Ett kapitel avslutas........

Bobbo, Bobbo......vilken fantastisk hund du är!

Idag avslutade vi Bobbos tävlingskarriär som startade för nästan exakt 9 år sedan. I hemlighet drömde jag om felfrialopp, pinne och bra placering. Inte för att det spelade någon roll men det här är sporten han älskar mest av allt i livet. Agilityn har vi haft för att alltid hitta glädjen och samarbetet tillsammans. Det hade varit så roligt att sluta med en bra känsla. 

Agilityn var först. Ingen gungbräda, hindret som Bobbo inte gillar. Bobbo hade ett sent startnummer och jag kände ännu mer att att allt skulle bli en bra avslutning. Men målet var att ha roligt, riktigt roligt tillsammans!

Vilken hund jag har! Vad fantastisk han är ute på banan. Så lätt, så säker, så snabb, så förlåtande. Det kändes som det bara var han och jag i hela världen. Allt runt oss försvann, det var vi. Han och jag. Min älskade, fina son. Så mycket känslor, så mycket kärlek. Jag hörde inte åskådarna, kände inte vad det var för väder. Det var som om vi var i en bubbla. Vi blev ett. Symbios. Han och jag. Han och jag.

Sedan kom  det dåliga. Marcelo och barnen kom. Stora N låg mellan hundarna, nåt hände och Bobbo reagerade. Slagsmål. Bobbo satte sej i Plutos näsa. Alla tittade. Hundarna lät och det tog en liten stund innan Bobbo släppte. Men inget skulle få förstöra den här dagen. Vi satsade på att ha roligt ju!

 I hopploppet vet jag att Bobbo har blivit lite för gammal för att ha den rätta snabbheten att kunna konkurrera. Men vi satsade på att göra ett felfritt lopp. Hur det än gick så var jag nöjd med dagen. Jag hade inte behövt att oroa mej. Banan var inte alltför svår och jag hade redan sprungit den med Pluto och upptäckt den svåra 
fällan efter slalomen. Jag kallade in Bobbo och försökte undvika fällan med långhoppet och rutinerad som han är längde han ännu mer på steget och klarade hindret, även om det var nära. Felfria kom vi i mål. Beröm kom från alla håll och väl framme på filten kom tårarna. Nu är det över. Nu är det över. 
Vilken fantastisk tävling vi gjorde. Det var nog en av de bästa vi gjort. Den där känslan som jag letar efter infann sej under båda loppen. Det känns nästan som en skam att sluta nu när han går så bra. Men man ska ju sluta på topp. Vi hade så roligt tillsammans därute. Det var en fröjd att stå bredvid honom. Det var en ära att vistas vid hans sida 
idag. Han var kung! I agilityn slutade vi 2:a bara 5tiondelar bakom 1:an. I hoppklassen slutade vi 3:a och tog pinnar i båda klasserna.

På prispallen med mössa, rosett och godis.

Jag har inte ord för vad jag känner för min underbara livskamrat, min ledsagare, min lärovän, min bästa vän, min skugga, mitt barn. Jag står fast vid beslutet att pensionera honom. Han är värd en massa dagar med bara underbara aktiviteter där kraven på honom ligger i att ha roligt och sluta bita Pluto. Ett kapitel till i hans liv har avslutats. Hans karriär är över. Ett nytt steg har tagits


Välkommen till pensinärslivet!

.....och ett nytt börjar

När Bobbo avslutade sin tävlingskarriär så tog Pluto sina första steg i sin. Det kändes bra att debutera Pluto på samma plan som jag debuterade med Bobbo. Att Bobbo liksom fick lämna över stafettpinnen till den nya hunden. Pluto var rätt trött när vi ställde oss på startlinjen. Han hade fått kört ett ganska tufft apportering- och sökslag på morgonen. Sedan hade vi värmt upp riktigt mycket på hinder innan agilityklassen. Planen var att han skulle vara långsam och lyhörd istället för helvild och vimsig.  Det lyckades. För han gick långsamt för att vara han och det 
gjorde också att han tog hinder efter hinder utan att göra fel. På det tredje sista hindret kom dock felen. Han tappade koncentrationen och ville till externbelöningen. Det slutade med tre vägringar och diskning. Men jag var ändå supernöjd! Han hoppar inga kontaktfält och han börjar fixa handling. Jag är superglad!

