En ode till Bobbo

Jag har världens finaste hund. Han är gylleneröd med en nos som skiftar färg på vinter och sommar. I snart 10år har han varit min kamrat och följeslagare. Hans positivaste egenskap är att han alltid är så glad och med, och vill hitta på nya saker. Han bangar inte för några äventyr. Det jag älskar hos honom är hans fria sinne och milda sätt. Han har under åren haft en fantastisk träningslust och det enda som satt stopp 

Alla årstider är perfekta tycker Bobbo

för våra framfarter är det faktum att jag varit inmobil, gravid och ammande och stampat på samma kunskapsnivå under flera år. Men Bobbo har inte misströstat för det. Han struntar i om vi tränar för tävling eller för skojs skull, bara vi gör saker tillsammans! 

Bobbo funkar ihop med
milda hanar.

Bobbo funkar ihop med alla, barn som vuxna, allergiker som hundrädda. Jag kan inte räkna antalet gånger som hundrädda barn kommit fram i parker, på skridskobanor och på andra ställen för att få kasta en boll med min vänliga partner. Han lämnar snällt övar bollen, försiktigt, utan att bitas när de äntligen vågat kasta en 

Bobbo funkar med alla människor
och tikar.

gång. Tillslut har deras små händer vågat klappa hans lena, yviga päls och han har tålmodigt stått och väntat. I bland har de vågat ge honom en liten godbit som han försiktigt tagit med sina skarpa tänder, utan att skada, utan att skrämma.


Vi har tillsammans tränat lydnad, ända upp i elitklass. Vi har tränat och tävlat sök där han är uppflyttad, men där hans skottberördhet stoppat mej från fortsatt tävlande. Tillsammans har vi tränat och tävlat agility i många år och förra året var det första gången vi gjorde det officiellt och då plockade han pinnar. Vi har avancerat till klass 2 i freestyle och HTM och han har tagit titlarna LP2 samt FD1. Ett par gånger ställde jag ut honom som valp och då ficl han fina priser även om han anses för rund i huvudet för att vara perfekt som tollare. Vi har även testat inofficiella jaktprov. Och trots sin rädsla för skotten har han presterat och gjort sitt jobb.


De senaste fem åren har han gått här hemma på tomten, utan staket, lös utan att lämna våran gård ( jo tre gånger har han gjort det.... men han har inte gjort om det....). Han leker med hararna, tränar med barnen och skrämmer iväg katterna. På somrarna badar vi ofta nere vid sjön och på vintrarna tränar vi föremålssök i djup snö.





Bobbo betyder lika mycket för mej som mina barn gör. Han kom före dem och jag älskar honom så ofantligt mycket. Alla gånger är jag inte den bästa matten jag kan vara för honom, men jag försöker. I dag är inte målet att alltid ha med 

Att ha med Bobbo på bandyträningar och annat
är inga problem. Han fixar det mesta.

honom överallt. Idag är målet att ha med honom där han trivs och är glad. Han har blivit äldre, lugnare och kräver inte lika mycket stimulans för att må bra. Kroppen har börjat tagit stryk, men hans pondus är inte mindre än förr. Än brottar han ner Pluto som både är större och starkare än Bobbo. Även om jag önskade att han kunde låta bli. Han är mitt 

Skogen är hans rätta element!

hjärta, min själs älskade och det har han varit sedan den gången jag bestämde mej för att han skulle bli min när han var 6 dagar gammal. Han valde mej. Jag valde honom. Hans mamma valde mej att bli ny mamma till en av hennes valpar, första gången vi träffades och hon ännu inte var parad. Vi var menade för varandra och ingenting kan ändra på det. Ingenting kan förstöra det band av förståelse och kärlek som vi känner för varandra. Vissa hävdar att djur inte känner kärlek. Jag och många med mej tror det är nonsens. Klart de gör!


I dag har han grånat i ansiktet, blivit lite ärrad av bråken med Pluto. Men han är lika nyfiken, lika på att göra saker som när han var ung. Kroppen orkar inte lika mycket, den värker lite mer, skadar sej lättare men hans sinne sätter inga begränsningar. Han går inte på nån smärtlindring men han får lite hjälp då och då mot ledvärk i form av glucasimin.  Han ligger bredvid min sida av sängen när vi sover, han parkerar under mina fötter vid soffan. Han går framför mej på promenaderna och har alltid 
uppmäksamheten fäst vid mej under träning. Han är självständig, pigg, glad med en turbosvans som viftar vid arbete. Bobbo är min bästa vän, min livskamrat, en familjemedlem och en den bästa partnern man kan ha. 


Som jag älskar dej min underbara vän!

Lycka är.....

..... att få spendera tid nere på bryggan med sin son, pratandes om livet och känslor. 


Vi delade på en chokladbit, kramades, tittade på fiskarna som kluckade vid ytan, tränade vattenapportering med varsin hund. Vi satt vid bänkarna efteråt och pratade om livet förut och nu. Sedan tog vi en promenad och pratade svåra saker. Stora N summerade när vi närmade vårt hus : Det här var riktigt bra. Det måste vi göra om snart.

Nära tillsammans

En ovanlig syn nuför tiden. Men underbar för mitt mammahjärta. Det är ju bara ett dygn sen de rök ihop sist.....

Okey, jag börjar bli otålig......

Böcker

Kommer ni ihåg ett inlägg jag gjorde för nåt år sedan, eller var det två år sen? Ett inlägg om att jag längtade efter att få läsa vanliga böcker, inte studentlitteratur. Att få läsa för att det är skönt att läsa. Att få smyga in i andras världar och hälsa på för en stund. En värld du bestämmer dej för om du är intresserad av eller inte, efter att ha läst några lockande rader på en baksida. Jag har börjat läsa så smått igen. Jag har börjat gå in i dessa magiska, påhittade världarna men jag har inte tagit steget fullt ut. Jag har liksom inte samlat på mej böcker jag lockas av och som jag längtar efter att få läsa. Istället har jag lånat nån deckare hit eller dit. Läst lite biografier. Intressanta, för all del, men inte magiska. Under de senaste veckorna har jag börjat slukas av böcker igen. Överallt finns de. De drar mej in i sin värld och lockar mej att köpa en här eller där. Nu har jag samlat på mej en liten hög. En hög av magiska världar, om 

Inte en enda deckare. HURRA!

påhittade människor där jag kan vara en del av upplevelsen. Sanningsberättelser i all ära, men varken Varför gråter inte Emma? eller 3096 dagar var några litterära storverk. Språket var barnsligt, texterna väldigt förenklade. De lockade liksom inte in mej. Jag läste dem för att jag var nyfiken på historien bakom tidningsrubrikerna. Och visst fick jag till viss del reda på hur Emma ser på händelsen som involverade Max och Sagas död, Tyskans roll och om Emmas nya liv, jag fick även en inblick i hur en människa kan överleva att vara psykiskt- och fysiskt fångad i så många år av en psykisktsjuk man som kidnappat henne. De var vägen tillbaka till mitt läsande. 


