, sjön, hus, grannar, natur men ändå civilisation.  Vi gick en stund med grannen som fått en ny bäbis, sedan träffade vi Stora N:s bästa vän när han var ute med hunden. Men mestadels gick vi själva och filosoferade. Andades.


Nu när kvällen kommit och alla måsten pockar på har jag ändå lättare än förut att hitta lugnet när jag känner vinden i mina lungor och solen värma mitt skinn. I morgon är det Julafton. Årets bästa högtid. Dagen börjar ute i skogen och fortsätter med familjen. Mina tre fina pärlor till barn, min fantastiska man och jag firar vår första jul som gifta, alla hundarna är fortfarande med oss. Få se hur många gånger till de är det. Ingen ska jobba, alla ska vi vara tillsammans. Julefriden börjar lägra sej huset.

Dags att byta sinnesstämning

Jo men så börjar julafton närma sej då. Beskedet jag fick förra veckan ar inte alls kul. Men jag ska försöka hitta vägar runt det så att det löser sej tillslut. Vilken tur att jag har en familj som alltid vet hur de ska göra mej tacksam för det jag har och inte sörja det jag inte har. Grus i maskineriet. Det har varit det ett par år nu. Det händer hela tiden något som är lagom jobbigt för att det inte  ska kännas bra. Kanske är det min lågstatus reflex som alltid sabbar saker i sista sekund? Jag vet inte. Julen är ju den högtid jag älskar allra mest. Snölöst och plusgrader har ju inte riktigt fått julstämningen att infinna sej. Men varje jul har vi fått ett ryck här hemma och rensat i barnens rum. Alla leksakerna från övervåningen har åkt ner igen nu. Bara det har varit som en julafton för barnen - att få tillbaka ALLA sina 

Alla leksaker på en bild. Det här blev kvar. Lagom mycket.

leksaker. Men ack den lyckan som är långvarig..... fem kassar med leksaker rensades ut och staplades på hög till den som vill ha. Idag tog jag dessutom alla kläder de vuxit ur och åkte och lämnade till folk och fä. Hälften ligger kvar i bilen, vi ska ses efter jul. Men jag var tvungen att tömma för hur skulle jag annars få plats att åka och storhandla? Hela lastutrymmet var fullt från golv till tak. Lekterapin uppe på sjukhuset fick en kasse med böcker, ena guddottern fick tre kassar med kläder, Edith fick en påse med kläder, två gäng leksaker skeppade jag iväg igår så nu ser vårt hem ut som ett hem igen, inte 

Några av leksakerna

de inte använder längre.
Bättre att andra barn får glädje av dem

som en insamlingscentral. Ungarnas rum är dessutom mer lättstädat och de har de leksaker de verkligen vill ha. De är lika glada över att ge bort grejer som att få dem. Tack och lov har jag sagt ifrån om leksaker den här julen, så påfyllningen i morgon lär vara minimal. 

Ibland kan jag tycka att det är groteskt vad saker de har! Nästan äckligt. För trots alla grejer kommer de ibland och säger att de inte har något att göra.... ja just det hmmmm.... host host. Inget att göra?  Efter att ha skeppat iväg hälften av alla saker så kunde vi åka och handla. Så kylskåpet är fyllt med mat för drygt 2000kr - som ska tillagas i morgon. Jul - härliga jul.

Skit faan!

Fy faan så jävla arg jag blir. Vilken käftsmäll. Vilken skit byråkrati. Jävla skit faan. Skrumplever och koppor till alla idioter! Jag kan ju ta alla mina utbildningsår och kasta ner dem i papperskorgen. Skolverket är en förbannat tungrodd trögtänkt slemhög! Nu vill jag dra ett täcke över mej och inte komma fram förens om tio år. Så godnatt. Rullgardin nere!

Krasch bom fyra hanar bang!

Wilma och mina tjejer gick sina egna vägar.

Vilket härligt regnväder vi haft idag. Innan frukost sparkade jag ut barn och hundar för att ta en promenad i det strila men ack så sköna regnet. Jag tycker att det här vädret är ett av de bästa hund- promenad/tränings väder. Hundarna var lyhörda, pigga men ändå lugna. Eftersom Pluto inte får gå så långt tog jag Lilla varvet fast halva vägen går i skog. Barnen lekte på vägen, de klättrade uppför bergen, lekte följa John och letade efter mobilerna i naturmaterial som vi hängde upp för några veckor sedan. Stora N tröttnade på tjejerna ett tag och började gå före på stigen. Helt uppslukad i sin egna fantasivärld. Tjejerna med Wilma i spetsen gick före mej och jag sist. Så försvann Stora N över en liten, liten knalle. Hundarna gick med honom. Tjejerna gjorde en avstickare och jag stannade till för att kolla att de ändå gick åt samma håll som oss. Så såg jag i ögonvrån, en stor svart skepnad mellan träden. En stor galopperande hund. Eva kom med fyra av sina hanar och de var framme vid mina två som var för långt ifrån mej för att jag skulle kunna gå emellan. Så krasch boom bang så hade vi sex hanhundar lösa i skogen som dundrade in i varandra. I mitten stod Stora N.

