Tankar kring känslan

När jag tävlar är det känslan som är viktig. Det lärde jag mej riktigt ordentligt förra året på årets sista freestyletävling för Bobbo.Jag har inga ambitioner att bli ett av Sveriges bästa ekipage. Jag 
tävlar för att det ger en morot för träningen. Hade jag velat satsa kanske jag inte skulle ha valt så många grenar samtidigt. Nej jag tävlar för att träningen ger mej och hundarna en ny dimension, för oss närmare och för att vi har roligare tillsammans. Men träningen blir tråkig om vi inte har ett mål och utvecklas, alltså tävlar jag.


Efter gårdagens tävling borde jag vara jätte nöjd med resultatet. Och det är jag väl. Att vinna en klass på uppflyttningspoäng är faktiskt riktigt okey! Att göra sitt första nollade lopp med så mycket oerfarenhet som han ha är mer än okey i min bok! Ändå är jag inte nöjd.


Jag har gått in och gjort tävlingar som känts bra men med dåligt resultat. Ta exempelvis agilityklassen igår.  Plutos första start. Han var taggad, med, ville framåt, sökte hinder, smaspelt var underbart. Han presterade och gjorde det bra! En liten miss av mej på slutet var det som ställde till det lite. Men vi var där och jobbade ihop. Det var fart, det var allt det är som är kul med agility. Ändå blev vi diskade. Efteråt var jag så nöjd med honom. Jag var nöjd över mej. Jag hann tänka, visste var jag skulle och allt hade känts bra. Den känslan gillar jag. Även om resultatet var dåligt.


I lydnaden kändes det som jag försökte släta över fel hela tiden som han egentligen kan. Att sitta..... morr. I hoppklassen fick jag kämpa, kämpa hela vägen. de första hindrena var han med mej, men sen.... Jag var tvungen att bjuda på varje hinder, mana på honom, kriga. Det positiva var att han lyssnade på mej och gjorde rätt. Men känslan efteråt räddades av att vi mycket förvånande var felfria!


Vi vann lydnaden för att den vi körde emot var sämre än oss. Inte för att vi var bra. I hoppklassen har jag inga ursäkter för varför vi kom trea. Resultatet är lysande. Men känslan är inte riktigt hundra. Jag kan förstå varför andra har svårt att förstå hur jag kan vara lite....missnöjd med gårdagen. Jag tävlar för att jag älskar den där känslan av att JA! JA! som man kan få när det mesta sitter även om en detalj kanske spökat till det så det inte nådde hela vägen. Roligast är såklart när det funkar, känslan är bra och resultatet är bra.


När Bobbo tävlade sin sista freestyletävling förra året och gick upp i gnäll under hela programmet så bröt jag ihop. Jag grät och grät och grät. Domarna tröstade men det var som en flod som inte gick att hejda. Jag var så oerhört besviken och ledsen. Känslan var helt fel. Jag var arg för att han vrålat sej igenom programmet. Jag såg i huvudet hur poängen dalade. Det var den tredje gången vi körde klass 1 och jag behövde över 7.5 för att få vårt diplom. Jag visste att det kanske var Bobbos och min sista chans att tävla i freestyle. Han var lite skruttig i kroppen och jag kunde inte veta om jag någonsin skulle få en chans igen. När poängen räckte och jag kom trea eller vad det var så kunde det ändå inte reparera allt det där som stormat över mej efter klassen. Då lärde jag mej att jag tävlar för känslan av samhörighet och att vi jobbar för samma mål. Inte för resultatet enbart.


Positivt igår är att Pluto tydligen kommit till den nivån att han inte behöver prestera på topp för att klara godkända resultat. Han behöver inte överprestera för att det ska ge utdelning. Vilket i sej betyder att vi kommit en aning längre i vår träning än vad jag kanske tror. Får jag bara fortsätta fokusera på Pluto kan vi säkert få till den där härliga känslan vi hade i Karlstad förra året. Den var härlig! Och det finns mycket positivt jag tar med mej från igår. Framförallt att vi måste bli ännu säkrare på vissa moment.

VI VANN!

Vi vann kamptrasor!

Det här skulle kunna bli ett inlägg om hur bra han är, min fina Pluto. Resultatet på gårdagens tävling låter så bra. Han gjorde sitt första felfria lopp i sin agility karriär. Än så länge har han startat sex lopp någonsin i sitt liv. Och den första räknas inte. Då kunde han knappt ta tre hinder i rad. För en vecka sedan valde jag att starta honom och hans tävlingsbana bland hindren. Nu, en vecka senare är han felfri i hoppklassen och kom på en finfin tredje plats. Precis innan  hade han startat i en lydnadsklass och kört ett lopp i agility, där resultatet kunde ha slutat på tio fel ( två hinderfel) om jag inte tagit det aktiva valet att inte göra om slalomen när han höll på att passera en av portarna, men jag fortsatte och rättade till felet på plats för att jag visste att de skulle ge resultat till loppet efter vilket gav en diskning. Nu var alla klasserna inofficiella, men hade lydnaden varit officiell hade han fått ett första pris. Nu kan vi skryta med att vi vann klassen.