Under många år har det varit lärandeteorier, Vygotsky, Piage diskurser, socialkonstruktivism, maktstrukturer, didaktiska modeller, elevinflytande, demokrati, religiösa knyt punkter,konjunktioner, bedömningsmatriser.... listan kan göras evighetslång. Att gå på universitetet har varit underbart. Jag har haft fantastiska år där. Men att läsa har liksom inte riktigt varit det jag längtat efter på kvällen nuför tiden. Men nu har de börjat smyga sej in i mitt liv igen. Böckerna, Titlarna. Lusten. I dag när jag tittade på bokrean på ICA Maxi slog det mej hur mycket deckare det är som skrivs. Kopiösa mängder!!!! Visst jag gillar Wallander. Och jag har en förkärlek till Minette Walters, det brukar ju involvera nån polis i hennes berättelser, men jag har liksom aldrig hakat på den här deckartrenden. Och nu drog jag titel efter titel med deckarhistorier. Det fick mej nästan att tro att jag var den enda i hela världen som inte slukar deckare. Att jag var den enda som gillar bra, vanliga historier. Men så hittade jag en, idag, som föll mej i smaken. Så nu har jag några böcker som väntar på mej. Som jag har längtat!

När allt runt oss rasade samman sa jag att vi kan ta det. Huvudsaken är att inget händer oss människor någonting. Hur mycket mer ska vi behöva ta. Hur mycket mer ska rasa samman. och vad hände med den tysta överenskommelsen att det inte skulle hända oss människor någonting?

Hem sökes till tollare

Min tollar-vän Elin har med stor sorg i hjärtat tagit det svåra beslutet att hon måste omplacera sin tollare Koira. Jag som sett dem i action och alltid beundrat dem. Jag  förstår att det måste vara ett super svårt beslut. Men Elins lilla dotter och Koira är inte en "match-made-in-heaven" så om du har ett hem, eller känner någon som har det, för en arbetande urduktig hund som har potential att gå långt så hojta till.
Precis som alla hundar har Koira sina fantastiska sidor och sidor som är arbetsbara. En hund är komplex och hur mycket man än försöker berätta om dem så blir det aldrig rättvist.

Koira

Här är Elins egna ord om Koiras svagare sidor

Koira funkar med barn som lyssnar på vuxnas förmaningar om hur man måste bemöta en hund. Hon gillar inte barn som är för framfusiga, däremot tror jag inte att hon skulle hugga mot ett barn som kan gå, snarare gå undan bara. En treåring kan funka beroende på hur familjen är, men en tioåring bör inte vara några problem över huvud taget.

Andra hundar beter hon sig väldigt osäkert emot. Jag tror att det är en kombination med hennes osäkerhet och det faktum att hon inte riktigt kan hundspråk. Om hon känner sig trängd eller att nån annan hund försöker ta hennes leksak eller godis så försvarar hon direkt utan att morra innan. Det är aldrig några problem att träna tillsammans med andra (så länge inte nån annan hund går fram, hon söker inte heller upp andra hundar) Som jag ser det är det enbart onödigt att hon umgås med andra hundar iom att det KAN hända nåt. Hon klarar av hundmöten på promenader helt perfekt, kan gå promenader med andra hundar i koppel. Vi har även haft henne lös då och då med hundar hon känner och som inte är för "på", men då är det big no-no på leksaker eller godis/mat.




Här är Elins egna ord om Koiras träningssidor 

lydnaden har vi startat i ettan ett par gånger, har ett förstapris där. Har tvåan klar förutom inkallningen och rutan. Hon älskar att jobba och ger alltid 110%. Förutom att hon är en familjemedlem är just arbetslusten den jag kommer sakna mest med henne - hon tycker att ALLT är kul!

Övrigt
Koiras namn betyder ”hund” på finska, koiruliini typ ”vovven”.
Koira blev Årets Östgötatollare år 2010.
Vi har tagit 2 pinnar i Ag1.
MH-beskrivning genomförd 2010-08-14.
HD-grad  A (2010-08-19)
ED ua (0) (2010-08-19)

Alla ni underbara hundmänniskor därute, hjälp till att hitta en bra ny familj till Koira.

Midsommar

Barnen, Juan-Carlos och Nora dansar runt stången.

Dans runt stången, prat med glada grannar, en lottvinst. Lekar, musik, kramar, kärlek, god mat, altanen full med folk. Mittimellan N utknuffad från stora 

Mittimellan N under en av lekarna.

studsmattan, gråt, en nubbe för männen, en och annan sång. Hundarna 

Pluto fick som alltid många klappar.

avslappnade, inget regn! Sedan fotboll, jordgubbar och somna i soffan med familjen. Vår sköna midsommar!

Nu ska här läras!!!!

Linjetag och dirigeringar stod högt upp på träningslistan. Pluto tyckte det var jättekul och det tog inte lång stund förens ha var helt med på noterna. Nu körde vi bara linjetag  med honom men håller jag i ett par gånger i veckan så kommer vi nog snart kunna avancera. Bobbo var helt med på noterna och tyckte det var underbart att träna apportering på land igen. Det var ett tag sedan. 

                                       

Här går Pluto 2 varv runt Stora N

Stora N höll i kameran ett tag tills han tröttnade. Sedan ville han själv träna med Pluto innan han gick för att spela fotboll. Så det blev bilder på Pluto men inte på Bobbo. Men båda hundarna fick ett trevligt träningspass på kvällskvisten!

En egen variant av slalom...