Jag har alltid undrat vad som skulle hända om båda mina hundar blev attackerade. Skulle de skydda varandra, eller skulle de ge sej på varandra? Pluto gör ingenting om han inte känner sej hotad eller beskyddar någonting. I bland när jag går i mörkret här hemma, vi har ju inga lysen alls på vägarna, det är becksvart, kan jag jag fantisera om att det kommer en varg eller en björn och korsar vägen. Hur skulle hundarna reagera då? Speciellt om en blev attackerad? Vad skulle de göra om jag blev angripen? På nåt sätt hoppas man ju att de skulle försvara mej. Även mot onda människor. Men man vet ju aldrig. De går aldrig emellan när vi bråkar i familjen. Men idag kändes det nästan som jag skulle få svar på mina frågor. Vad skulle Pluto göra om Bobbo hamna i slagsmål?

I skogen - där allt kan hända.

Tre hanhundar i storleken större än Pluto, som är störst av mina, och en liten kaxig pinscher stod nu med resta svansar och när Pluto försökte smita undan hade han två hundar efter sej. GULP! Jag vrålade. Eva vrålade. Samtidigt som vi med snabba steg närmade oss platsen. Nu var det ju bara fråga om ett 30-tal meter. Jag visste dock inte vilken hund jag skulle rikta in mej på. Bobbo, som startar bråk eller Pluto som gör stor skada OM han hamnar i bråk. Japp så kom det - demonstrationen från Bobbo. Han morrade och försökte bita Björne i kragen. Björne svepte runt. Eva var framme och röt i från. Bobbo gav upp och kom fram till mej. Jag kopplade honom snabbt. Sedan såg jag hela flocken runt Pluto. Han försökte komma fram till mej men hindrades av de stora svarta kropparna och en väldigt uppblåst pinscher. I min fantasi såg jag hur han tog upp den där lilla killen i munnen och skakade. I verkligheten satte han svansen mellan benen och flydde runt, runt med en eller två hundar efter sej. Inte så fort, men tydligt undergiven. Så vågade han inte komma hela vägen fram till mej eftersom jag med hög röst försökte avstyra alla bråk genom att vara den dominanta. Evas hundar var inte aggressiva, mer fyllda av energi och manliga.Tillslut fick Eva sina hundar att sluta jaga Pluto. Han kom till mej och alla eventuella bråk var helt avstyrda. Det hade jag väl aldrig trott!!! Vi pustade ut båda två, småpratade lite och samlade sedan ihop våra flockar och gick åt varsitt håll. I vår skog är det i stort sett bara hon och jag som hundägare som går. Möten är ovanliga men de sker ett par gånger om året. Pluto var lite stelare än vanligt på eftermiddagen. Haltade lite när han reste sej, men annars som vanligt. En riktig massageomgång så mår han säkert bättre.  Ibland undrar jag om jag målar fan på väggen när det gäller bråken. Problemet är bara att när de sker så känns det som ett svek varje gång. Jag vill inte ha en hund som reagerar med att bita någon annan. Det har blivit så eftersom han blev attackerad så många gånger som 

På hemväg - ordningen är ställd igen.

unghund. Han har sedan gjort Pluto osäkrare. Mina hundar rusar inte fram till andra hundar men svarar om andra kommer fram till dem. I dag visade de återigen att de har mer hundvett än vad jag tillskriver dem. De läser av varandras kroppsspråk, och hundarna känner redan varandra så många gånger som de träffats ofrivilligt och genom dofter. Problemet jag har är att jag inte vet när det sker. Nästa gång får de inte gå där framme med sonen. Nästa gång får de gå runt mej. Och nästa gång vet jag att mina inte bråkar först och frågar sen. Duktiga killar!

Skön-helg

Helg. Lusta att göra något. Alla andra helger den senaste tiden har handlat om att få till logistiken, försöka hitta luckor att plugga i men framför allt att hitta tid till att sova. Så trött jag har varit! I dag har hela dagen varit rolig, jag har umgåtts med människor JAG tycker om. Vi hann dra ett litet varv med städningen innan första besökaren kom. 

Molly med mattar Jonna & Edith  kom idag.