Så resultatet för gårdagskvällen en tredje plats i hopp och en vinst i lydnad!


Bra va?


Men som ni förstår så är det inte riktigt så bra som det låter.


 I lydnads ettan var vi två personer och jag råkade vinna med några futtiga poäng. Pluto hade urdålig uppsittanden och var rätt svajjig i sitt utförande. Vi fick 9 på platsliggningen!!!! 9!!!!! Jag har ALDRIG fått 9 förut. Det har alltid varit topp 10;a på det, på alla mina hundar, Axton, Bobbo, Pluto. Men inte igår. NIO! För att han inte satte sej upp på första kommandot. Nio....... Fria följet kändes oengagerat och segt. Men vi fick 7.5 på det. Vi klättrar uppåt. Målet för dagen var att få en 7:a som minst. Och det lyckades vi med. Men nian..... den är svår att smälta. Ändå presterade vi tillräckligt bra för att få hyggliga poäng. Vi fick 10 på apporteringen och tandvisningen i allafall.... Och vi vann! Eller kom nästsist, hur man nu ser på det. 


I agilityn gick han suveränt. Det enda var lite fuskande i slalomen när han ville framåt.  I hopploppet var det mycket halvstopp, tvekan och vida svängar. Men han tog hindrerna i den ordning man skulle och han gjorde det inom tiden, och han fuskade inte på slalomen! Men jag fick jobba med honom. Han gav inget gratis.  Mitt under banan tappade jag bort mej och hoppades att jag tog rätt hinder. Och tydligen gjorde jag det! När vi kom i mål blev jag förvånad när Maria, speakern, sa att vi var felfria! Jag tänkte att jag kanske skulle komma sexa eller så, men tiden räckte och vi blev trea. Det är nog det jag är gladast över. Att vi var felfria!


Klasserna krockade lite med varandra. Jag sprang mellan lydnaden och agilityn och visste inte vad jag skulle värma upp med. Till slut bytte jag starnummer och startade först, sedan gick vi bort till lydnaden, hade startnummer ett där med. Vi hann komma ut efter lydnaden, pusta en liten stund för att upptäcka att vi missat banvandringen för hoppklassen. Tre gånger hann jag gå runt banan efter att ha tiggt till mej lite extra tid på banvandringen. Så lite stressigt kändes det. Nu är det en vecka kvar till nästa gång. Går träningen bra testar jag att köra lydnads tvåan. Då är ambitionsnivån kraftigt sänkt.  Men kul ska vi ha!


PS: Pluto är totalt slut. När han kom hem hälsade han knappt på Bobbo. Han gick och lade sej i sängen och rörde inte en fena på 4 timmar!

Hundträning

Planen var att träna lydnad. Upptäckte till min stora fasa att rutan är med i klass 2!!! Pluto har börjat jätte smått med rutan för några månader sedan, men har inte fattat grejen och vi har inte kört den på typ 7veckor. Men jag började med platsen. Ligga still gick inte idag! Fria följet förstördes va att jag och Pluto hela tiden blev bitna av bromsar som tycks invaderat vår gård. Kanske en förklaring till varför han inte legat stilla på platsen? varje gång jag smällde en broms blev Pluto livrädd och hoppade ifrån mej. Jag var ju på honom rätt hårt igår när han taggade mot Bobbo, och det sitter kvar. Men han vågade hela tiden komma tillbaka till mej och det är ju en supervinst när det gäller den herren! Liggande och ställande och apporteringen gick okey.När vi kom till rutan hade han inte en aning om vad han skulle göra. Inte en susning. Nada! Japp...det bådar ju gott inför kvällen. Jag tragglade rutan så mycket att Pluto tillslut lade sej ner i värmen och bad att få sluta. Så fjärret har vi inte kört och inte hoppet. Innan vi åker till tävlingen ska vi träna uppsitt, rutan och lite fjärr. Väl nere på tävlingsplats kommer vi testa lite fritt följ, sen får det gå som det går.....

Bobbo ska inte få följa med till tävlingen så jag och barnen och Bobbo gick ner till sjön för att bada och apportera. Men det blev ändrade planer. Sjön var helt grön! Uhhhhh... där 

Nånstans här ligger en liten dummie.....

Ni kan skymta Bobbos rygg i mitten av bilden. Var är dummien?

släpper jag inte ner varken barn eller hund! Så det blev att träna föremålssök i högt gräs istället.  Fem slag senare så stapplade Bobbo fram till mej i värmen. Han lär vara rätt nöjd han också. Jag är så ledsen att vi inte kunde bada för det är riktigt badväder. Ungarna hoppade i plaskpoolen här hemma och jag dukar nu fram lite glass i värmen. Sedan ska jag ta ett pass med Pluto innan maten och sedan.... sedan.... tävling!

