Nu är oturshöjden nådd

Bill och Bull har flyttat.

Nystädat akvarium. 200liter klart, porlande vatten och ett gäng simmande fiskar. Jag satt länge och tittade igår kväll. Vid ett kom jag till sängen.

Vatten rinner under parketten ut i
hallen

Klockan fem på morgonen vaknar jag av en vansinnig Marcelo. Kvar i akvariumet finns fiskarna och ca 20liter vatten. Resten rinner och sipprar ut över hela huset. Vardagsrummet, väggen till ungarna, ut i hallen, genom köket. Gissa vad jag gjorde kvart över fem i morse..... tömde akvarium. Sedan torka golv. 
Jag slet upp en list och stoppade en del vattenflöde under parketten mellan vardagsrummet och köket. Så ringde jag försäkringsbolaget. Deras spådom: torkfläktar i 3 veckor, bryta upp allt golv, bryta upp väggar, torka och göra om......... Ångest! Så numera har mina fiskar bytt ägare. Jag fick säga hej då till Bill och Bull, hej då till Diamant. Det är andra gången i mitt liv som jag lämnat ifrån mej djur. För herrans många år sedan lämnade jag bort mina nymfparakiter. Sedan har några djur rymt, som Pyrit och en nymfparakit. Hundarna  Frasse och Axton, sköldpaddan Snuttan, min fina, fina kanin Bubba, mitt marsvin, och Kalle, mormors undulat som jag fick ta över, alla mina råttor, de var kvar tills de dog. Nu är jag i ett hushåll med bara två hundar. Det känns konstigt. Men vi skaffar inget mer akvarium. Vi ska försöka överleva den närmaste tiden, jag mår lite illa vid tanken, men tänker samtidigt att det här är bättre, materiella saker går att ersätta. Huvudsaken är att vi har varandra. Fiskarna kommer få det utmärkt hemma hos Annelie. Marcelo blir glad över att vi inte har ett akvarium och jag och barnen får sörja tillsammans. Sedan får vi väl se hur processen med försäkringsbolag, snickare och byggfläktar kommer att gå. Förhoppningsvis har det något gott med sej....... svårt nu bara att se vad!

Osorterade tankar om nära som är borta.

I dag har jag tänkt mycket på de som försvann, de människor som valde en annan väg. Både människor jag har förlorat, som inte finns mer, och människor som en gång fanns mej nära men som jag inte delar min tid med längre.

En dag tar livet slut och jag undrar om jag innan dess kommer att återförenas med mina kusiner som en gång stod mej nära. Jag undrar om det är nödvändigt? Jag undrar om ångern kommer att slå till? Det känns nu som att återförening aldrig kommer att ske, och jag försöker förlika mej med tanken. Försöker lära mej leva med den insikten. Hur är ett liv utan dem? Jag måste hitta ett sätt. Det är nödvändigt. Och med tiden kommer det att gå. Frågan jag ställde mej idag var; vad händer om de kommer tillbaka? Vad gör jag då? Självklart går ju det inta att svara på. kanske vi hittar varandra igen när vi grånande damer på 73år och vem är jag att veta hur jag tänker då? Men jag försöker komma underfund med om det är värt att inte ha kontakt. Vad händer om en av oss dör? Kommer vi ångra oss då? Eller kommer det vara ok- jag valde det jag valde och jag håller fast vid det? 


Det har gått mer än 10år sedan som jag lämnade min mamma.  Tio år utan kontakt. Det känns inte som så många år sedan. Det har gått tre år sedan sen jag såg henne senast. Då stötte vi på varandra på en promenad. Om hon dör..... när hon dör, kanske vi inte har pratat på många, många år. Kommer jag då ångra att jag inte sökt upp henne? Att mina barn aldrig lärt känna henne? Som det känns nu är svaret ett rungande nej. Nej jag vill inte ha det där i mitt liv. Jag har gått vidare. Jag väljer mitt liv. Min familj. Men mina kusiner då? Hur är det med dem? Kommer vi inte prata mer med varandra? Aldrig sitta och fnittra bakom  varsin kopp te? Inte vända och vrida på livets komplexhet (är det ett ord?)?


Jag har vänner och bekanta som jag tappat kontakten med. Vilka kommer jag, liksom jag gjorde med Igge, ångra att jag inte tog upp kontakten med igen?