Och nu menar jag ett litet, litet varv. Jag känner mej härligt avslappnad och skön. Helg i dess rätta bemärkelse. Undra om vi inte kan cykla en sväng i morgon.... och fortsätta vår sköna helg med kul och skönt. Tenta pressen är bortblåst. Nu är allt gjort. Nu kan jag sätta mej ner och läsa lite för att vara förberedd om jag behöver en omtenta. Men först när svaret kommit om jag fixat den första så kan jag känna press igen. Innan dess - skönt! Nu är det dags för att beställa lite julklappar på nätet. Personliga klappar som familjen vill ha. Älskar att slippa julstressa på stan. Ganska billigt brukar det också bli. Passar en billig stackars pedagoglön. 

Tentamen

En provtenta av samma karraktär. Svår... huu

Igår gjorde jag kursens sista tenta. Den kändes inte så där översvår. Jag förstod vad jag skulle göra och jag förstod uppgifterna. Däremot vet jag inte med säkerhet om jag svarat rätt för den sakens skull. Som jag sagt förr så funkar inte min hjärna på det sättet som uppgifterna är upplagda. Inte ens på svenska funkar mitt tankesätt för den typen av uppgifter. Men nu är den gjord och jag känner en aning lättnad. Direkt efter provet åkte jag och hämtade mina barn. Sedan åkte vi hem och jag slog på en barnfilm i mitt sovrum och tillsammans låg vi i min säng och myste till Casper. Jag somnade. Sedan åt vi kvällsmacka tillsammans medan Marcelo hade somnat i soffan. Vilken kul familj han kom hem till efter jobbet! 

På morgonen när jag vaknade hade jag fått ett mejl från LADOK - om den andra tentan, (där huvudsaken av min ångest har legat) den tentan som var den första jag kuggade, och fick göra om, den hade nu blivit inrapporterad som godkänd. Jag kände försiktig jublande glädje. Det betyder att OM jag kuggat på den  nya tentan har jag chans till omtenta i januari, och skulle jag inte klara den då har jag bara en tenta att oroa mej för till nästa höst, från den här kursen. Nu hoppas jag att han rättar snabbt. Jag vill veta hur mycket plugg jag måste lägga ner över jul. Eller om jag kan få vara människa.....OM jag har klarat den så är kursen från psykodeliska underjorden äntligen slut. Tentan handlar inte om min starkaste gren. Har jag klarat den så är det nog ganska på håret. Det struntar jag i, bara jag klarar den! 

Är trött men ganska lättad nu.

När jag hade läst tentaresultatet från den andra tentan så såg jag att 4 personer hade skrivit den,(jag hade bara sett tre av oss där), två klarade den och två kuggade. Innan vi gick in för att skriva den nya tentan igår, träffade jag på flera stycken som inte klarat fonetiktentan första gången men som inte haft tid att göra om den. Tyvärr slängde jag mejlet med det beskedet innan jag klickade på länken med hur måna som klarat sej första gången, men det känns ju som om det var många som misslyckades. En person vet jag de facto har spanska som modersmål och hon misslyckades både på tentan och omtentan. Nu är inte det någon tröst för mej, men ändå ett bevis på att det inte varit en helt enkel kurs.

Håller nu alla tummar och tår att det gått vägen så jag kan få anderum innan nästa kurs som startar i början av februari.

Hur går det för Pluto?

Min bänga, skygga, underbara Pluto. han som skulle vara helt återställd nu. Han som skulle få börja rehaba på riktigt. Hur långt har vi kommit och hur går det?