Under hoppklassen var han mycket mer dämpad. Delvis för att han var ännu tröttare men också för att hundarna rök ihop och Pluto fick ett rejält sår på näsan. Även om det var ett lite mindre gräl påverkas ändå hundarna och det märktes. Jag fick peppa Pluto som sjutton för att få lite go i honom. Sedan kom jag lite sent i tunneln och per automatik gjorde jag ett blindbyte, vilket Pluto aldrig varit med om och blev lite förvånad. Jag fick kalla in honom inför slalomen och domaren dömde vägring. Efter slalomen var det lite kort ansats och en kraftig  vänstersväng så vägen var inte helt enkel, Pluto fick för kort ansats och brakade rakt igenom långhoppet. Men det slutade med 10 fel. Målet var att inte diska sej och det gjorde han inte. Den där riktiga glädjen hade han inte och det förtog lite av glädjen. Men jag är jättestolt över vår första tävling. Vad jag också blev glad över är att det kom fram så många efteråt och sa att de tyckte att han går bra, att min Pluto-boy ser fin ut på banan. Det värmer. För ...... jag vet inte han kan ju liksom ingenting... jag är fortfarande lite fast i den tanken. Men nu har det första kapitlet i hans agilitybok skrivits, men långt ifrån hans sista!

Familjefest

I vår jäktiga vardag är det viktigt att stanna upp och njuta också, tycker jag. Och 
idag var en sån dag. På tisdag är det Chiles nationaldag och vår chilenska del av familjen samlades hos oss idag för att fira det. Vi bakade enpenadas - 
chilenska prioger, åt seviche - en fiskrätt och ris, kyckling och deras potatissallad. Vi lyssnade på chilenska nationalsången, chilensk radio och klädde vårt hem med chilenska flaggor och ballonger och dukar i de röda, vita och 
 blå färgerna. Det är inte ofta vi utnyttjar vårt chilenska arv här i familjen och barnen har knappt en aning om vad våra chilenska traditioner är. Jag tycker att har de turen att få flera traditioner och värderingar i den närmaste familjen så ska de också få det. Jag har iallafall uppskattat allt det finska och estniska som jag fått med mej. Idag frossade vi i Chile. Vi fick umgås med familjen. Hundarna och de två små gummorna gick med oss i skogen, ungarna hade många lekkamrater, det var ljud, skratt, musik - precis som vi älskar!

Vilken dag!

Jag har inte mått så bra idag. Ett tecken på det är att jag faktiskt uppsökte läkare. Jo, du läste rätt, jag gick till vårdcentralen!!!!

Det började med att jag förvandlade morgonens powerwalk till en vanlig promenad. Kroppen sa ifrån. Ville inte. Sedan däckade jag i soffan på dagis medans tjejerna tog gruppfoto. Ville inte riktigt resa mej. Var lite yr. Men tillslut drog jag med mej Mittimellan N till talpedagogen. Där satt jag på en stol och undrade varför rummet snurrade såfort. Direkt efter att jag lämnat Mittimellan N och drog iväg till nästa möte blev yrsel än värre och när jag skulle sätta mej i bilen för att åka och hämta ungarna så ragglade jag fram. Då ringde jag vårdcentralen.

Dagen har jag sedan mest ägnat åt att sova, sova och titta på Animal Planet. Inte mycket plugg blev det, inget städande, inget mys med barnen eller lydnadsträning för Pluto. Känns som en oändligt oproduktiv dag i dag. Hoppas verkligen allt är bättre i morgon!

Pluto då?

Hur gick det för Pluto då?