Jag oroar mej för att människor jag valt bort ska välja att prata illa om mej,illa på ett sätt jag inte förtjänar. Jag oroar mej för att de som en gång stått mej nära ska vända och vrida på saker som sagts och som gjorts och få dem att betyda någonting de aldrig har betytt. Jag kanske är lite klumpig men jag utgår alltid ifrån att inte göra någon illa. Jag har inga uppsåt att skada någon, även om så händer. I min inre röst försvara jag mej med att de som säger att jag sårar, faktiskt också sårar. De sårar med, alltså felar vi alla.  Jag vill gärna utgå ifrån att vi försöker vårt bästa att vara goda nog. Ändå oroar jag mej för att att mina handlingar och tankar ska ses från ett illa-perspektiv. Då försöker jag argumentera att det spelar ingen roll, vi har inte kontakt längre. Men oron kan jag inte slå ifrån mej. Då försöker jag döva det med att säga att JAG faktiskt inte vill vara med dem nu, för att de behandlat mej på ett mindre bra sätt. Alltså att de sårat mej. Så varför ens ha den här diskussionen? Men oron finns kvar. Och jag vet inte varför jag stannar kvar i känslan. Jag har inte varit så förut. Hur var jag förut? Kanske är det för att det inte rann ut i sanden... kanske är det för att det inte blev ett avslut... kanske är det för att jag inte förstått vad som egentligen hände? Kanske.

Ut i solen!

Barnen ville inte spendera mer tid i sin muntra, pigga mammas sällskap så de valde bort mej under dagen. Då fick jag massor av "egentid". Dvs mer tid att göra många måsten som jag ännu inte hunnit med. Men först så gick jag ner till sjön med min värkande, snörvlande lekamen och hjälpte gubbarna ( förlåt Pelle, du är inte gubbe än) att röja undan sly och vass. Vi planerade att slänga på mer sand på den lilla strandremsan som är kvar och att få upp några krattar på boden så att vi kan dra ett varv när vi ändå badar. Jag pustade och tog glatt varenda liten paus till att prata som jag kunde..... orken är inte på toppen med en infektion i kroppen, det ska gudarna veta. Senaste månaderna har det varit lite livat här ute i byn. Grävmaskinerna har mullrat och det har sprängts berg för fulla muggar. I sin framfart har en ny liten gångväg byggts. Gubbarna visade var den gick. Och jippiii vad glad jag blev. Den gör att jag nu inte behöver gå samma väg två gånger. Nu kommer jag runt hela vägen. Jag ska ta med kameran och fota så småningom, när jag orkar gå så långt. 



  Väl hemma blev det lite lunch innan storstädning av huset påbörjades. Den har fortfarande inte avslutats, men lite ommöblering blev det på kuppen. När jag väl varit lite duktig satte jag mej i solen och njöt. Jag blottade mina bleka ben och vände mitt glåmiga ansikte mot solen. I nästan en halvtimme snörvlade jag ensam på min altan ackompanjerad av hundarnas snarkanden. Som jag har längtat efter solen! 
Lite mellanmål med knäcke, te och fruktsallad fick mej att piggna till så att jag kunde köra lite torrgåning av freestyle numren.Jag har satt hela Plutos klass2 program och skrivit ner de. Den känns ok. Vi ska träna några gånger innan Marcelo får se. Bobbos nummer är mycket mer komplicerat. Där glömmer jag bort mej hela tiden. Bobbo själv får inte träna. Han är ordinerad vila av veterinär. Han visar ingen smärta, men drar upp ena bakbenet så fort han står. Han går på alla fyra, men nåt är konstigt så vila får han göra. Det enda vi testade var om han kunde apportera en hatt, och det kunde 
han. Det är avslutning på programmet. Sedan jämförde jag Bobbo och Plutos anteckningar. Listan på trick som Pluto ska göra är 1/3 av det Bobbo ska göra....... i samma program. Hur blev det så? Nåväl, vi får se om det blir någon start för Bobbo på torsdag. Framtill dess ska jag torrgå programmet många gånger varje dag, så att det sitter. Förhoppningsvis har jag kunnat köra igenom hela programmet med Bobbo innan vi debuterar....

Ny design

Jag vet, det är ändrat i bloggen. Men jag är ingen data expert på nåt sätt. Jag blir utskrattad av alla som kan någonting om datorer. Det jag har märkt är att om jag byter design i bloggen så kan fler kommentera. Ibland får några problem med att skicka sina åsikter, och så vill jag ju inte ha det. Så nu testar jag igen. Sen får vi se hur länge jag har kvar den här looken. Tyck till du med....