Sommaravslutning

Mittimellan N på storebrors avslutning

Jag har gått ut på ledighet/arbetslöshet. Men innan dess var jag och tjejerna på Stora N;s  första skolavslutning. Han var så fin i sitt långa hår, sneluggen, sin rutiga skjorta och strålande leende. Längst fram i skolkören stod han och sjöng nationalsången, Den blomstertid nu kommer, En kväll i juni och många andra sommarsånger. Kyrkan var proppfull så vi fick stå. Tjejerna var lika stolta över sin 

Finns det inte plats att sitta
går det bra att ligga tänkte
Lilla N.

bror som jag var. Juan och Nora, barnens farföräldrar var också med och tittade. Som present efter sin första "riktiga" avslutning så fick Stora N en vattenmelon och en bok som ingår i hans favoritserie Riddarskolan. Han var så glad och nu är han så förväntansfull att efter sommaren själv bli fadder till en sexåring. Mitt första år som skolförälder är slut. Det har varit ett omtumlande och inte helt smärtfritt år. Stora N är inget geni när det gäller sociala relationer men han är oerhört klipsk och vetgirig så han ligger långt fram i läsning och matte. Nu är han säkrare i skolan och modigare. Vanan trogen så åkte vi alla till Smultronstället. Eller inte alla, jag fick ta Marcelos bil och då fick bara en hund plats så det var Pluto som fick stanna hemma den här 

Fina Michaela!

gången. Och underbara Michis följde såklart med. Gud vad hon har mognat och snyggare för varje år blir hon. Underbara Michaela. Under en hel timme uppdateradevi oss om det senaste. Skola, hem, killar, kompisar, hundar....you name it, innan vi bara hängde där vid kanalbanken. Jag sa att vi skulle försöka komma iväg på nåt tillsammans i sommar, om tiden passade oss båda. Jag vill gärna träffas oftare, men tiden och orken räcker inte alltid till för allt jag vill. Jag är trots allt glad över att vi har denna årliga date! 




Rebecca har slutat nian. Helt otroligt! Nu börjar hon gymnasiet till hösten. Andreas har tagit körkort till bil och nu häromdagen även till MC. Petra och Rebbe har fått sitt andra föl, en fuxhingst. Det är så mycket som händer runt oss och jag är inte riktigt delaktig längre. Men jag säger att jag kommer en annan dag när orken är större och sovtimmarna har tagits ikapp. Tills dess tar vi ett dopp i sjön, grilalr en köttbit och ser på när ungarna åker fyrhjuling!

Djurens dag

Stora N var så stolt när han dagarna innan avslutningen fick visa upp sin hund Pluto på skolans Djurens dag. Många hade med sej hästar, kaniner, hamstrar, katter och vandrande pinnar. Jag jobbade och kom lite sent så 

Stora N blev omsvärmad av förtjusta flickor på skolgården.

Pluto blev den stora attraktionen eftersom många djur hunnit åka hem. Både Stora N och Pluto skötte sej jätte bra. Jag satte mej en bit i från och lät min son ta hand om uppvisandet av has hund. Visst kollade Pluto lite oroligt efter mej ett par gånger, 

Pluto i mitten omringad av barn som ville klappa. Han trivdes!

men när han såg att jag var kvar lät han alla hälsa och klappa på honom utan att dra i koppel eller tycka att det var obehagligt. Jag tror han skulle bli en suverän vårdhund. Vi får väl se.....

Badtajm

 Vi var nere vid sjön och badade tillsammans ordentligt för första gången i år. Hundarna fick träna rejält på apportering och sök i vatten  medan jag samtidigt försökte fota.  Bobbo är super stabil i söket på vatten och dirrigeringar sitter som de ska. Pluto däremot gav upp väldigt lätt och jag insåg att linjetag och dirigeringar saknas i den träning vi hållt på med det senaste året. Vi prövade litegrann när han var yngre, men så blev det inte så mycket mer med det. Så det blir att öva på land! Är det något hundarna älskar så är det att vara lösa nere vid sjön. Och att apportera är ju höjden av lycka. Att göra det samtidigt är inga problem för killarna, så länge det är jag som gör det. Oftast är vi ensamma när vi kommer ner till vår badplats, vilket betyder att vi kan bada tillsammans hela familjen. Årets projekt blir att se om Pluto törs hoppa från bryggan. Nu känns det som om sommaren faktiskt är på väg!

 

  

Tillökning

Vi har fått lite tillökning här hemma på gården. Vi välkomnar Katja och Stella. Vi är glada och spända inför vad det nya ska innebära för oss i familjen. Katja är lite större än Stella men än så länge är båda lite taniga och små.

Stella

 Stella är ett körsbärsträd som föräntas pollinera sej själv och vi väntar frukt nästa år eller året därpå. Jag har länge drömt om ett eget körsbärsträd. När vi bodde i Karstorp hade vi de godaste bigaråerna, men träden var gamla och skruttiga. Jag letade efter bigaråer, men de var slut och jag fick försäkringar om att dessa körsbär var farligt goda. Jag hoppas verkligen det. Att få plocka en skål körsbär och ligga på alta, lapa sol och spotta kärnor.....UNDERBART! Mittimallan N ville också ha ett körsbär, så nu har vi fått som vi önskat!

Katja

 Katja har redan små kart på sej men hon behöver andra äppelträd som hjälper henne att pollineras. Så nu håller vi tummen att grannens träd är av rätt sort. Annars blir vi utan frukt nästa år. Då får vi köpa en sort som Katja kan bli lite förälskad i.  I vår familj äter vi grymt mycket äpplen och Katja ska vara av en lite tåligare sort som får friskt och knaprigt fruktkött. Det var Stora N som ville ha ett äppleträd och vad är väl en trädgård utan äpplen?


För två år sedan köpte vi Isabell, en hängsälg som vårt första träd för att prova och se om vi klarar det här med träd. Och det har ju gått strålande. Hon börjar bli riktigt fin. Så nu slog vi till och köpte två fruktträd.. Tanken var att vi skulle placera ut dem på tomten i går. Men det blev inte av, så idag ska vi hitta en bra plats för dem. Lagom långt från allting så det är lätt att klippa gräset runt men nära huset så att vi når med vattenslangen. Så välkomna Katja och Stella vi har länge väntat på att få en riktig trädgård och nu är ni här, som en del av vår dröm.

Börjar bli otålig

Varje dag kollar jag mejlen, drar en repa på Platsbanken, håller telefonen nära mej. Otålighet börjar bli mitt mellannamn. Jag har sökt en hel del jobb. Varit på intervju men efter det har det varit tyst. Alltför tyst. Ja, jag vet det har bara gått ett par dagar men jag vill hemskt gärna få lite svar nu...... Konstigt att jag kan vara så tålmodig när det gäller vissa saker och så grymt otålig när det gäller andra. Ansökningstiden har inte gått ut än på de flesta av de tjänster jag sökt, men jag vill ändå att det ska börja bli klart nu. Det finns speciellt en tjänst jag är intresserad av. Eller rättare sagt två egentligen. Det vore guld värt att få en av dem. Mestadels är det vikariat, men några längre tjänster har jag sökt. Men jag försöker i detta nu förlika mej med att jag inte kommer få svar före midsommar. Fyra hela dagar utan att folk jobbar, det är ju nästan skandalöst!