Jo han var också med. Med det nya programmet som vi inte hade kört till musik innan vi gick ut på plan. Och jag tycker nog att han presterade typ så bra som man kan förvänta sej. Det blev ett lite missöde i mitten av 

programmet men jag fattade snabbt beslutet att kapa bort vissa rörelser så att vi skulle vara någerlunda rätt till musiken. Snabba beslut, inte min starka grej, men det gick bra. Även om vi inte kört den nya rutinen så mycket, bara vid två träningstillfällen så kändes det som att Pluto ändå hade koll på vad han skulle göra. Jag var inte heller osäker. Dessutom litade jag på att  kunde utföra det jag bad om. Känslan var bra, men jag visste att det inte skulle räcka.....

Ena domaren kom fram efteråt och beklagade jättemycket att hon var tvungen att diska Pluto. Hon var lite lyrisk över programmet och över vår glädje och samspel. Och det var roligt att höra. För just glädjen är det jag tycker är viktigast. Pluto har ju inte samma naturliga glada utstrålning 
som Bobbo har. Och att det ändå lyser igenom är viktigt för mej. Diskade blev vi för att jag glömde säga stanna när jag kastar iväg en sak. Glad i hågen kastade han sej efter föremålet och tog den i munnen. Då blir det belöning och disken ett faktum. Så kan det gå ibland. Men känslan var bra. Så jag är glad!

På plats beslutade jag att ändra Bobbos anmälan till Karlstad till en HTM-klass för Pluto. Så....ta daaaa Pluto ska bli HTM-hund oxå!

Bobbo vann!

Vår sista freestyletävling. Bobbos sista start i sporten vi båda älskar så mycket. Jag var nervös. Men hade inga förväntningar. Inte en enda gång har vi kört vårt nummer de senaste veckorna. Jag tog samma klass 1nummer som vi hade i början. Enda skillnaden var början då vi startade på avstånd. Bara för att det var klass2. Jag belönade inte uppvärmningen. Hans värsta energipåslag var dränerat på morgonen. Vi gick in och vi hade kul. Flera 

gånger under själva tävlingsprogrammet berättade jag för honom hur mycket jag älskar honom, hur fantastisk han är. Och han stressade. Och han lät. Och han var inte stabil i rörelserna. 
Men vad gjorde det? Vi var där, på samma plan som vi debuterade på för några år sedan. Cirkeln var sluten. Tonerna dog ut. Vi var klara. Tårarna kom. Jag grät när vi lämnade planen. Jag grät när vi gosade på slutet. Jag trodde inte inte poängen skulle räcka så långt. Jag hann se så många duktiga ekipage innan jag startade. Men Bobbo och jag hade kul. Det var det vi var där för.

När Maggan sedan kom och berättade att poängen räckte för uppflytt började både hon och jag gråta. Bobbo har gått vidare till klass 3. Det var nåt jag drömde om innan alla hans hälsoproblem började, innan han gick upp i stress.... innan jag tog beslutet att det räcker nu. Men vi klarade det. Bobbo höll ihop. När det väl var dags för prisutdelning 
visade det sej att vi vann. Vi vann! Bobbo vann! Han vann sin sista tävling och hade fina poäng. Vi får avsluta med flaggan i topp! En sista tävling väntar nästa vecka då vi startar i agility. Hans sista officiella tävling. Underbara, sköna hund! Jag är så glad!

Bilder från tävlingen

Freestyle. Jag har sån kärlek för sporten. Så roligt. Så många hundar. Så mycket samspel och glädje!

Vägen till tävling

Jag vaknade 4½ timme efter att jag lagt mej efter bröllopet. Det var bara att masa sej ur sängen, släppa ut hundarna och hoppa i kläderna. Jag hade dagen strukturerad. Vi skulle ha kul. Men för att ha kul var det ett hårt träningsschema. Bobbos sista tävling...... utan att ha tränat.......