Det är en berg-och-dalbana. Arnes ord ringer i mitt huvud; Han måste muskla på sej. Han får inte bli överansträngd. Han får göra dessa rörelser men inte dessa..... Jag ökade försiktigt på promenaderna. Så fort han blev halt så drog vi ner. Musklerna blev mindre och mindre, han haltade mer och mer. Jag gjorde tvärtom. Jag ökade promenadlängderna och ökade tempot. Han haltade kraftigare men kortare tid. Sakta men säkert började han klara högre belastning. Även haltandet efter vila försvann succesivt. Det såg ut som han skulle kanske kunna få gå på treadmil ( gåband i vatten). Men så hände olyckan. Han gick omkull. Vet inte vad han gjorde men bakbenen for liksom undan på honom och han dunkade ner baken i marken. Nästan från stillastående. Jag kände  direkt att det var nåt som inte var bra. När han reste sej märktes ingenting och vi tog en kort promenad för att dra ur mjölksyran. Dagen efter var han trebent. Efter ett par timmar kände jag på mej att det kunde ha varit korsbandet som gått. Här tog sorgen över i bröstet. Jag har beslutat att inte operera om honom. Alltså är ett trasigt korsband lika med avlivning. Jag är inte redo för att han skulle dö. Jag var så rädd. Varje gång jag tittade på honom så fick jag ångest. En inre röst sa åt mej att ringa veterinären. Men jag var inte redo. Inte redo att höra dåliga besked. Så jag avvaktade. Han fick strikt vila i en vecka. Sedan korta promenader. Små korta promenader. Sakta återhämtade han sej. Benet rätades ut och han började använda sitt bakben igen, även inomhus. Vi började då öka promenad takten och ökade längden på promenaderna. 
Sakta blev han bättre och bättre och nu har han fått börja vara lite lös igen under korta stunder. Visst tar han ett par korta galoppsteg i början och skakar på huvudet. Men sedan är det snabb skritt och lugn trav som gäller. Bobbo skickar lugnande signaler så fort Pluto blir upphetsad och han får Pluto att intressera sej för dofter och att hinna med att undersöka allt. Jag märker att ju mer lös han får vara så blir han mindre halt. Kanske för att han själv får bestämma takten. Nu ska han få börja på steg tre i rehabplanen. Han ska få börja vara i skogen och gå lös över stock och sten. Arne tror fortfarande att gåbandet kommer vara för högbelastning på hans ben så den får vänta. Det jag var rädd för att det skulle vara slutet för vår Pluto kanske visar sej bara vara ett bakslag. Pluto har efter operationen aldrig slutat halta helt. Om det beror på smärta eller om det beror på att leden kortats upp vet inte jag. Enda gångerna Pluto inte verkar må bra är dagar när mitt hetsiga pluggande går ut över antalet minuter som han får vara ute. Han är som en livrädd anka i huset som far runt så fort någon rör sej, han snubblar, halkar, går omkull och är helt omöjlig. 

Så länge han får röra på sej verkar kroppen må bättre. Lydnadsträningen fick ett abrupt slut när han slog sej. Jag ska försöka ta upp den igen till våren bär det börjar bli lite ljusare. Pluto lever än. Vi har inte gått i mål, men han håller humöret uppe och kämpar på. Tre gånger har han undkommit döden med en hårsmån känns det som. Undra hur många gånger fler han har i kroppen? Hur som helst kommer jag finns där vid hans sida och stötta och hjälpa till ett bra hundliv.

Svårt att tro att det bara är ett par dagar mellan bilderna. Vilket december vi har 2013!

Ensam bland andra.

En vecka till ända. Ensam med andra. Fullt att göra men paralyserad. Rör mej men går inte vidare. Munnen skrattar, förvånat undrar jag vad det var som var roligt. Vill sova. Vill sova mer. Vill inte fatta beslut, orkar inte vara logisk. Den ena foten framför den andra. Samtidigt undrar jag hur hamnade jag här. I den sits jag sitter i. Jag är inte sån. Det är ju inte ens mycket egentligen. Det är ju bara...... min framtid. Jag slår på mej själv tycker att jag är löjlig. Jag kramar mej själv för att läka. Å ena sidan och å andra sidan.....

En utväg

Första advent har kommit och passerat. Stakarna och stjärnorna är uppe, tomtarna med. Pepparkaksbaket är överstökat.Ute är det plusgrader, grönt gräs och inte en skymt av vintern. Huset borde vara fyllt av julstämning, och julsångerna ljuder i rummen. Men den juliga känslan infinner sej inte. Fröken Stress däremot är tillbaka i sin största skepnad. Inte julStress utan fröken pluggStress. Jag kan inte andas. Kan inte ens låtsas att allt är bra. Jag har inte ens mycket att göra. Men tentan dödar mej. Dödar mej! Men som den medelklass mamman jag är åker jag på 
bowlingkalas och beklagar mej över att jag har så mycket. Lider med de andra medelklassmammorna som också har så mycket. Sedan åker jag hem och bakar med barnen! Och enligt statusuppdateringarna på facebook var jag inte ensam om det. Vad sjutton håller vi på med? Vad håller jag på med?

Det blev ett upphåll här. Jag tog en paus. Jag fick en tanke och jag delade den med mina barn. Jag kom med ett förslag. De verkar tycka att det är okey. De ska få fundera på det ett tag. Om jag undrar vad sjutton jag håller på med så är det inte okey i livet. Jag måste ta tag i mitt liv. Återfå makten över känslorna. Ingen annan än jag kan fixa det. Nu tror jag inte kursen nästa termin är lika tuff, men det spelar ingen roll. Jag vill inte vara så här. Alltså måste jag ändra något. Jag blir inte lycklig av det här. Jag måste vara lycklig för att må bra!

Vad jag kände när jag satt och skrev var att stressen att hinna till allt gjorde att jag fick svårt att andas. Inte själv åkandet utan att jag hela tiden skjuter undan tanken på plugget som jag kan göra när jag kommer fram. Alla måsten jag drar på för att jag inte har tid på kvällen. Alla sena kvällar med böckerna under näsan. Jag borde sova, behöver träna, jag borde...... inga mer borden. Ta tillbaka makten över tiden. Mitt förslag till barnen var att ta en paus med judon och kören. Då får jag bara två dagar i veckan där jag måste superskynda från jobbet för att hinna till deras aktiviteter. Lördagen innebär ju inget stressmoment och då tränar tjejerna tre dagar i veckan. Sonen går ner till en dag i veckan. Vi testar en termin. Vi prövar. 