Hittad!

Lugn, avundsjuka, stress

Jag har betalt alla tävlingar jag anmält mej till. Jag har även skickat iväg pengarna till de Tradera auktioner jag vunnit.Räkningarna är betalda. Jag vet vad jag ska göra idag, har faktiskt ganska bra koll vad jag är uppbokad på den närmaste tiden. Det känns som läget är under kontroll. Det är en dryg vecka kvar tills jag börjar mitt nya jobb. Jag ser framemot en sista vecka tillsammans med familjen. Men jag ser även framemot att få komma in i rutiner och jobba med det jag älskar. Just nu känns det väldigt avslappnat runt mej. Jag har hunnit umgås med människor jag älskar att vara med...livet just nu, i denna stund är rätt behagligt.


I dag ska jag starta Pluto i en inofficiell tävling i Söderköping som heter Kanal ettan. I går testade jag att köra igenom hela programmet i lydnad. Det gick väl inte jättebra. Vi har mest tragglat fotgåendet den sista tiden. Vänstersvängarna är helt bedrövliga på min jycke. Men ta mej sjutton så verkar det som han börjar förstå, lite, lite att det inte går att gena utan att rumpan måste med. Igår hade jag problem med att han inte satte sej upp på kommando. Varken i fjärret eller från platsliggningen. Han tuggade en del på apporten när han kom in och satte sej i fotposition. Men inkallningen gick bra och likaså liggande och stående under gång. Vi ska köra igenom programmet två gånger idag innan tävlingen. Jag trodde att det bara var 1:an som skulle köras så jag var inställd på att göra det. Nu såg jag att det var nytt för i år med tvåan. Så det är väl bara att testa. Dessutom får vi chans att dundra igenom två lopp i agility och hopp. Så kvällen lär bli riktigt rolig, även om jag är nervös!

Sandra är en suverän förare.
Här i Karlstad på Freestyle tävling
förra året.

I går kväll satt jag och läste igenom massor av hundbloggar. Det var Sandras blogg, Elins, Ingelas och underbara Annas bland annat. Dessa fantastiska hundmänniskor som tränar och presterar så bra med sina hundar.Lite avundsjukt kan jag ibland undra hur de har tiden och orken att att träna med sina hundar så mycket som de gör. Jag önskar att jag också kunde nå upp till den kunskap och magiska fingrar de har när det gäller att få hundarna att prestera. Jag är ju en 
medioker hundförare som inte riktigt får till det. Jag presterar liksom lite halvbra så att det ser okey ut, men jag har inte alls deras förmåga att få till detaljerna. Men jag ska fortsätta traggla. Jag ska fortsätta kämpa. Ingela får ruska om mej ett par gånger till och jag tror jag ska försöka flirta med Maggan så hon kan lära mej lite trix för inlärningen till freestyle. Till slut kanske rutinerna kommer på plats så jag får tid till att gå långa promenader, umgås med ungarna, träna hundarna, jobba, plugga, laga mat, träna mej själv skjutsa till ungarnas träningar, tävla, kämpa på gymmet, ta hand om huset och få egentid med nära och kära.......

En kvällspromenad

Lilla N hade kafferep här igår. Albin var bjuden liksom Nellie. Turligt nog för de stora barnen är de kompisar med de mindre barnens storasyskon. Och jag... jag gillar mammorna! Win-win situation! Vi hade jätte trevligt! Men när de åkte härifrån framåt kvällskvisten hade Pluto börjat tagga på Bobbo igen och jag hade myror i benen. Så jag bestämde att en promenad i skogen var precis vad vi behövde. Tillsammans drog vi ut i skogen, i början hade jag nageln i ögat på Pluto, men rätt snart sänkte han svansen 
och tog sin rättmätiga plats bakom Bobbo. Väl inne i skogen blev han som en valp igen, Pluto. Återigen blev han den lilla hunden som lärde av den äldre och mer erfarna Bobbo. Bobbo är en skogsmaskin. Han rör sej tyst och smidigt i skogen. Han är graciös och hoppar över ris och springer under snår som om han vore ett skogsväsen. I dag hoppade Pluto i hans fotspår. De rusade runt som galningar och njöt av att få springa, springa, springa. Det såg precis ut som om Pluto ville lära sej av Bobbo var man ska sätta tassarna och hur man ska tänka när man rusar fram i vild fart. Pluto är mycket smidigare än för ett år sedan, men han kommer aldrig bli en Bobbo. 