Tillsammans gick bara Bobbo och jag ut. Vi gick mot sjön. Pluto ylade övergivet i vardagsrummet när han såg våra ryggtavlor försvinna neråt. i närmare 45 minuter gömde jag föremål på den stora allmänningen-som-alla-i-byn-glömde och Bobbo letade rätt på dem och apporterade in när vi körde markeringar. Till slut sa han i från och vände tillbaka mot huset. Det var Plutos tur. 

Eftersom vi inte tränat det nya numret och jag inte kunde rutinerna var vi tvungna att repetera så vi visste vad vi skulle göra när musiken väl gick på under tävlingen. Och vi tränade, och tränade, och tränade, och tränade...... Sedan var klockan dags-att ha åkt- för-tjugo-minuter-sedan. PANIK!!!!! In med grejerna i ryggan. In med hundarna. NU ÅKER VI!

Med gasen i botten snurrade vi de små vägarna mot E4:an. Och fort gick det. Bensinen höll på att ta slut. Stannade på Statoil för att tanka. Han i kassan skrattade åt mej. Med färg i ansiktet var jag redan klar att köra Bobbos nummer. Sedan gasen i botten mot Linköping. Men jag hann bara nån kilometer innan varningslampan började lysa.Tempmätaren stod på illrött. Det var bara att stanna. Men jag vågade inte gå ut. Det kändes som jag skulle bli nermejad av varje bil som passerade som en bisvärm av VROOOM. Tillslut startade jag bilen igen. Allt såg ok ut. Men ack så fel jag hade. Varje gång varvmätaren närmade sej 3:an så flög tempmätaren i taket. Det betydde att jag typ kunde åka i 100km i timmen med blicken naglad vid varv- och tempmätaren. Titt som tätt fick jag lägga ur växeln sluta gasa, bara rulla innan jag kunde börja gasa försiktigt igen. Vilken nervpress för en som tänkte 

Vi hann i tid och fick mycket tid att pusta ut på!

att starten var vid 11 och att klockan nu började närma sej tjugo i och jag var låång från framme. Jag var stirrade så koncentrerat på mätarna att jag missade avfarten och blev tvungen att åka till Mjölby för att kunna vända. Utan att kunna gasa på till de 120km/h som skyltarna visade. Men tillslut var jag framme. Nervös, svettig och stressad. VI SKA HA ROLIGT!

När jag snubblade mot anmälningen haffade jag en förskräckt tjej med frågan, vet du vilken klass?

- Tvåan. 

Jag höll på att dö. Det var ju min klass. Men medans jag hastade vidare fortsatte hon sitt svar.... i htm.

HTM? Då var jag inte försenad! Nej, det var jag inte. Tre timamr senare gick jag och Bobbo in på banan tillsammans. Tillsammans i vår sista klass, i hans sista freetyle. Så bråttom hade vi egentligen inte!

Årets stressigaste helg

Nu har årets stressigaste helg inletts. Alla tre barnen ska fara åt varsinna håll, jag ska försöka koordinera alltihopa och samtidigt inte stressa. Jag vet inte riktigt hur jag ska få till allt och samtidigt hinna med båda hundarna. För de sista gångerna vi varit nere på fotbollsplan har det skjutits från banan i skogen och Bobbo har freakat ut. Alltså vill jag inte ha med honom på fotbollsturneringen när det bara är timmar kvar till tävling. Men jag får ju chans att träna programmet med Pluto...... vilket jag förövrigt inte har kört till musik nångång..... och tävlingen är ju alldeles nu! Barnen kommer sova borta från mej och jag kan inte tänka mej hur det känns att vara utan både dem och Marcelo. Jag har ångest! Ångrar mej. Vill ha med dem till tävlingen. Kan jag hämta dem lördagkväll???? 