Jag vet att många har sagt till mej att jag har för mycket runt mej och att barnen tränar för mycket. Jag har alltid hävdat att det inte är sant. För jag har inte tyckt det. Men just nu, där jag är i livet mäktar jag inte med allt och då drar jag i nödbromsen, saktar ner. För jag ska hålla i längden. Just nu är jag trasig i själen. Jag mår illa av pressen jag känner. Alltså försöker jag hitta en lösning. Det om något tycker jag är ett bevis för att jag har nåt sunt förnuft kvar.

Kanske hade jag hittat den här lösningen inom sinom tid ändå. Men just skrivandet för mej gör att jag sätter ord på mina tankar, uttalar dem högt och det gör att jag får ett utanför perspektiv på mej själv. Jag hittar lösningar jag tror jag kan leva med. Det är därför jag fortsätter skriva här på bloggen. Det här är min terapi. Jag är tacksam för de läsare jag har. Jag blir superglad för reaktionerna jag får. Men bloggen är liten. Jag tjänar inga pengar på den, jag får inga saker från företag. Jag skriver för att reflektera och det här är mitt bollplank, mitt fönster mina tankar.

Trivs bäst

Egentligen är det så här jag trivs bäst. Hemma, med mjukisbrallor och i en tröja som avslöjar för mycket av min korpulenta kropp för att det ska vara smickrande, tillsammans med hela familjen. Osminkad, styrandes med hushållssysslor. Nu bakar jag bröd. Till frukost. Orkar vi ska vi göra egna peparkaks hus i kväll efter kalaset och adventspyntning. Nu tar vi en slow förmiddag. Barnen leker, jag bloggar, bakar och andas. Marcelo sover. Ute lyser solen. Efter frukost med nybakat bröd blir det ett varv i skogen. Andas. Sol. Andas. Vara verklig. Vara ärlig. Känna. Andas.

Det är så här jag ser ut, naken, osminkad, fri, 37 år.
Inte vacker, men öppen. Verklig.

Marcelo bästa som finns

Den bästa medicinen mot dåligt självförtroende är Marcelo. Hans trygga röst i luren när jag ringde och grät är sånt som får mej att rysa av välbehag. Han får mej alltid att lita på mitt grundvärde. Det är inte alltid vad det han säger. Det
är det han antyder. Det är tonen i rösten. Han sa egentligen inte så mycket, men han fick mej att veta att det är inte slutet av vägen. Han får mej att hitta den inre kraften, den inre rösten. Han får mej att inte ljuga för mej själv. För hur kan jag säga att jag inte duger till någonting bara för att jag råkar må dåligt nu, när jag vet att hela jag inte definieras i mina misslyckanden? Alla misslyckas. Han får mej att inse misslyckandena bara är en grop i vägen. 
-Jag tror på dej, brukar han säga. Egentligen tycker jag inte om när han säger det, för oftast gör han det i stunder när jag inte tror på mej själv. Men däremot när jag är lugnare hör jag hans trygga röst säga till mej att han tror på mej. Och det känns som en så skön, stark brygga att stå på. Jag måste göra jobbet, Han gör det inte åt mej. Men han har alltid en solid plats för mej att landa på. Trygghet. Kärlek. Jag kan liksom inte svika honom, för jag är jag, och jag är bra. Hans - Jag lite på dej, gör att jag stegar vidare fullt övertygad om att oavsett om jag misslyckas eller lyckas så kommer det gå bra i slutänden. Men precis lika lite som det är hans ord - Jag älskar dej, som får mej att känna mej älskad så är det inte hans ord när han säger åt mej att jag fixar allt som får mej att få tillbaka självförtroendet. Det är hans blickar på mej, hans behov av min närhet, hans kropp som slappnar av och blir lugn när han lägger sej i mitt knä som får mej att på allvar känna mej älskad. Precis som det är tonen i hans röst, hans självklarhet, hans lyssnande, som får mitt självförtroende att krypa tillbaka in i kroppen. För han hör mej, han ser min sårbarhet och ändå tror han på mej. Han slänger inte ut sej nåt slentrian att jag fixar det nästa gång, eller att jag är bra ändå. Han hör, och han han tror. Det kan man inte blunda inför. Jag kan inte blunda inför hans känslor för mej. Det skulle vara som att mörda en annan. Lika fel. Han visar tydligt att är viktig, med eller utan misslyckanden och lyckanden. 