När de ändå rusade runt och råkade komma en bit bort passade jag på att hoppa in några meter från spåret för att gömma mej under ett hav av ormbunkar. Jag vet att jag inte lurar Bobbo, men Pluto är inte riktigt lika bra på att hitta mej. Mycket riktigt, Pluto märkte först att han tappat kollen på mej. Han galopperade tungt förbi mej ute på stigen. Några sekunder senare kom även Bobbo och flög förbi på snabba ben. Det roliga var att Pluto som låg först tog lukten av mej på vinden och tvärvände innan Bobbo hunnit skvallra var jag var. Bravo Pluto! Bobbo tog mej hundradelen efter och belöningen blev lite bollkastning. Vi forsatte vår promenad och det blev en riktig härlig skogstur där i mörkret. Jag har gått alldeles för lite i skogen på sista tiden. Den väg vi tog idag har jag inte gått sen i maj och det märktes, stigen var helt igenväxt så jag hade svårt att hitta den periodvis. Det var otroligt skönt att komma ut just i naturen den här kvällen. Kroppen kände fräschare och jag behövde syret och 
upplevelsen. Jag hade bara mobilkameran med mej och det var ganska mörkt ute. Bobbo var dock lyckligare än på länge. Han älskar verkligen skogen och vattnet. Det kommer bli mycket av det under nästa år. Då ska vi ägna tid åt att bara göra saker som han älskar. Hans pension ska bli hans bästa stund i livet!

Farmor 85år

1 Augusti 1927 föddes Gunnvor Karlsson, lillasyster till Alex. Vad ingen visste då var att hon 85 år senare skulle vara mamma till fem barn, mormor och farmor till 11 barnbarn, 24 barnbarnsbarn och 1barnbarns barnbarn. Hon hör dåligt, ser sämre, lider av KOL i lungorna, har en aningens svårt att gå och stressar upp sej för mycket om hon ser på TV.  Men hon bor själv i ett litet torp på en 8000kvm stor tomt med vedeldad spis som enda värmekälla, vinter som sommar. Hon har vare sej hemtjänst eller matutkörning. 

Torpet hon bor i. Torpet där vår son
Stora N föddes i.

Hennes största nöje är att sluka romaner, lägga pussel och lösa korsord. Mycket kan man säga om min farmor. Både bra och mindre bra saker, men en sak kan man inte förbise; hon är tuff som klarar sej själv, hon har krut och sinnet i behåll. Min farmor är en kvinna att vara stolt över. Hon vill väl och hittar glädje i de små sakerna. Så grattis farmor på 85års dagen!!!!!

Trägen vinner!

Nu gav jag mej denn på att hitta laddaren till stora kameran. Och först när jag flyttat undan kistan och såg en sladd röra sej i härvan av sladdar som är där så fick jag känslan;det är den! Så snabbt grabbade jag tag i sladden. Och mycket riktigt! Så nu laddar jag batteri 1 av 2. Dåligt att laddaren bara tar ett batteri i taget, men men. Så snart kan jag fota lite igen. Nu ska jag bara lösa problemet med att min lilla digitalkamera inte funkar. Så jag kan varken fota eller filma. Men jag har budat på Tradera, så jag hoppas, hoppas jag vinner dem jag vill ha!
 En sån filmkamera skulle funka! Jag vill ju bara ha till att filma lite hund och lite barn. En annan funkar oxå. Men en filmkamera måste jag bara ha!

Jag hittar inte laddaren till stora kameran. Grymt irriterande!

Träff i parken

Johanna

Johanna är min lillasyster. Det skiljer 15 år mellan oss och vi har inga gemensamma föräldrar. Ändå är hon min lilla syster. Jag var den första som mötte henne på BB, jag har vyssat, vaggat och lekt med henne. Nu är hon inte en liten plutt längre. Hon är längre än mej, utbildar sej till civilingenjör och har rest världen över. I dag tog hon tiden att möta upp oss i Folkparken inne i Norrköping för att ha en 
picknick. Bästa stället att ha en träff på! Barnen lekte, badade, åt och hade roligt medan vi kunde sitta och prata och smida planer! Jag hade hittat ett supergott glutenfritt bröd som jag hade gjort en picknick smörgås av medan de andra fick tunnbröd. Vi gottade även på bubbelvatten, varm o´boy, annanas juice, naturgodis och 
lite kex. Jag undrade flera gånger varför vi inte gör det här oftare. Det var en underbar dag! Flera timmar satt vi där och även om det kom en skur så rådde det inte på vårt goda humör.  När vi tillslut åkte hem var ungarna på gott humör, jag var på bra humör och det känns som en riktigt bra sommardag!