Problemet med tjänsterna jag sökt är att jag inte har de rätta kombinationenerna. De ska vara mycket engelska i år..... och engelska är ingenting jag har planer på att läsa. Hellre svenska. Gärna biologi. Absolut inte matte! Jag har lite matte men mest på grundläggandenivå. Inte på högstadienivå. Vad är det för fel på spanska/SO? Nej nu får jag släppa det för den här veckan. Nu ska jag njuta av solen idag. Jag ska städa tvättstugan och gräva ner träden som jag inte gjorde igår. Ta en sväng i skogen och gå ner och bada barn och hundar en sväng. Sedan känns det som att en sväng i min nya solstol på altan tilsammans med den ljudbok jag började lyssna på härom dagen  kan vara ett trevligt nöje. Men först frukost!

Ingela pushar mej att söka lösningar på hundspänningarna. Jag har idag bett om hjälp. Verkligen bett om hjälp, och det gör jag ju inte så ofta. Vi får väl se om bönerna besvaras..... jag önskar att att de gör det!

Ett Pluto-inlägg

 Pluto har haft sina toppar och dalar sista tiden. Vi har gått   

Aller visar Anette.

kurs, dels för Annika Aller - agility i slutet av maj och dels går vi lydnad för Ingela en gång i veckan. På nationaldagen passade vi på att gå fritt-följ kurs för att få ordning på friaföljet. Han får en hel del beröm. Han är rolig att träna med, vill mycket och försöker att vara till lags. Samtidigt är han ganska känslig och tar stort intryck på sinnesstämningar och om förväntningarna blir för höga. Tillsammans försöker vi utvecklas och jobba vidare mot målet att klättra lite i klasserna. Roligaste överraskningen var de fina loppen han presterade i agility under Annikas ledning. Jag fick med honom i svåra banor och han svarade på handlingen på ett sätt jag inte trodde var möjligt efter den korta tiden!

Sekunderna innan hundarna rök ihop.

Tyvärr hände även en tråkig incident på kursen. Bobbo och Pluto stod uppbundna bredvid varandra och Pluto taggade igång när jag var och fotade dem. Han trodde att det var hans tur att få köra. I upphetsningen blev det ett rejält slagsmål mellan hundarna och vi var fyra personer som försökte sära dem. Det tog ett tag innan vi förstod att det var fast i kopplena och när jag fick av Bobbos koppel upphörde grälet. 

Pluto fick ett skrapsår, Bobbo fick ett mindre punktsår i läppen men i tumultet blev jag biten när jag körde in näven i Plutos mun. För min del blev det läkarvård och stelkrampsspruta. Handen blev obrukbar i flera dagar och tanken på hur vi ska göra med hundarna började forma sej i min och Marcelo huvud. Vi är ännu inte på det klara vad vi gör. Beslut måste mogna. Efter det har började hundarna bråka häromdagen, men då var det lätt att sära på dem och allt var över på ett par sekunder. Igår morrade Pluto och stötte mot Bobbo som inte svarade för jag reagerade med 

Efter en veckas läkning var såren mycket mindre men fortfarande öppna.

att skrika till. Då sprang Pluto ut på tomten. Jag älskar mina hundar otroligt mycket och jag vill behålla dem båda två. Frågan är om det kommer att fungera i längden. Bobbo är värd en bättre ålderdom och Pluto behöver inte att vi går och vaktar på dem hela tiden eftersom han blir lite ledsen när han har höga krav på sej. I dagsläget gosar vi inte med dem samtidigt, de får inte vara i närheten av någon som äter eftersom det är i de lägena som de kan stöta sej med varandra. Det är svårt och det är smärtsamt. Den riktiga motivationen att göra någonting har liksom försvunnit. Vi har strukit oss från flera tävlingar och jag har ingen lust att träna agility eller freestyle. Så nu är det lydnaden som gäller ett tag. Och det är kanske bra, för då lär vi in en sak i taget.

Från frittfölj kursen för Ingela.

Pluto tävlade i lydnad klass 1 några dagar efter slagsmålet. Han har inte det bästa fotgåendet och det är något vi får slita med ordentligt, trots det tog han sitt första pris. Vi fick mycket nerdrag på poäng eftersom jag föll i gamla mönster och gjorde dubbelkommandon med kroppen, men vi fick drygt 167poäng och gränsen går vid 160. Vi kom delad fyra i resultatlistan. Så jag är nöjd. Nu lämnar vi klass 1 bakom oss och tränar för klass 2. Vi är inte där på långa vägar men kanske, kanske om träningen går bra, att vi kan starta till hösten. Tills dess ska jag besluta om han ska få följa med på semester med ungarna eller inte. Om förkylningarna går över och det är soligt drar vi nästa vecka.

Pluto är en underbar hund som har potential att prestera bra i allting som inte inkluderar hans näsa. Får man träna i lugn och ro tror jag att han kan bli lydnadschampion,(han är blandras så champion blir han inte, men motsvarande) få tre diplompoäng i klass tre i freestyle och HTM och prestera bra i agility klass3. Om man skulle vilja tror jag också att han skulle bli en utmärkt vårdhund, som planerna har varit att utbilda honom till. Nu får vi se hur det blir. Vi måste veta om han stannar hos oss först innan vi går vidare.

Till vardags ignorerar hundarna varandra mest nu. Bobbo gjorde någon lekinvit häromdagen och när de varit ifrån varandra dunkar de alltid varandras nosar in i den andres när de träffas och viftar på svansarna. De äter bredvid varandra och jag kan kasta boll åt dem samtidigt, men barnen får inte göra det. Det är svårt att veta. Jag räknar med att ha kvar Bobbo minst två år till och frågan är om jag kan få dem att sluta gräla och leva i harmoni. Nån som har bra tips?

Vaknar. Sträcker på mej. Blundar. Lyssnar. En liten kropp kryper nära, nära. Får en kram. Andas. Slappnar av.
DET ÄR SOMMARLOV!