Jag önskar att flera hade en Marcelo vid sin sida. Han är helt enkelt bäst. Och jag älskar dej så oerhört mycket mi marido. Jag hoppas du vet det. Jag är stolt att vara din. Jag är lycklig för jag är din.

Dålig

Ibland är det så skönt att få gråta. När jag åkte hem var självförtroendet nere i botten. Jag är så jävla dålig! Jag var arg, ledsen och totalt känslomässigt slut. Det här är den ultimata förnedringen för mitt självförtroende. Det var skönt att sitta i bilen, i mörkret och åka E4 hem och bara låta tårarna rinna och vältra mej i självömkan. Jo ni kan nog gissa det. Jag gjorde tentan och återigen satt jag som ett levande frågetecken. Sannolikt har jag misslyckats igen. Den här gången kanske hoppet finns - jag har ju svarat på frågorna, men några av de saker jag ville ha svar på, som inte stod i kompendiet, som jag tappat bort, var dialektala skillnader. Så jag hade mejlat min lärare och fick svar medan jag satt och gjorde tentan. Tack! 


Jag har svårt att förklara varför jag känner mej så pressad, varför jag har så svårt att fixa trycket. Jag vet inte varför. Kanske är det för att jag inte är en språkperson, trots att många tror det, och all annan inlärning funkar ganska bra, men jag är lika mycket språkidiot som jag är matteidiot. Slowlearner. Det jag lär mej stannar heller inte vidare bra. Jag tror att ända utvägen för mej är att tvingas prata, precis som jag gjorde med engelskan. Jag pratade engelska dygnet runt, drömde på engelska flera månader om året i flera år. Snacka om språkresa! Nu handlade ju inte tentan egentligen om spanska. Det handlade om artikulation, fonem, morfem, allofoner och hur vissa kapar bokstäver och förenklar uttal. Att dra slutsatser på det, som jag egentligen inte riktigt greppar, på ett främmande språk är inte helt okomplicerat för mej.

När jag kom hem var Marcelo och barnen hemma hos svärföräldrarna och firade Juans födelsedag. Jag satt hemma ensam och lagade mej själv. Tände en brasa, tröståt, tittade på filmer jag ville se. Jag må vara sämst av alla, men jag är inte värdelös. Och när familjen kom hem var jag redo för dem. Renad och redo.

En tittande man.

En man satt och tittade på mej när jag satt på fiket. Han stirrade kanske inte, men tittade väldigt intensivt. Han såg att jag såg på honom, ändå flyttade han inte sin blick. Den var och förblev på mitt ansikte. Hans blick var inte granskande, bara väldigt påtaglig.
 Ändå tog jag inte illa upp. Jag hade suttit med samma blick bara någon timme tidigare på ett annat ställe. Jag kände igen blicken och jag var lika oförmögen då som han var nu, att flytta blicken. Pluggblicken. Den uppstår när man går igenom alla saker i huvudet som man ska komma ihåg till tentan, seminariet, provet. Man förstår att man stirrar på någon men man ser dem inte riktigt. Samtidigt kan man inte flytta blicken för då störs tankegångarna och flowet man är inne i försvinner. Så man stirrar på. Och han stirrade på. När jag reste mej och lämnade fiket för att ta mej till tentalokalen stirrade han vidare på samma fläck där mitt ansikte nyss varit medan läpparna då och då svagt rörde sej som om han pratade och blocket låg slappt i knät och de uppslagna böckerna på soffan bredvid honom. En vanlig dag på universitetet.....

Plugg-hem

Köksbordet fullt med läxor

Märks det att vi är ett pluggande hem? Det är uppslagna böcker och stenciler över hela köksbordet och vid datorn. Sonen gör sina läxor, jag tentapluggar till flera tentor. Det är knappt lönt att plocka bort grejerna för de åker fram lika snabbt igen. 

Även vid datorn är det febrilt pluggande.

Varje ledig stund ägnas åt studier. Tyvärr  går det ut över städningen.... och hundarna. Efter sista tentan så lovar jag att ta i tu med allt igen. I ett par veckor iallafall, sedan börjar nästa kurs, med nästa tentor.

Galen!