Dömt föräldrarskap

Jag älskar mina barn. Alla tre.  De är så olika och behöver väldigt olika saker av mej. Under lång tid har jag misströstat med min minsta dotter men nu på senaste tiden verkar allt jag tjatat om falla på plats. Hon skriker fortfarande, men hon uttrycker sej också. Hon säger vad som är tokigt. Hon kan göra val nu som är bra för henne. Ett exempel på det är att hon kan lämna sina syskon och säga till dem att hon är trött på dem. Det hände inte förut, då tog hon till nävarna eller skrek i en kvart. Hon kan nu komma och berätta att hon känner sej utanför när hon inte förstår lekarna eller att hon tycker det är orättvist när storebror får göra saker hon inte får. Den utvecklingen känns lika stor som månlandningen för mej. Jag försöker att traggla, förklara, krama och lära. Det är viktigt att mina barn är trygga här hemma och det gäller alla tre. I dag läste jag ett inlägg om en mamma som sett en annan mamma på ett café. Det var som att läsa om mej vissa dagar. Ät mackan ordentligt, vicka inte på bordet, sitt ordentligt......På FB läste jag sedan kommentarer som handlade om föräldrar som hotat sina barn att få äta själva ute om de inte kunde sköta sej...... done that too! Åh vilken dålig förälder jag kände mej då!

Att ha tre livliga barn innebär att de måste få springa och hoppa där de borde gå och det innebär en massa roliga stunder där jag skrattar så jag gråter. Men de innebär också att jag måste lära dem att tygla sej själva i vissa situationer för att de ska vara behagliga att vara med. Att ha tre livliga barn med mycket energi innebär att ibland tryter tålamodet. Ibland blir jag för hård. Ibland orkar jag inte med deras höga röster och påhittiga lekar som innebär att kläder och egendom blir förstörda, aldrig med flit, men dock väl förstörda... Att ha tre livliga barn innebär också att vi kan hitta på många roliga saker tillsammans, att vi får fler timmar ihop eftersom de inte kräver så mycket sömn, att vi kan göra flera saker samma dag, deras energi sinar inte och att de även i tråkiga situationer alltid kan hitta på att göra saker så de har kul, även hos läkaren, på fiket osv. Det är inte jag alltid uppskattar deras "kul" men jag uppskattar dem!

Jag vill inte vara en dålig mamma. Ibland är jag det.
Jag vill inte vara en trött mamma. Ibland är jag det.
Jag vill inte vare en hård mamma. Ibland är jag det
Jag bara hoppas att jag inte bara blir dömd som förälder de gångerna. Utan att mitt föräldrarskap  sla mätas även i de bra stunderna.

Aj jag har ont!

VARNING!  DETTA ÄR ETT GNÄLLIGT INLÄGG SOM ÄR FULL AV SJÄLVÖMKAN, BESKRIVNING AV SMÄRTOR OCH KVINNLIGA PROBLEM. DET FINNS INGA VETTIGA TANKAR ELLER SMARTA SLUTSATSER. DETTA INLÄGG ÄR FÖR ATT SKRIBENTEN SKA FÅ KRÄKA AV SEJ LITE OCH GE PLATS FÖR POSITIVARE TANKAR. DU BLIR INTE GLAD ÖVER ATT LÄSA DETTA!


I dag vill jag gnälla lite. Ryggen gör ont, det stör mej. Det stör mej oerhört. Visserligen har det där "smärtbandet" från höft till höft släppt nu när jag sovit i soffan 3 nätter och spelat Wii frekvent. Men det är jobbigt att gå, att sitta och att bära. Det är inte så illa att jag inte kan göra allting, men att göra allting gör ont. Jag är trött på smärta idag! Det värker i min nacke. Och det är ju därifrån ryggproblem kommer... för att inte tala om rumpan. Varje gång jag tar ett steg känns det som nån sticker in en eller två knivar i skinkan. Gör jag ingenting har jag en molande värk i rumpestumpen. Napprapaten säger att jag måste gå regelbundet och få loss låsningen som sitter kvar sen förra året. Inte komma sporadiskt var fjärde månad. Men jag blir ju bra efter ha varit där och då tänker jag inte på det.... nu längtar jag till min nästa tid i slutet av augusti.


Fötterna bråkar. Både hälarna och vristerna gör ont. Jag blir stel och måste tänka mej för när jag suttit en stund. Då stapplar jag runt i några minuter innan vristerna är mjuka nog att användas. Vet ni hur många gånger man sitter på en dag? Jag märker det nu, kan jag säga! Men hälarna... de slutar aldrig göra ont! BAJS!


Magen svullnar upp nästan varje dag. Kanske beror det på att jag slarvar med maten, eller så är inflammationen i tjocktarmen tillbaka. Än så länge är det onda helt kontrollerbart men grymt irriterande.


Mina händer som fungerat så bra är åter kajko. De domnar bort och blir helt obrukbara tex när jag skriver på ett tangentbord. Det är inte en behaglig känsla och det försvinner inte när jag använder skenorna.