Hemma i mitt hus

Nu är jag hemma där jag hör hemma, med mina två fyrbenta killar, mina triss-ungar, med min Marcelo. Hemma i det grå huset nära sjön med den stora TV-apparaten, stegen till övervåningen och det nyklippta gräset. Jag är långt borta från storstadspulsen, långt borta från fest och alkohol, långt borta från elaka blickar och falska leenden. Jag hör hemma här. Här ute bland surrande flugor och sjungande fåglar. Efter en hel dag som den här kan jag verkligen njuta av att vara hemma bland de mina. Jag älskar tystnaden här ute och jag avgudar mina barn. mina skrikiga barn, mina skitiga barn, mina skrattande barn, fyllda med hyss och vild glädje. Jag älskar Marcelos glädje, hans lysande ögon när han ser på mej, leendet när han vaknar och känner min doft. Större kärlek går inte att få. Han vill ha mej. Han vill verkligen det. En fantastisk känsla!


Här hemma i huset, fyllt med liv och rörelse, omsluten av stillhet och ro ska jag nu få spendera mina timmar den här sommaren. Jag har sommarlov nu. Nu får jag vara med dem jag älskar allra mest och hitta på vad som än faller oss på. I morgon ska jag få göra en ny bekantskap. Lilla Edith. Det ska bli spännande. Jag ska få gå p utvecklingssamtal för tjejerna, trots att vi redan gått på semester. Jag har läst omdömmena. En ängel och en med små horn...... Samtidigt är jag glad för att de ser min minstas positiva sidor trots att de skriver att hon utmanar de vuxna, hittar på upptåg som hon inte får och använder strategier som att ignorera de vuxna eller att skrika. De ser ändå potentialen i hennes sprittande kropp. Hon kommer att bli bra. Precis som de andra två. Hon har det i sej. Det tar bara lite längre tid. min älskade Lilla N. Jag kan inte leva utan hennes närhet, kramar, pussar och enorma kärlek. Hon har mej i sin fick och jag är totalt hjälplös när hon avfyrar sitt leende.


Jag ser fram emot den här sommaren. Nu ska jag återhämta mej. Hitta min inre glädje och plocka fram mina styrkor. Jag ska banne mej vila!

GRATTIS INGELA TILL FIN SM PLACERING!

Bild tagen från Team Ingela-facebook grupp från SM 2010

Jag vill  bara passa på att gratulera Ingela till topp tio placeringen i SM i lydnad idag. Om fåglarna viskat rätt är det på en nionde plats som hon till slut hamnade på. Jag är så stolt att hon är "min" instruktör och hjälper till att bråkar runt i min hjärna och mitt sätt att träna. Jag utvecklas så otroligt mycket vid varje tillfälle och hon får mej att höja mina egna ambitioner. Så ett supergrattis till din SM-helg och den fina placeringen. DU ÄR VÄRD VARJE FIN PLACERING DU KAN KAN ERÖVRA!


För er som inte vet om det är Ingela en fantastisk hundmänniska som verkligen vet hur man aktiverar sina egna hundar. Hon jobbar med positiv attityd och lustfyllt lärande. Hon är suverän som instruktör och har alltid tips och idéer på hur man själv ska förbättra sina framgångar. Tack vare henne har jag avancerat i klasserna i lydnad med  Pluto, trots att han knappt är redo. Nu satsar vi på att klara nästa klass nångång under hösten. Med hennes grundliga lydnad kommer han ha alla förutsättningar för att nå elitklass och göra bra ifrån sej såsmåningom. Tack Ingela för att du hade en plats för mej hos dej!

Betyg

.....förresten fick jag högsta betyg på min kurs i spanska på universitetet. Så skönt att det bar frukt efter allt slit och allt flängande mellan univeristetet och jobb. Nästa termin blir ännu tuffare då ska jag plugga halvtid och jobba. Men jag hoppas jag ska hitta bättre rutiner runt jobb och plugg då. Nu ska jag bara var glad och nöjd att jag löste den här kursen.

Sista arbetsdagen

I morgon är min sista arbetsdag. Faktiskt är jag lite nervös.Fast jag förstår inte varför.Jag är  istort sett klar med allt. Lite smått som jag hinner med i morgon. Sedan ska jag  ta farväl, lämna in nycklarna och åka. Det är lite samma känsla som när jag lämnade min förra arbetsplats när sommarlovet tog vid. Jag ska inte träffa mina kollegor mer, inte undervisa mina dyrgripar- eleverna. Avslut är alltid lite sorgliga. De lämnar ett slags hål efter sej. Ändå tror jag att det här blir bra, så jag har inget att vara nervös över. I morgon är det min avslutning. Min avskedssång och jag ska hitta nya platser att arbeta på. Men framför allt ska det bli kul att gå på sommarlov och umgås med barnen!

Det verkar som tuffa beslut måste tas. Hjärtat gråter, ögonen svämmar över. Jag vill inte, jag vill inte. Får suga på karamellen ett tag till. Låta besluten mogna, låta själ och hjärta hinna med.

En dålig mamma

Många har säkert en åsikt om mitt föräldrarskap
men jag försöker att älska och respektera mina barn.

I bland säger jag lite halvt på skämt och med visst allvar att jag är en dålig mamma. Men vad är egentligen att vara en dålig mamma? Det jag menar de gånger jag säger det, är att jag inte skött situationen efter min bästa förmåga. Det kan vara att jag varit irriterad under ett par dagar och tryter i tålamod. Att jag behandlar barnen orättvist, dvs säger nej fast jag inte vet varför eller för att jag inte "orkar" det som ett ja innebär, att jag inte tar reda på fakta och deras känslor innan jag fattar ett beslut.  Det betyder inte att jag alltid fattar rätt beslut eller gör rätt saker de gånger som jag anser att jag gör mitt bästa. Men då gör jag ändå mitt bästa och mer kan man inte begär tycker jag. Sedan får jag hoppas på att det räcker för att mina barn ska få en trygg uppväxt.

Vad är då en dålig mamma? Jag har funderat lite runt det där. Och det jag kommit fram till är min egen definition och mina egna åsikter. Andra kanske inte håller med. Men eftersom jag funderar väldigt mycket runt mitt eget föräldrarskap och faktiskt inte har några förebilder ( pappa drog på sjön när jag var 4år och en mamma som var....ja hon var) för hur en förälder ska vara så måste jag hitta en väg för mej och min familj.