Sista tävlingarna

På söndag kommer Bobbo starta sin sista freestyletävling. Beslutet är taget. Det får gå som det går. Vi ska bara in och ha roligt. poängen är strunt samma. Sedan har han en agilitytävling kvar nästa vecka innan han blir pensionär. När det är klart ska vi bara ha roligt. Bara träna sånt som inte innebär precison eller nogrannhet. Mycket sök, en hel del apportering, långa promenader....en del agility, lite trixträning. Min fina kille. Vi ska hitta tillbaka till känslan vi hade i somras. Han är värd det. Sedan ska han få njuta av sin ålder och få fördelar som han är värd efter lång och trogen tjänst!

Jag är sååå trött!

Funderar på vitaminer, multivitaminer, mer träning, mindre träning. Jag klarar av mestadels av dagen. Men kroppen kräver så mycket vila. Och ännu mera vila. Jag fattar inte vad som är på g. Kan det bero på den hormonchock som kroppen går igenom nu? Eller är det för att det är höst? Mittimellan N är också megatrött och sover på förskolan nästan varje dag. Jag gäspar. Idag orkade jag inte träna hundarna, fast jag vet att tiden tickar. Bara några dagar kvar nu... Men energin fanns inte idag. Jag är så trött. Men har svårt att somna. Dålig kombo....

Rädd för sorg

Jag har en gastkramande rädsla för döden. Inte själva döendet men för sorgen som död innebär. Ibland är den så förlamande att jag inte kan existera, andas eller fungera. Mest rädd är jag för att Marcelo eller barnen 

Marcelo med sin bror Marco efter en dag på banan. Långt
borta från mej.

ska försvinna från mej. När Marcelo är på resande fot är jag jätteglad för hans kull. Tycker att det är lite skönt att få lite egentid.  Men samtidigt..... som nu, när han är iväg och åker bil fort, fort,fort.... jag vill inte att det ska hända honom något. Jag kan inte andas utan honom. Han är lika stor och viktig del av mej som mina njurar och lever. Det är organ man inte alltid tänker på, ibland glömmer man bort hur viktiga de är, men liksom mina reningsorgan renar han mej. Han uppfyller mina drömmar, håller mej fokuserad och räddar mej varje vecka. Han är min hjälte, min stora kärlek. På söndag firar vi 21 år tillsammans. En evighet, men det känns inte som så. Han förnyar sej själv, förnyar oss på så många plan och gör mitt liv så mycket mer tryggt och så mycket mer spännande. Om det skulle hända något....Gud förbjude!.... så vet jag inte hur jag skulle överleva. Hjärtat skulle dö, skrumpna, gå sönder. Jag vet inte hur jag skulle få syre till mina lungor, hur cellerna i min kropp skulle fortsätta leva. Det känns som om jag skulle bli som torkad lera, spricka, gå sönder, bli stoft. Innan han åkte låg jag i hans famn och grät. Inte för att han skulle åka iväg utan för att rädslan att aldrig mer få se honom blev så överväldigande så känslorna tog överhand. Maktlösheten jag känner över att inte kunna styra över vårt öde gör att jag tillslut faller ihop. Jag kan inte hantera min rädsla och måste då släppa den. Sedan håller den sej lugn ett tag innan det växer i bröstet och skräcken tar överhand igen. 

Min Bobbo, ikväll, hos mej, med mej.

Inte så panikslagen rädsla men en molande skräck har jag inför Bobbos åldrande. Jag har kanske fyra år kvar med honom, men jag tittar på förändringar och lamslås av tanken att han kanske inte är här hos mej, bredvid mej, med mej om ett eller två år. Jag får panik, behöver springa bort känslan. Kilometer efter kilometer rör vi oss tillsammans, Bobbo och jag, snabbare och snabbare. Försöker komma bort från sorgen. Sorgen jag känner nu, nu när han är här. Jag hatar varje sekund vi inte tar till vara, nu när sekunderna är räknade. Samtidigt resonerar jag med mej själv, argumenterar, bråkar, skäller.... men med döden så är det försent. Jag blir kvar själv. Inget kan trösta mina tårar. Smärtan gör så ont. Så sabla ont. Jag kan inte värja mej från den. Känslan är fruktansvärd. Fruktansvärd.