Som vanligt löper hormonerna amok i kroppen. Min kroppstemperatur pendlar mellan att jag svettas för ingenting till att jag fryser. Jag känner irritationen växa till att jag blir på bra humör. Det tydligaste riktmärket att det bråkar är mensen som återkommer med fem dagars mellanrum och varar mellan fyra dagar och två veckor. Min hunger är svår att kontrollera. Har periodvis svårt att äta för att sedan drabbas av salladsdille och det går över i sötsug till att funka som vanligt. Jag försöker hålla mitt intag på en bra nivå, men visst överäter jag ibland och äter för lite ibland.

Idag känner jag mej trött på hela skiten. Vill bara vara som de flesta andra. Ha lite småkrämpor som glöms bort under dagen. Jag är trött på att ha ont. I dag lite extra. Att leva med de sjukdomar jag har räcker tycker jag. De är grus i maskineriet varje dag. Men att på det ha extra smärta i rörelseapparaten....BLÄÄÄÄ. BLÄÄÄÄÄ säger jag. BLÄ BLÄBLÄ BLÄ BLÄ! I dag blir det Wii, lite promenader och planträning för hundarna. Sedan ska jag ligga och sura, glo på OS och låta mej själv ha en pissdag. Låta mej själv läka lite. Sen hoppas jag att jag har nya krafter i morgon.

Mina jyckar.

I dag kunde det ha smällt mellan mina hundar. Och jag har inte en aning om varför. Vad var det som var konstigt idag? Enda anledning till att det inte skedde var för att Bobbo valde att ignorera. Han valde att inte ta fajten. Det är fortfarande spänt mellan hundarna. Nej det var fel uttryckt, Pluto är på tårna för Bobbos skull. Helt nojig på honom. Bobbo är tvärlugn!

Allt började efter att..... nej kanske inte då, men det var då jag märkte det. Kanske började allt när jag belönade med boll när vi tränade agility. Mitt i ett språng vrickade han till sitt vänster framben och blev jätte halt. Hältan varade en stund men efter tio minuters vila var han på igen. Allt frid och fröjd.


När jag kom hem igen efter Bella-besöket låg Bobbo själv på parkeringen. När jag sedan satt och pratade i telefon med Linda på altanen stod Bobbo en bit ifrån mej. Ut kommer Pluto. Stelbent och med raggen rest som en tuppkam. Han cirklade runt Bobbo och glodde i ögonvrån på honom. snabbt som attan for jag upp på benen och skickade bort Pluto, ut på gräsmattan. Bobbo låtsades att ingående studera en fågel några meter bort. Pluto forsatte vara stelbent och ha raggen rest. Till slut lade sej håret på ryggen. Senare på kvällen låg Bobbo och vilade vid ena änden av soffan. Flera gånger kom Pluto och cirkulerade runt i vardagsrummet, lite stelbent, avvaktande, på hel spänn. När Bobbo bytte liggplats var Pluto snabb med att komma fram till mej för att bli klappad. En stund efter det satt jag i hallen och tittade på Pluto som låg i sin säng. Han satt stelt och rakt och stirrade stint in i mina ögon. Som han ville säga något. Han tvekade, men så gjorde han en antydning att vilja komma fram. Med rösten kallade jag på honom. Han började kliva ur, men när Bobbo, i andra änden av huset, reste på sej för att komma, tvärstannade Pluto. Han vågade inte kliva ur! Så jag stannade Bobbo, som suckande vek benen under sej. Efter lång tvekan och många ögonkast kom Pluto slutligen fram till mej. Det tog lång tid för honom att slappna av, och det var först när Bobbo blundade som Pluto släppte koncentrationen på honom.


Varför????? undrar jag. Vad har hänt? Jag har ju tänkt de sista dagarna att de tär så skönt att hundarna ignorerar varandra. Ett par gånger har jag fått avbrutit lekinviter både från Bobbo och Plutos håll. De kan sluta med att de blir osams, så leka får de inte. Men de springer gärna bredvis varandra och vid några tillfällen har de legat och sovit tillsammans. Vad är det som gör Pluto så osäker? För det är bara när han är osäker som han reser ragg. Får se hur jag gör i morgon. Kanske separerar jag hundarna under träningen och promenaderna tills lugnet lagt sej. Jag är oerhört tacksam att Bobbo inte brytt sej om Plutos stela ben och osäkerhet. För mer än så har inte behövts för att han skulle sätta Pluto på plats förut.