Mitt tycke är att en dålig förälder är:

• ...när en förälder inte bryr sej om att ta reda på hur sitt barn mår och vad som är  viktigt för sitt henom.
• ...när man låter bli att ta reda på fakta/ skaffa kunskap som  gör att man kan hjälpa sitt barn på mest möjliga sätt.
• ...när man överför sina egna nojjer och tillkortakommanden med vilje på sitt barn. ( ex dålig självkänsla)
• ...när man skapar ett otryggt hem för sitt barn.
• ...när man inte tar ansvar utan låter barnet vara den vuxna som fattar besluten och den vuxne är som  ett mähä och låter barnet köra över.
• ...när man väljer att ens egna skadliga beteende är viktigare än barnet ( ex droganvändning)
• ...när den vuxna inte reagerar och gör sitt bästa för att se sitt barn.

Mina egna tre barn är väldigt lika till sitt sätt att vara. Men de har väldigt olika sätt att uttrycka det på. Vilket betyder att jag kan inte reagera på samma sätt när de gör någonting, för att de ska uppfatta att jag ser och hör dem. Mina två äldsta har jag haft lättast för att hitta rätt sätt att reagera på så de förstår och mår bra. Men för min minsta har jag kämpat, gjort fel, gjort om, gjort mer fel, gjort annorlunda osv. I bland har det blivit rätt men ibland har det blivit väldigt, väldigt fel. Och då mår jag dåligt. Jag kämpar nu för att hitta ett sätt som fungerar, där hon kommer till tals, där hon inte får köra över andra och där hon får reagera men inte domdera. Det är så svårt! Och när det blir fel blir det så väldigt fel! Nu försöker jag kompensera mina brister, laga de skador jag orsakat och bygga upp henne så att hon får sin självklara roll. För så som jag ser det är det nu jag lägger grunden för hur barnen ska vara som tonåringar, som unga vuxna och vilken relation vi kommer att få som vuxna. Mycket kan hända på vägen, men börjar jag inte nu har jag svårt att se hur jag ska få det att fungera när de är större. 

På vägen plockar jag med mej vad folk i min omgivning gjort rätt med sina barn. Jag ser på min kusin som alltid pratat med sin dotter, alltså på riktigt pratat. Hon har plockat med henne ut på äventyr och lyssnat och respekterat hennes åsikter. Sen hände det som hände, men då gjorde min kusin allt det som hon kunde. Hon tog reda på mer, kämpade mer och ville mer. Om allt blev rätt vet jag inte, men där ser jag en förebild till mitt egna föräldrarskap. Mina svärföräldrar har också gjort många fel, men de har uppfostrat sina barn till att vara artiga, hålla ihop familjen, alltid ställa upp och att ta ansvar. Så vill jag med att mina barn ska vara mot varandra när de blir stora. Jag ser på Helén som alltid funnits vid sidan av sin dotter och hon har alltid respekterat sitt barn och gett henne möjligheter som gör att hon idag har världen framför sina fötter. Jag har pappa som en förebild också. Han har uppfostrat mej att alltid visa respekt men inte låta mej bli överkörd. Respekt för honom handlar inte om rädsla utan om förtroende. Förtroende är viktigt men inte begränsande. Sedan har jag lärt mej en hel del på lärarutbildningen, det går inte att komma ifrån. Utan de kurser som jag gått hade jag aldrig förstått vikten av ord som " jag ser dej". Jag hade inte förstått vilken kompetens och hur duktiga barn är, redan från lite, liten ålder, på att uttrycka sina känslor och behov.

Mina dåliga mammasidor är:

När jag är stressad sätter jag orimliga krav på mina barn, (att de ska skynda, fatta snabbare beslut, vara snabbare osv). När jag inte mår bra orkar jag inte göra de vardagliga sakerna med dem som att pyssla, läsa, leka brottare osv, och de förstår inte riktigt varför. Då blir de oroliga och bär den oron inuti. När jag är trött eller pressad höjer jag för lätt rösten åt dem och slutar att lyssna på deras behov.

Min styrka som mamma är, tror jag, att jag är oerhört lyhörd för mina barns behov. Jag lyssnar på vad de säger och jag ser dem på riktigt så gott som varje dag. Jag tror jag är bra på att lära dem att verbalisera sina behov och jag försöker att lyssna på dem när de vill få någonting sagt. Jag dömer väldigt sällan och jag är ganska konsekvent och bra på att förklara varför de får de konsekvenser, dåliga eller bra, som de får. Jag tror jag är tydlig i min mammaroll och jag överöser dem med kärlek och respekterar deras åsikter.

Vad den summan blir får jag kanske reda på när barnen fyllt 30år och kan analysera om de haft en bra uppväxt eller inte. Tills dess jobbar jag på att förverkliga mej själv så att jag blir en bra förebild och en mamma som stressar mindre och har mer ork. Försöker i allafall

Bra i stunden

Det känns så himla bra just nu! Solen skiner, barnen leker, jag har sålt vårt matbord (så nu måste vi köpa ett nytt, större) jag har bestämt vad jag ska ha för säng till ungarna, tapeterna är klara, träningen går bra med Pluto, Bobbo verkar må bra i kroppen, jag är piggare och har fått kommit i väg och tittat på nya jobb. Idag har jag i stort sett städat bort mina sista saker på skolan.Lite pennor och de sista filerna på datorn är det som återstår som är mitt. Resten är till för nya läraren. Jag har sagt nej till kvällsaktiviteterna på jobbet. Ingen middag, inget tårtkalas och ingen superkväll med upptåg på fredag. I stället ska jag vara hemma med mina barn, mina hundar, min Marcelo och min Patte - den mest underbara i mina öron! Som jag har saknat min familj! Just nu känns det riktigt, riktigt bra för stunden!

Jag hatar att springa!

Jag hatar att springa. På riktigt. Jag kan springa lite på en fotbollsplan eller så men att ta ett spår och springa det är helt obegripligt för mej. Sen har jag Jenny som vän. Hon som springer maraton. Uhhhh. I hemlighet är jag avundssjuk på att någon, någon, orkar springa så länge! Men jag förstår inte vad springandet är till för?


Men så har jag en son. En son som drömmer om att bli bättre på än det ena, en det andra. Och för det krävs det lite ork och löpstyrka. Och någonstans har jag en dröm som jag vill förverkliga. Och i den ingår väldigt mycket löpning! Så idag ska jag, mina tre barn och två hundar ut i skogen och 

Att ta i är kul, men springa, vad
är det för nöje?

springa 3,5km spåret. Hur sjuttsingen kunde jag komma på en så tråkig idé? Jag är lite nervös för mina planer. Magen kommer skumpa, brösten guppa, benhinnorna värka, knäna gå sönder - vad tänker jag med? Hur kan jag ens överväga det  här?