Forttfarande förkyld

Nej, nu är jag trött på att vara sjuk! Jag snörvlar i ena sekunden, för att i nästa var helt igenbommad i näsan. Jag är matt och ögonen rinner som på en gammal tant. I dag verkar bli ett bra väder så jag har chans att sätta Bobbos program och att träna Pluto lite. Det är ju inte så roligt när man är dålig, för orken tar slut efter 5sekunder. Men vi börjar med frukost så får vi se sen.

Pluto breakar

Gahhhhhh.... jag är inlåst i ett hus fullt med hormonstinna ungar!!!!!!
Är det tre års trots, sexårs drama och pre pubertet? Hur som helst är de arga, sura, upprörda, förbannade, restsamma för att i nästa sekund förvandlas till små rara änglar som leker, skrattar och kramas. Sedan böjrar en att kommentera... som nu: Stora N har fått en jo-jo. Han försöker lära sej den i ackompanjerad av lillasyster som upprepar - Det är inte bara din jo-jo. Det är allas jo-jo. Den är inte bara din. 
Nu börjar nästa: 
-Har du stökat till här nu igen? Jag har ju sagt till att byxorna ska vara vikta på rad LILLA N det räcker nu hur många gånger ska jag säga till dej att ta kläder ordentligt? ( Mittimellan N öppnade tjejernas gemensamma garderob)
Undra hur lång tid det tar innan alla börjar igen.........Skrik, gråt, arga barn, surighet. HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP!

Vi kan väl säga att jag inte har lika bra kläder (skor) som mina barn. Jag blev blöt om fossingarna i går. Nu är jag sjuuuk. Stackars mej! Snörvlar och är matt. Jo, jag känner mej ynklig idag, och förbannar att vi inte kommer iväg på utflykten som vi hade tänkt oss.

( Jag vet att det finns många som har det mycket värre än mej, och dem är det naturligtvis mycket mer synd om. Men lite kan jag väl få tycka synd om mej själv?)

En ny Kottebana

Vi hittade till den mysiga lilla skogsdungen. Vi hittade Kottebanan och ungarna roade sej kungligt. Linbana, klättring, stockar, broar....bättre än Busfabriken! Och gratis! Frisk luft, natur och jättefin omgivning. 
 Här trivdes jag. Hundarna sprang lösa. Ungarna rasade runt. En riktigt mysig stund. Älskar mina barn. Inser att den lilla har blivit stor och är mycket mer kompetent än jag vill erkänna. Nästa gång grillar vi korv. Hit vill vi mer. Rekomenderas! 

Hund kul i kottebanan

Vi var på Kottebanan. Ungarna roade sej kungligt och jag passade på att även utmana hundarna. Det blev balansgång, trappträning, tunnlar och annat. Pluto hade vingligare ben än Bobbo. 
 Så han ramlade av lite hinder och hoppade av några när han inte vågade längre. Bobbo däremot var med på allt. Så olika det kan vara! Men jag tror hundarna hade lika roligt där ute i skogen som jag och ungarna. Det var ett mysigt skogsparti som jag aldrig varit i förut. Och i början var jag orolig att jag inte skulle hitta, men tillsammans med sonen så svängde vi av på rätt väg och kunde husera i den lilla skogsbanan. Pluto behöver utmanas mer. När Bobbo var liten höll vi alltid på att åka rutschkanor, klättra i lekställningar, balansera på stockar och så. Med Pluto har det inte blivit så mycket sånt. Visst en och annan klätterställning har han fått försökt forcera men inte på samma sätt som Bobbo. Så det blir fler turer hit, och nån gång ska även jag utmanas och träna svetten ur mej på banan!


Efter Kottebanan blev det lite agilityträning. Pluto är as kass på däcket och slalom, men en riktig fena på balanshinder! Han har även börjat bli lite mer handlingsintresserad. Det måste bli lite mer agility för honom. Annars kommer det gå urkasst i sommar! Han behöver framförallt bli mer hindersäker. Bobbo fick till sin stora lycka dra två repor över agilityplan innan vi åkte hem. Det märktes att han längtat, men nu är han stel och lite obalanserad i kroppen. Stackars Bobbo, huvudet vill mycket men kroppen är inte med alla gånger....