Ingelas gäng

Snart är det dags för år debut i lydnadsklass 2. Alldeles för tidigt valde jag att sluta traggla i klass 1 och gick direkt vidare när vi uppnådde uppflyttningspoäng. Sedan dess har det varit fullt fokus på de nya momenten och att sätta grundmomenten ännu bättre. Pluto behöver lite tid på sej. Och eftersom jag har ändrat mitt sätt att se på träningen så behöver jag också lite tid på mej att få till min nya träning. 

Ingela förklarar, berättar och puschar.

Till min hjälp har ju Ingela. Jag kan inte kalla henne för "min" Ingela. Hon har ett gäng fantastiska hundmänniskor omkring sej som är närmare, och mer fokuserade än vad jag är. Så jag hälsar liksom bara på. Men det är väldigt trevliga besök. Tillsammans har vi lyckas få ordning på mycket av mina knutar och hon får mej att vilja bli bättre. Hon får mej att vilja satsa längre. 

Britta tränar rutan

Tillsammans med mina träningskompanjoner träffas vi en gång i veckan för att fila på stora och små detaljer. Jag och Maria har 
oftast barnen med oss, nån brukar ta med lite fika. Kvällarna börjar bli mörka och kalla men vi finns där i ur och skur. Vi SKA få till det tillslut.

Ute i strutshagen

 Min kusin Totte och hans Camilla lockade med mej och ungarna ut på landet, landet för att klappa på kaniner, titta på kalkoner och lyssna på en katt som blev trampad..... oj förlåt det var trubaduren som sjöng. Det var inte helt lätt att höra skillnad. Vi 

började nästan att erbjuda honom 100spänn för att vara tyst. Men glassen var gudomligt god! Min faster Ingmarie och kusin Neli hamnande på samma gård som vi och tillsammans plåstrade de om Lilla N när hon ramlade och slog sej medans jag och Stora N 

Korv av kalkonkött

 letade efter tjejerna. Så dumt.... Medan Totte stod och dreglade över traktorerna passade jag, barnen, Ingmarie och Neli på att åka vidare till granngården för att bli bitna av lite strutsar och för första gången äta strutskött. Livrädd köpte jag några grytbitar för ett hutlöst pris så nu blir det att testa på att laga strutskött.



På vår väg tänkte jag på det liv som jag ibland önskar att jag hade; en liten gård med ett gäng getter, göra fetaost, en hönsgård ett tjog grisar och en hage med strutsar. På stallplanen några ulliga kattungar och kanske tre hundar som sprang lösa och sprang alla besökare till mötes. Klart att jag skulle ha en häst och nån till barnen. Ungarna drömmer om kaniner så det skulle finnas en hage till dem med. Jag skulle jobba halvtid som lärare och 
halvtid med mitt bondliv. Men med en Marcelo får jag istället en massa kärlek, två halgalna hundar, en massa skratt och ett fint hus. Jag trivs rätt bra med det med! Men efter att ha sett Lilla N studsa mellan djuren så tror jag att ungarna skulle älska att bo på en liten gård. Hon såg ut som en riktig liten Ida i Emil filmerna i sina stövlar och klänning. Kanske en dag....

Min guddotter

Jag är, från och med i lördags, en stolt gudmor till denna lilla evighetslåga. Född av en sensibel mamma, barnbarn till en riktig häxa ( en god sådan, men vilka kunskaper hon har!!!) med en moster som kan förändra energier och med en prins som pappa. Vad ska det bli av henne? Jag är riktigt 
stolt över att få vara hennes gudmor. Det ska bli häftigt att få följa hennes väg genom livet. Min Milou med mitt mellannamn Maria som sitt namn. Nu har jag tre fantastiska barn som guddöttrar. Tack snälla mina vänner för att ni gett mej förtroendet och äran att få ta del av era barn!


Foto: Jag på den första bilden, Underbara Emma - dopbilden och storebror Linus på mej och Milou tillsammans!