Agility träningen idag gick ut på att få Pluto säkrare på slalom. Vi körde bara fyra pinnar. Jag tror jag hade lite för bråttom för det gick jätte bra, men när jag försvårade så gick det lite sämre, så jag fick nöta det braiga ett tag till. Vi tränade även raksträckor och det gick toppen! Sedan 
testade jag boxen för första gången. Han är stel och är inte så smidig, så det måste han kompensera med att sänka farten. Jag upptäckte också att han är oerhört mycket signalkänsligare än Bobbo så jag måste verkligen tänka på hur jag rör mej. Det var ett bra träningspass. Vi jobbar ihop oss, Pluto och jag. Får jag bara lite mer ordning på vår kommunikation så kommer våra prestationer att öka mångfaldigt! Det är så roligt att utvecklas ihop med min muskelknutte! Bobbo fick köra handling i boxen med tjejerna. Jag vet inte vem som strålade mest Lilla eller Mitimellan N. Bobbo var iallalfall supernöjd när vi lämnade bruxan

En date med Bella

Bella, Bella.... vad ska jag säga? Hon är ju helt bedårande! Jag är mer än förälskad i henne. Så lugn och underbar! Hon påminner väldigt mycket om Pluto. Lugn som en filbunke inne. Nyfiken. Lägger gärna upp magen för att bli kliad. 

Accepterar att man drar och vänder på henne hur som helst. Hon anpassar sej snabbt i olika situationer. Samtidigt har hon en framåtanda och spring i benen. Hon är fantastiskt söt och är feminin och orädd. Nu är det ju inte jag som ska ha henne. Aldrig att jag vill byta henne mot nån av de vovvar som jag har. Och jag är helt säker på att jag inte vill ha tre hundar. Nej idag var de inte jag som hade en date med Bella, det var min kusin. Även om jag förnöjt konstaterade att hon valde att lägga sej bredvid mej flera gånger. Jag tror Bella och jag trivs i varandras sällskap. Samtidigt var jag nöjd över att se Bobo och Neli vandra iväg med Bella på deras första promenad. Om det var kärlek vid första ögonkastet vet jag inte, men Nelis finurliga leende och Bobos förälskade blick bådar ju gott. Daten gick bra, men om det blir ett förhållande får vi se. Tvåbeningarna ska sova på saken.

Nybadad hund

Bobbo har varit smutsig ett tag. Och ända sedan vi fick vårt nya golv har jag sagt att jag ska bada hundarna för att få bort all betongdamm från deras päls, men det har inte riktigt blivit av. Flera gånger har de badat i sjön men inte med schampo. I dag gjorde jag 
slag i saken. Bobbo som har fått lite tovor i pälsen ( ännu ett tecken på att han börjar bli gammal? Han har aldrig haft tovor förut.) och luktar lite suspekt, fick känna på att få hela pälsen ingnuggad med Respons schampo. Att bli tvättad 

  är inte direkt hans favorit. Dessutom tömde jag hans analsäckar när jag ändå höll på,och det luktar INTE gott! Efteråt blir han helt galen 
och far runt och rullar sej överallt, kastar sej hit och dit. Nu luktar han gott och snart ska jag borsta hans päls och klippa de små tovorna. Först ska jag själv duscha. Man blir inte direkt så fräsch av att bada hundar.

Tradera Junkie!

Varje dag! Och jag menar verkligen varje dag budar jag på något nytt på Tradera. Jag blir så oerhört trött på mej själv! Samtidigt är det jätteskoj att få öppna paketen som kommer i brevlådan fler gånger i veckan. Det mest galna jag budat på är nog tre olika fioler. Vad ska jag med en fiol till? Jag har inte vunnit någon fiol och i natt lovade jag mej själv att kanske sluta buda på fioler. Kanske. Här är några av mina vinster:


Stora N älskar den här fleece jackan. Och den är snyggare i verkligheten än på bilden, slutbudet 29kr.


De här sju tröjorna fick jag till Stora N för budet 51kr.







Och jättesnygga shorts till sonen för budet 1kr.


Jag vann även ett PS3spel, Bakugan till ungarna för budet 70kr. 
Slutligen häromdagen budade jag hem en enkel kamera till barnen för 51kr,  som blivit riktigt populär här hemma. 


Det var till barnen.... 
Till mej själv har jag lyckats buda hem helt onödiga saker som:
 Men namn smycket med mina barns namn gillar jag!

 
  
Sen har jag fixat en födelsedagspresent, men den kan jag inte visa här såklart....


 Utöver det har jag lagt bud på 6st kameror, två Wii-spel till mej och turligt nog har jag blivit överbjuden på en fiol. Vart ska det här sluta?

Vänskap

Bobo

I dag har det varit en hisklig åskvärme. Inte direkt strålande sol men riktigt varmt. Min kusin Anneli och hennes kille/sambo (vad säger man i vår ålder) Bobo (observera med ett B i mitten)  var här hela dagen och förhöjde värdet på den här dagen. Vi åt lasagne, tog en promenad och pratade och pratade och pratade. Barnen fotade med den nya kameran de fick av mej igår. Det är deras bilder som jag lagt in i detta inlägg.