Träning i regn

Träning i regn gick faktiskt bättre än vad jag trodde med Herr Pluto-boy. Krypet var lite sisådär och av någon anledning har han fått ett dåligt sitt-upp efter liggande.Men det kommer nog med mer träning. Enda problemet vi har med freestyle programmet är att han vill tjuvstarta. Vi får väl se hur han gör nästa vecka. I lydnaden vill han fortfarande inte gå i riktigt fin fot-position efter fem steg utan viker sej som en banan framför mina fötter så hans bakben är i höjd med min höft. Inte så snyggt..... men vi tragglar. Vi fick hur som helst till en bra träningsstund och i morgon är det dags för lydnadskurs med Ingela.


Bobbo som varit helt tilt i huvudet fokuserade och vi känslan var faktiskt att vi kanske satt början på den nya låten. Det blev ett bra flyt till låten som går ganska fort. Jag inser dock att det kommer bli ett problem när han ska gå på bakbenen, för då är han så mycket upp i varv att han bara kastar sej upp och då dunkar ner igen direkt. Nu är det bara fortsättningen som skall till......

Tanketorka

En vecka kvar till tävling och jag har inte en aning om vad jag ska göra för program!!! Jag får panik! Nu har jag testat att byta låtar igen. Ingen inspiration alls. River mitt hår och tycker programmen blir för osammanhängande. Finns inget flyt. Finns ingen röd tråd. Inte i Bobbos program i allafall! Till den förra låten hade jag en början. Sen var det totalstopp. Nu till den nya låten har jag en massa rörelser som inte är lätta att länka ihop, men bara rörelserna i sej är kanske 1minut. Låten är 2 minuter. HJÄÄÄÄLP! Och hur jag än vänder och vrider på det får jag inte till det! Det regnar kopiöst och även om jag kan gå ut och träna, för att träna i regn, så gäller det att jag har en plan. Jag har ingen plan, och planlöst tränade brukar inte ge resultat! Bobbo håller ihop för en gång skull nu när vi tränar inne. Men han är fortfarande alldeles för fokuserad på godis så han hugger mot handen hela tiden och det har han aldrig gjort förut. Så samtidigt försöker jag få bort det beteendet, vilket gör att jag är rätt hård. Det vet jag brukar straffa sej sen, när han inte vill göra någonting alls. Så det är en balansgång det där. Men eftersom han är duktig också överöser jag honom med beröm. Så jag hoppas han hittar motivationen där. 
För Plutos del är det dags att börja repa hans klass 1 nummer. Vi har mest gått igenom hans klass 2 rörelser. Men det är ju 3 veckor kvar innan det är dags för honom att debutera i klass 2. Så en repetition med hans första nummer behövs! När vi gick igenom det utan musik igår mindes han programmet och det gick faktiskt långt över förväntan. Hoppas träningen fortsätter att vara så bra tills tävlingen nästa vecka. 


Åhhh vad gör jag nu? Jag är fast. Vet inte hur jag ska komma vidare. Vet inte ens i vilken riktning jag ska gå. Jag fastnar i samma rörelser hela tiden. Repeterar samma sak. Det gör programmen tråkiga och det ger dåliga poäng. Jag behöver få alla poäng jag kan få för att kunna ta mej vidare. Det är stoooor konkurrens i klass 2, och det räcker att få under 7.5 i en kategori för att det ska bli stopp. Och alla som hejjar på mej ger beröm, men jämfört med de andra i klasserna är jag väldigt lång bak. Jag vet om det. Och jag kommer förändra det med Pluto. Bobbo kommer kravlöst få gå in och ha roligt. Men för att ha roligt krävs det att vi har ett program. Det bästa Bobbo vet är freestyle och agility, så jag vill verkligen låta honom fortsätta med det så länge som möjligt. Nej nu måste jag sätta mej ner med en plan till låten. Annars kommer jag aldrig vidare, eller så byter jag låt igen......

Förra året när vi debuterade i klass1 officiellt så var jag så
här snyg (host host) Vad blir det i år?

Träningsdröm

I fler år än vad jag kan komma ihåg har jag drömt om att få ställa upp i en triathlon. Jag hatar löpning så det är ju ett problem. Men en dag... en dag..... 