Nu skulle jag vilja skriva ett roligt inlägg om hur jag tränat Bobbo i att... ja någonting och att Plutos rehab går bättre. Jag önskar att jag hade ett liv just nu. Men nej, jag har varken tränat Bobbo eller lyckats med rehaben på Pluto. Jag tränar inte, har inte sex, leker inte, umgås inte. Jag är bara ett moln uppfyllt av tentaplugg och ångest. Det finns inte mycket annat. Bara det. När folk frågar hur jag mår kan jag knappt svara, jag mumlar något ohörbart om om sonidos fricativos innan jag inser att någon pratat med mej och de får upprepa vad de frågat. Men jag kan inte svara om jag mår bra eller inte. Jag har inte känt efter, däremot maler det i huvudet att bokstaven G är oral, fricativo, interdental y sordo. P däremot är oral, labial, oclusivo och sordo. Ordet Indio är diptongo creciente men inte ett hiato eftersom stavelsens betoning inte delar de två sista vokalerna. Däremot är creo hiato eftersom e och o ligger i två olika stavelser. U stavas med w och y med i men däremot kan LL uttalas med Y i vissa delar och det kallas yeismo. Ja, det är sånt som går runt i min hjärna hela tiden. Bobbo upplyser mej att jag är en dålig matte, gärna flera gånger om dagen. Jag känner mej usel. Jag kan inte komma ihåg att jag slitit så här hårt för så lite förut. Det värsta är att jag har känslan över att jag inte kommer fixa tentan. Trots att jag i stort sett lever med med grammatikböckerna under armen hela tiden. Och jag fasar för nästa tenta. FASAR!!!!! Jag har alltid tyckt att pluggandet är roligt. Men det här är inte ens lite kul. Inte ens pyttelite. Jag har lust att kasta allt åt skogen, skita i det, skrika och gå med skygglappar resten av livet. Vissa perioder under magisterarbetet var ganska tufft. Men inget av det kan mätas med det här. Och jag blir så rasande att alla andra verkar tycka att det är okey. Varför tycker inte jag att det är okey? Jag flyttar till Spanien ett år och kommer tillbaka när jag kan språket tusen gånger bättre än vad jag kan nu. Jag blir galen!

Tisdags tankar

Det är så mycket i plugg i min hjärna nuför tiden. Jag står i olika dilemman, olika saker drar i mej och jag vet inte vad jag ska välja, så under tiden rasar livet på. Jag behövde en tankepaus idag kände jag, så därför varken pluggar jag eller umgås med barnen. De glor på TV, jag letade rätt på en app som gör att jag kan göra tecknad film och testade den på sonens lego. Filmen blev 11sekunder, bilden skakig men det gick och jag kunde lägga över den på facebook. Med lite mer tid kanske vi kan göra lite mer riktigt film under året.

Jag fick tillbaka kritiken för min muntliga tenta idag. Han tyckte jag pratade bra men att jag behöver uttala v lite mer som b i bland...... tror nog det var spanjorskan som sagt det. Jag gillar inte B. Jag funderar på att söka någon kurs via Erasmus och komma ner till Spanien och jobba. Jag behöver resa runt lite i Spanien och jag behöver prata språket där språket talas. Englandsresan gjorde en hel del för mitt engelska uttal... och då är jag rätt säker på engelska. 

Jag har nog beslutat mej att vänta med hästen som ligger framför näsan. Eller hästarna en svart/vit skäck och hennes brun/vita skäckfölunge. Tycker jättesynd om ägarna, men jag vågar inte ta risken med vår ekonomi. Visserligen har jag fått lite drygt 700kr i lönelyft, men lärarlönerna är usla ändå! När vi gjort klart övervåningen så ligger vi i ett annat läge. Jag har familj att tänka på.

Tanken på getter och höns har jag däremot inte slagit ur hågen. Efter jul ska jag på besök och se hur jag kan tjäna pengar på dem. En rolig extrainkoms, dessutom har John, kocken, lovat att hjälpa mej med recept på en god getost. Så nästa höst kanske jag har min första egengjorda getosten på försäljning! Gulp, betyder det att jag måste bli egenföretagare?

Hela dagen har jag haft huvudvärken från underjorden. Hela dagen har jag varit på kurs. Det var inte riktigt roligt att nästan falla omkull hela tiden, fast vi satt. Kände mej rätt groggy. Men klippandet gick okey. Ungarna älskar filmen! Nu har jag nästa film att planera in till tisdag nästa vecka. Den här gången med eleverna. Då ska den vara färdiginspelad. Det betyder att jag har fredagen på mej att filma. Hoppas det går bra! För filmandet är ju så himelens skojsigt! Jag vill mer, jag vill mer!

Filmning

Jag går kurs, Kurs i att filma och redigera med elever. Vad det ska sluta med är väl att film ska in i undervisningen mer, trots att vi inte har någon teknik i skolan. I dag är andra tillfället. Sist gjorde vi en film i lera, i söndags ägnade jag mej åt att göra min grabbar till filmstjärnor. Eftersom sonen är med kommer jag inte lägga upp filmen här, men jag är himla spänd på att att se hur den blir när jag klippt ihop den. 
Storyn i korta drag handlar om att Stora N leker i skogen, halkar nedför ett berg och kommer inte upp, Bobbo kommer, hämtar ett rep och räddar Stora N. Filmen blir ca fem minuter lång. Jag tycker att det är himla sköj att pilla lite med film igen. Jag saknar film- och fotolivet en del. Men jag hinner inte. Jag hinner ingenting. Därför tänker jag att jag ska tillåta den delen blomstra lite inom jobbet. Och vem vet, kanske jag kan börja klippa ihop lite lerfilmer i kortfilmsformat och lägga ut på nätet. Man vet ju aldrig. Om tiden finns... om ca fem år eller så......?