Vi på vår altan

Sånna här dagar är så sköna. Man gör egentligen ingenting, ändå får man hänga med människor som man- nej inte man-jag tycker om. En gång i tiden var vi så tajta, Neli och jag. Sen kom ett gräl emellan och vi droppade kontakten i  många, många år. Jag trodde inte att vi skulle hitta tillbaka till varandra. Men Bobo och Marcelo tvingade oss att prata en dag på ett dop. Sedan tog vi en promenad här hemma i skogen. Den där dagen i skogen betyder jättemycket för mej. De där stegen vi tog ut mot grusvägen var helt avgörande. Orden hon uttalade, om min farbror ( hennes morbror) och min farmor letade sej in i hjärtat. Bara vardagligt prat. Inget revolutionerande. Men det var där vi öppnade upp för varandra. Jag kände att det fanns en chans för oss. Jag visste att vårt gräl var en bunke missförstånd, inte någons fel. Två själar som behövde kärlek, som behövde skrika och vi råkade skrika åt varandra. I soffan möttes vi. Kramades. Började trevande ge varandra förtroende igen. Nu umgås vi. Vi träffas.Vi skrattar och vi har mysigt tillsammans. Det visar att i förhållanden till andra är det aldrig försent. 


Det har faktiskt fått mej att få tillbaka lite av det rosaskimrande synsätt som jag haft om människor. Sista åren har det fått sej några törnar. Människor som....... människor som levt upp till förväntningar...tyvärr. Saker som hänt som blivit förutspådda av andra, men som jag valt att inte se eftersom jag vill se det goda i varje människa. Nu kan säkert många läsa detta och tro att jag menar något med just dem. Snälla ta inte mina ord personliga. Jag vet inte om jag tänker på samma saker som du gör. Det här är mina tankar i min värld och antagligen syftar jag inte på dej. Jag känner att jag blivit slagen, misshandlad, sviken och skrattad åt. Men framför allt har lögner florerat runt mej. Du är min bästa vän,  du kan lita på mej.... ja, ni vet. Det har kommit från flera personer och jag är faktiskt riktigt sårad. Jag satsade fullt ut. Men.... ja.....men vadå? Jag kan förstå dem jag syftar på. Jag är inte fläckfri. Jag är burdus, men jag är ärlig. Jag är ärlig. Jag ljuger inte. Fast jag tycker väldigt mycket om mej själv också och om jag inte känner att den andre vill vara med mej, om jag känner att jag inte är viktig har jag ingen lust att slå på mej själv och vara kvar där jag inte är önskad.  Jag vill inte vara någons flytthjälp, privata psykolog eller nåt annat bara för att jag är nån som är bra att ha. Jag hjälper gärna till, men då ska jag som person vara viktig. Det betyder inte att jag stänger av alla känslor. Jag älskar fortfarande. Jag är sårad men jag bryr mej. I bland kan jag önska att jag inte brydde mej. Men jag kan inte stänga av. Jag undrar fortfarande hur det kunde bli som det blev. Någonstans inom mej önskar jag fortfarande svar. Önskar bekräftelse. De sista åren har jag tänkt att det kanske är nåt fel på mej. Att jag kanske faktiskt är helt skruvad. Men jag kan bara vara jag.

Jag är jag. Och Annelie har kommit tillbaka till mej. Där hon hör hemma. Kanske kommer jag alltid undra om de andra personerna. Kanske kommer vi aldrig mer sitta mittemot varandra och prata, ni vet på riktigt prata. Antagligen kommer jag grubbla på det här förresten av mitt liv. Jag kommer fortsätta sörja. Men det betyder inte att jag per automatik vill ha dem i mitt liv igen. Annelie och jag har hittat tillbaka till nya, men ändå gamla fotspår. Vår vänskap står på annan mark. Vi är inte samma människor men likväl är vi samma själar. Vi bygger upp något nytt, mer jämnlikt den här gången. Mina gamla vänner älskar mej fortfarande, så kanske är jag inte så skruvad? Marcelo boostade upp mej häromdagen när han i ett samtal i full kraft attackerade människor i vår omgivning och i den vevan råkade berömma mej upp till skyarna. Klart att det hjälper. Att ha någon som älskar mej så mycket, i så många år som fortfarande fascineras och hänförs av mej. Det är fantastiskt. Så illa kan jag inte vara. Neli har återinfört en del av det där hoppet att det kommer att ordna sej i mitt liv. I längden vinner jag. Jag brukar göra det i relationer. Vinner på så sätt att jag i slutänden brukar få ett erkännande att jag inte gjort så tokigt. Och min själ behöver det. Inget i mej trivs att tvivla. Nu tvivlar jag en del. Men Annelie har gett mej hoppet åter. Vår relation har alltid varit viktig för mej. På olika sätt genom åren. Hon har varit min hjälte, min mentor, min lärare, min förtrogna, mitt gruskorn i skon och min kära vän. Och idag hade jag och min vän och hennes kärlek riktigt trevligt!

Reklam

Nu har grejerna kommit. Nu vet jag vad jag kan ha på tävlingarna, så slipper jag oroa mej menar jag ;0)