Nu på morgonen var jag ute och power-walkade med hundarna både på väg och i terräng, och där ute i skogen, bland ris och berg fick jag impulsen att börja springa!!! Jag såg framför mej att jag faktiskt skulle kunna tycka att det vore roligt. Märklig känsla. Och då kom den där gamla drömmen upp igen. Jag skulle hemskt gärna vilja förverkliga en en dag. Kanske har jag ett mål med min egen träning nu? På vägen finns det många roliga varianter på triahtlon där en simmar, en springer och en cyklar. Kanske något att lura med Andreas och Jenny med på?????

Ger resultat!

Jag är så glad. Jag är verkligen det. Min kropp svarar, jag räknar intag och utgifter. Och summan blir minus. När hände det senast? Samtidigt är jag rädd att bara för att jag berätta så kommer kroppen reagera och återgå till fel system. Under två veckor har jag arbetat med suget, lusten och resultatet är vad kanske vilken normal människa som helst skulle uppnå. Men min kropp är inte som vilken människas som helst. I 20 år har jag kämpat med sjukdomar och obalanser som andra, och knappt jag själv, kan förstå. Jag har varit tröstlös, gråtit, förbannat, pockat, lockat, bönat men inget har hjälpt. Två veckor är kort tid. Bakslagen ligger nära. Men jag har presterat mer på 2 veckor än vad jag gjort de senaste 4åren. Så jag glädjer mej. Jag hurrar. Sakta men säkert har något hänt. Jag har slutat med alla mediciner. Jag har inte hamnat i trötthetskoma. Jag är här. Jag lever. Jag lyssnar till kroppen. Och nu börjar det ge resultat på det jag drömmer mest om. Åh vad jag hoppas att det fortsätter så här!

mat

Jag håller ju på att testa massor av nya spännande recept som trillar in i inboxen. Idag blev det fiskrätt från Ghana. Oj vad god den var! Att kombon apelsin cayenpeppar, kokos, fisk och tomat kunde vara så lyckad! Marcelo tittade dock på maten och vägrade smaka den. Barnen och jag åt desstå mer!

Påskjakt

  Barnen har längtat efter denna dag. Dagen då påskjakten ska starta. Ungarna är alltid så spänna att de håller på att krypa ur skinnet. De fick gömma sej i badrummet för att inte tjuvkika var de heliga påskpåsarna gömdes ute i trädgården. Sedan var det som att släppa lös ett koppel av unghästar på grönbete. De mejade ner allt i sin väg och förjusta rop ekade över grannskapet när de åtråvärda presenterna hittades. Påsk är allt spännande!




   

Själv fick jag en påskpuss

Mitt påskägg - inget att äta

Det är skönt med påsk. Det betyder ledigt. Ledigt, slappt och skönt i flera dagar. Jag behöver det. Känner att jag vill avsäga mej alla uppdrag, orkar inte  med allt det jag orkade förut. Jag har helt enkelt gått ner i en energisvacka. Förr i tiden, när jag var mer aktiv än jag är idag, så betydde mina energisvackor - eller återhämtningsperioder låter lite finare - att jag låg på sofflocket i två veckor och var världsfrånvänd i två veckor efter det. Nu funkar inte det, men jag känner igen mina low-flow-perioder. Så jag tillåter mej själv att sova middag. Jag leker inte lika aktivt med barnen, vår samvaro är mer av mys- och spela spelhållet.


Vad som är lite jobbigt med påsken just i år är att jag har slutat med allt småätande. Jag har slutat med allt godis och jag äter mer medvetet än vad jag gjort de senaste fem åren. Nog är nog liksom och nu när det visar sej på vågen så vill jag ju inte förstöra det hela. Men visst tycker jag att det är lite jobbigt med allt godis. Lite jobbigt. Det som är jobbigast är ändock en dag som den här när jag är hungrig hela dagen. Jag vill äta mer! Bara en knäckemacka, eller visst kan du ta en liten bit till av maten trugar fru hunger. Men jag vill ju inte! Jag är jätte rädd att den nyvunna segern, där kilona faktiskt lämnar mej. ska försvinna. Jag skulle inte påstå att jag rasar i vikt. Men jag ser resultat varje dag. Förut har jag varit nöjd om jag sett resultat efter en vecka. Hormonbalansen i min kropp är skör, och just nu verkar det fungera, så då vill jag inte riskera någonting. För mej blir det en matfattig påsk. Men det är också den bästa påskgåvan jag kan ge till mej själv!

Jag är så sabla godissugen!!!!!!!