Kul är jobbigt

Det finns så mycket som är kul i tanken.... men som mest är jobbigt i praktiken. Att gå på konsert till exempel. Askul i tanken, vilken grej, men ganska jobbigt företag att ta sej för och dessutom tycker jag oftast att bara en av sju konserter var värda mödan. Så jag är inte superupphetsad över konserter. Det är ganska kul att gå ut.... eller? Nja, jag vet inte jag tycker all denna möda och så blir det lite blasé, förfesterna däremot brukar vara kul! Jag är nog inte så lättroad längre. Men i år ville jag fira min fördelsedag, och det blev ju perfekt efter att jag lyft på locket om min nya titel, som jag fortfarande är megastolt över. 

Annelie, Anna och Jonna . my team mates!

De flesta kunde inte komma men vad gjorde väl det när de som kom också drog med sej mys, skönkänsla, skratt och glädje? Jag och Marcelo, sonen och vännerna möttes upp för att tävla i en trekamp i biljard, minigolf och bowling. Jag drack cider, Marcelo såg till att killarna vann biljarden medan Jonna och Anna räddade upp minigolfen, så 1-1 innan vi gick in på bowlingbanan. Vi kämpade ända tills sista svettdroppen men det var lite oklart vem som vann. 
Tillslut visade det sej att trots Marcelos 5 strikar på slutet så vann vi tjejer och fick ta hem bucklan. Vi firade med plankstek och Marcelo gav mej min första tequila sen julfesten förra året. Jag hade det riktigt, himla supermega trevligt! Lagom med bestyr innan, massor av skratt och hemma i soffan mätt och belåten vid tio på kvällen. Jag fick blodad tand och minns med välbehag när vi en gång i tiden träffades regelbundet och försökte lära oss biljard. Det blev nästan ett löfte att vi ska ses igen och göra om det. Realistiskt insåg vi att innan jul hinns det inte med, men fler såna här träffar blir det sen! Det var något som var roligare i praktiken än vad tanken hade trott!

Jag och min make, tröttnar aldrig på att säga det!

Filosofi magister Åza

Jag fyllde år i måndags. Pappa ringde. Vi samtalade. Kort. Men det var ett samtal. Jag älskar att samtala, inte bara prata utan samtala. Han sa nåt som fick mej att börja fundera. Och jag funderade högt. Jag kommer inte ihåg frågan. Men jag kommer ihåg hans trygga röst. Och jag kommer ihåg mina tankar. Jag kommer ihåg mina slutsatser. Det var skönt. Det var skönt att sätta ord på det som gör ont och det som är skönt. Jag kom fram till att jag är oerhört besviken på mej själv. Jag gillar inte alla felaktiga val och alla omvägar jag har behövt att gå. Jag har känt mej misslyckad i hela mitt liv. Alltid för krånglig, för snirklig liksom. Men nu har jag blivit ett år äldre. Vad är skillnaden att vara 37år?

Vid 37års ålder är jag gift, har tre barn, är behörig lärare, har fast jobb, bil, villa och vovve. Det är inte helt fel. Kanske heller inte så imponerande i mina kretsar, men min sfär är inte hela världen. Jag växte upp i en hyreslägenhet, utan bil, i ett ensamstående hushåll där semester innebar att vi åkte till ortens badplats. När jag blev äldre byttes det mot en bostadsrätt, våld och droger. Och så fick jag åka båt med pappa. Nu åker vi på semseter till olika städer, olika länder och olika platser varje år. Inget imponerande i mina kretsar. Men min sfär är inte hela världen.  I vissas världar har jag ett liv att avundas. Jag behöver påminnas om det ibland. När jag fortsätter jakten på mer guld. Av mina prestationer är jag nog mest nöjd över att jag fått en titel. Precis som Bobbo. Filosofi magister Åza Diaz Mägi, gift och tre barn i villa. Det kändes skönt att skriva. 
Fil. mag Åza Diaz Mägi. Jag blir lite imponerad själv. Jag har presterat något. Jag är gift. Jag har mina barn. Jag har mina hundar. Jag bor i min villa. Jag är politiker och jag är pedagog. Jag är filosofi magister. Det är faktiskt något jag är stolt över. I min värld är det något att vara stolt över. Jag är riktigt glad att jag lyckades.