Nånstans inom mej hoppas jag att jag inte kommer tycka det är så farligt. Innerst inne finns hoppet att jag att jag idag ska hitta någon glädje i att springa. Och jag hoppas att jag ska hitta en träningsform som jag kan dela med mina barn samtidigt som vi når våra individuella mål. 


OBSERVERA; alla dessa förhoppningar har jag innan jag ens tagit på mej träningskläderna. Vi får väl se hur jag resonerar när jag kommer hem efter löpningen.......

På väg tillbaka

Fredag. Min sista fredag på jobbet. Idag åkte jag dit med lätt hjärta, idag åkte jag dit som Åza. I dag åkte jag dit som jag. Något var förändrat. Jag har älskat mitt jobb. Jag är jätteglad för det här året. Det påminde mej om saker som jag glömt hos mej själv. Skolan är bra på alla sätt och vis. Men självständiga jag försvann i kollektivet och jag blev inte jag. Nu har jag fem arbetsdagar kvar sedan har jag sommarlov och får vila upp mej och planera hösten. Ganska snart ska jag och titta på några andra jobb. Skulle det vara så att jag får något av dem kanske jag offrar några sommardagar för att kunna planera upp mitt blivande arbete. Men det bekymrar mej inte nu, för idag åkte jag till affären och handlade 

Jag o mina tjejer!

ostbågar, glass och tacosås. Så nu står jag med mina underbara tjejer, skrattar och ler och kan umgås med dem på ett positivt sätt som jag ahft svårt för ett par veckor, orken har inte funnits. Jag tröstar Lilla N när hon skär sej och rör om i köttfärsen, pussar på Marcelo och planerar en träff med min bästa vän i morgon. Jag som inte umgåtts med någon på flera veckor! Det känns skönt att börja hitta tillbaka. Så ha en skön fredag, nu ska jag umgås med de mina!

Det uppskjutna samtalet

Jag har fått haft samtalet med Stora N nu. Samtalet jag försökt skjuta upp i över ett år. Varför hans gudmor inte hälsar på, varför hon inte säger grattis på födelsedagen och varför vi inte åker dit längre. Jag har gett tveksamma svar i hopp om att det ska bli en förändring. Jag har öppnat dörren på glänt, ringt men varit avvaktande. Jag hävdar fortfarande att vänskap bara kan byggas på ömsesidig respekt. Om jag är tillräckligt viktigt så ringer telefonen. Men den har varit tyst. Om Stora N är tillräckligt viktig kommer ett kort, ett sms, nånting, oavsett vår relation. Men det har varit tyst. När han frågat varför hans gudmor inte längre träffar honom har jag svarat undanflyende, inte velat komma med besked. Hoppet finns. 


Men så häromdagen, i bilen, kom han med förslaget att han skulle åka till henne och fråga rakt ut varför hon inte bryr sej om honom längre.
- Då kanske hon kommer ihåg att jag är en bra kille!
Aj, aj, aj vad det värkte i mammahjärtat. Men där och då valde jag att berätta sanningen för honom. Att hans gudmor och jag blivit osams om en pytteliten sak, som förvärrades när hon inte grattade honom på hans födelsedag förra året. Sedan blev det inte bra mellan oss. Jag ville att hon skulle ringa och visa att vår vänskap och att han betydde något, och att hon fortfarande inte har ringt. Jag försökte säga att hon inte var arg på honom utan att det blivit tokigt mellan oss, att det var en vuxensak och att han blev lidande. Han frågade vems fel det var. Jag försökte förklara att det inte var någons fel, det är sånt som händer i livet. Människor ser olika på saker och ting och ibland blir det fel. Han funderade länge. Var tyst.
- Men mamma om vi ger henne en kram kanske hon vill vara med oss igen!
Han är så klok min son. Jag sa varligt att om hon velat haft en kram så hade hon ringt, skrivit ett brev eller på nåt sätt visat att hon ville det. Då sken han upp och så sa han:
-Vilken tur att jag har två stycken gudmödrar, för nu har jag fortfarande en som vill vara med mej!

Stora N fiskar med sin gudfar, Timmy och lillasyster.
Många finns runt oss och det är jag glad för.

Och så är det. Han har många som bryr sej om honom och som visar det ofta. Vilket han kommenterar ofta. Han tog samtalet bra. Vi har vidrört vid ett par tillfällen efter det men han har inte gråtit, inte varit arg. Bara sagt att vi får se om hans gudmor en dag kommer och då får vi veta vad hon vill säga. Det kändes så skönt och jag är så glad att han är så klok och förnuftig. Jag är stolt som en tupp hur han hanterade sina känslor och jag är glad att han är en sån förlåtande själ. Mer än någonsin är jag övertygad om att världens bästa unge bor under mitt tak. Min Miraklebäbis har blivit stor. Stor, förståndig med ett stort hjärta!

Lesbisk

Det här med att vara lesbisk..... Jag har levt med den övertygelsen i många år att man föds homosexuell. Inte att man blir homosexuell. Alltså är det inte ett aktivt val man gör, som vissa präster tycks tro många gånger. Men de senaste åren har jag stött på flera fall där kvinnan inte vetat om att hon är homosexuell utan har "upptäckt" det långt senare i livet. Och det där förbryllar mej. 


Jag förstår de bisexuella, eller de hetrosexuella som en dag upptäcker att de är förälskade i en person och just då råkar det vara av samma kön. Vem har inte upplevt en stark vänskap som nästintill liknar en förälskelse, bortsett från den sexuella attraktionen? Steget till att bli kär i en sån situation är ju inte vansinnigt långt, även om de flesta av oss inte tar det steget. Jag har varit med om hetro-tjejer som tillfälligt blir blixtkära i en annan kvinna, inleder ett långt förhållande, det tar slut och de återgår till att dejta killar. Jag anser inte det som udda. Men just de här kvinnorna som en dag "upptäcker" att de är gay?????? De ställer liksom alla mina förväntningar och mina föreställningar på spets. Jag kan inte riktigt greppa det. Hur blir man plötsligt en dag homosexuell?


I min värld måste man ha levt i förnekelse, förvägrat att hitta sitt sanna jag, levt upp till andras förväntningar, ja man måste ha varit i väldig obalans. Och det synsättet visar ju mina egna fördomar, mina tillkortakommanden! Just den här typen av grubblerier får mej att inse hur lite jag egentligen vet om andra människor, vilka tillkortakommanden jag har och det får mej att bli mer ödmjuk. Jag känner att jag vill buga och visa respekt för alla människor som jag inte förstår, alla som jag dömer på fel grunder och som jag mäter efter min egen måttstock. Ibland har jag så fel. Det finns så mycket kvar att lära här i livet!

Tisdagen klar!

Japp, jag fixade den här dagen med! Golvet är bestämt, sätts nästa vecka, fotbollsträning för de två stora hann vi med efter att ha inhandlat linsvätska ( varit utan i två dagar). Jag tränade lite trix och minifreestyle med Bobbo, hann babbla med lite föräldrar på träningen, lagat mat, ett nytt recept, diskat, bloggat, sökt ännu fler jobb och fått barnen i säng. Dessutom har jag jobbat ( 9 dagar kvar) 

Marcelo jobbar o sliter.
 Smutsig blir han oxå!

Nu ska jag slänga mej i soffan en stund och vänta på att darlingen kommer hem. Jag är så trött. Nästan läskigt trött. Varje kväll är det som om någon släcker lyset. Jag är relativt pigg, jag känner inte ens att tröttheten kommer, märker inte att ögonen klipper utan helt plötsligt är allt bara svart, jag sover. Men jag är lite gladare. Har lite mer tålamod. Känner mej lite, lite lättare. 
Liksom ser ljuset av skönhet därframme. Måtte sommaren bli bra med soligt väder och varma, sköna dagar vid vattnet!



I morgon har jag kurs med Pluto. Då sjuttsingen ska vi lära oss att gå fot!

Arbetslös

I går fick jag beskedet att jag snart kommer bli arbetslös igen. Jag hade det på känn. Hade tillochmed börjat packa mina saker från jobbet, rensat undan stenciler. Ett år var jag på min arbetsplats. Det är jag glad för. Miljöerna har varit fantastiska, eleverna har haft mindre bekymmer än på många andra skolor, kollegorna har varit trevliga och ledningen haft en tydlig vision med vad de vill med skolan. 


Men jag har inte riktigt, riktigt passat in.


Jag kan inte sätt fingret på vad det är. Till viss del har jag pratat med några kollegor om det. Jag var även tveksam om jag skulle tacka ja om jag fick erbjudandet att stanna kvar. Men jag hade inga argument varför. Allt var ju liksom bra.  Så rämnade mycket annat i livet, huset, hundarna, barnen, energin, lusten, glädjen, pengarna. Så jag beslutade att om jag får stabilitet med en stadig inkomst tar jag den tills jag får ordning på allt annat. Sen får vi se.



För det var just det. Varför är jag uttömd ? Varför tycker jag inte allt är lika kul som förut? Vem snodde min energi, vem snodde lusten? Jag tror ärligt talat att det var bra att jag inte får förlängt. Jag tror inte jag skulle bli lycklig där. Nu tror jag inte att jobbet är hela förklaringen till att jag halvt om halvt gått in i väggen. Det är inte deras fel att jag fått trycka på pausknappen. Men något där stjäl. Ger inte harmoni. Och jag är oerhört känslig för den typen av saker. Jag tror att det handlar om förtroende, att våga vara och att acceptera. Min själ trivs inte med att tipptåa. Magen berättade redan vecka två att vara försiktig. Mina farhågor besannades inte, så allt borde vara bra - men samtidigt blev det inte bra. Jag kan fortfarande inte säga varför. Har ännu inga argument.


Min arbetsplats är en suverän plats för eleverna. Skolan har en tydlig linje och bra pedagogik. Mina barn är satta i kö till skolan och jag kan varmt rekommendera den.


För mej fortsätter dock äventyret någon annastans. Jag ska leta rätt på en ny arbetsplats, träffa nya elever och få nya rutiner. Jag kommer fortsätta plugga nästa termin. Och jag hoppas att jag får en arbetsplats som jag kommer att rivas på i en kommun som ligger nära. Jag vet vilken skola jag vill till, frågan är om de någonsin söker folk, och då i synnerhet SO-lärare som det finns för många av! Men jag tror det finns hopp om det. Det brukar lösa sej. Just nu finns det inget flyt i mitt liv och jag kanske får det lite tuffare än jag brukar. Då får jag rusta mej för det. Nu väntar några dagars arbete till, sen ett långt sommarlov och då ska jag tanka och hitta tillbaka till mitt ursprungsläge igen.

Det jag kommer sakna mest från min nuvarande arbetsplats är Magda. Hon är en otrolig kollega som jag skulle vilja ha bredvid mej hela tiden, jämt. Hon puschar mej i min yrkesroll, hon lugnar mej och hon är alltid nyfiken, framåt och på. Magda är det mest fantastiska på mitt jobb och jag kommer sakna henne oerhört mycket! Så tack Magda för ett fantastiskt år med dej!

Bästaste Magdalena! Bilden från FB

Idag....

...drömmer jag om en egen crosstrainer och en viktminskning med -4kg i veckan tills jag är nöjd.

En lördag

• Har haft en kompis till barnen här idag. Mamman och jag bondade, hon är jätte trevlig. I mer än 5 timmar pratade vi, åt melon och drack te och kaffe.
• Pratade med en av mina vänner, för första gången på två veckor. Har hållt mej borta. Tankar energi fortfarande. Ska bli pigg snart igen. 
• Positivt, kan fortfarande lösa konflikter mellan barnen med tålamod. 
• Har städat upp centrala delar av huset så nu går vi inte in i en garderob när vi kliver innanför ytterdörren, jag hittade en diskbänk i köket, vi ser TVn från soffan barnen har fått lite övertäckt golv och fått plats att leka i sitt rum och vi kan gå i vardagsrummet igen! Åhh vad jag längtar tills de är klara med huset!
•  Positivt är också att jag hade en jätte bra arbetsdag igår som jag fortfarande lever på!
• Funderar på att köpa en tillfällig våningssäng till ungarna.
• Jag skulle ha tävlat, men bilen brakade när jag funderade på att åka igår kväll. Tog det som ett tecken och har vilat, vilat.
• Hundarna har haft det tråkigt. I morgon blir det skogen och lydnadsträning!

Utseende

I bland när jag tittar på mina tre barn tappar jag andan över hur fina de är. Alla tre har fått ett utseende som bländar mej. Jag är så stolt att de kommit från mej och Marcelo!