Sexsnack

I går kväll hade vi sexualkunskap vid köksbordet. Jag är väldigt mycket för att ha en öppen dialog med barnen och förklara så mycket som möjligt i allra största mån. Jag tror att det utvecklar dem och får dem att tänka mer medvetet. Jag har väldigt svårt för 6-åringar som tror att allt som händer på TV är på riktigt, eller för barn som inte tar ansvar för sin egen förmåga, dvs barn som inte vet varför de tycker som de tycker, som inte vet vad de vill och inte förstår samband. Men att förklara saker som inte övergår barnens fattningsförmåga är bara dumt, så när frågorna om hur barn växer i magen, hur det ser ut och hur snoppens spermier kan bli en bäbis, då oroade jag mej lite för hur jag skulle förklara hur spermierna kom IN i mamman. Alltså själva samlagets funktion. Jag tycker de är lite för små att behöva förstå den processen..... Men jag behövde inte oroa mej. Istället drog jag fram Lennart Nilssons fina bilder och vi pratade spermier, hur barnet utvecklades i magen. Det roliga är att jag har en ultraljudsbild på Stora N när han ser ut som en liten grodd. Så vi jämförde bilder och kollade in handens- och huvudets utveckling. Det blev en riktigt trevlig timme tillsammans. Barnen var nöjda och när de sedan låg i sängen hörde jag hur de resonerade om vad de sett och jämförde med de föreställningar de haft innan. Att lyssna på barnen är ett av de bästa jag vet. 

Vårt första lite djupare sexsnack är avklarat. Jag slapp förklara det jag mest fasade för, och det är jag också tacksam över. Inte för att jag har problem att prata sex, utan för att jag inte är säker på vilken nivå det ska läggas på. Man vill ju inte bli snuskig och inte för djup så att de inte kan förstå och att frågorna blev större än innan. Stora N avslutade allt med att säga: Spermierna kommer in i mamman när de är så där tätt ihop..... Jag log och slutade tjuvlyssna.




Bilderna är från Lennart Nilssons ; Ett barn blir till

Fortfarande chockad

Har fortfarande svårt att ta in att Igge inte finns kvar. Jag gillade honom. Men vad är det för sorg jag känner? En fin människa har dött. Hans familj och vänner gråter av saknad, och jag...... jag har inte pratat med honom på över 8 år. Vad har jag för rätt att sörja? Om jag sörjer nu, varför gjorde jag inget åt saken för ett år sedan, eller två år sedan? Han är inte mer borta från mej nu än vad han var för ett halvår sedan. Ändå känns det förlamade i bröstet. På jobbet började vi prata om Igor. Flera av kollegorna kände honom lite ytligt, och jag kände att nej, jag känner honom inte ytligt, jag känner honom mer...... men gjorde jag verkligen det? Jag brottas alltid med de här tankarna när någon dör. Vad har jag för rätt att sörja när andra var närmare. Det jag känner nu kanske inte är rätt i moralens bok, men jag kan inte förneka sorgen, ledsamheten, taggen, det gör ont. Det går inte bortse från det. Jag kan inte förklara bort det. Alla ni som kände Igor bättre idag, än vad jag gjorde; jag lider så oerhört med er. För känner jag så här, vad gör då inte ni? Han var en sån fin själ. Vad jag har hört de senaste två dagarna så var inte vägen så rak för honom och han hade kanske svårt att alltid göra de rätta valen. Men hans person var så mjuk, öm och skimrande. Jag älskade hans närvaro, hans sätt att se människor, verkligen se dem. 


Igge, om du hör mej nånstans där uppe, om du kan läsa mina tankar och se dej så som jag såg dej hade du aldrig gjort det val du gjorde. Livet här på jorden är så kort, så kort och du var inte färdig här. Det finns mer att hämta! Det finns mer för dej här...... kom hem igen.

Igor Glad

När vi som vuxna stötte på varandra igen kunde jag knappt känna igen honom. Han hade blivit lång och stor. Hans enorma axlar och överarmar imponerade så att jag tjöt av förvåning över hur snygg han var. Jag kunde inte låta bli att stå länge, länge i hans härliga famn, trots att Marcelo stod en meter bakom mej. Även han blev förvånad över Igges förvandling. Efter det umgicks vi en del. Igors glada leende, hans ödmjuka inställning till livet, han generositet och hans fantastiska personlighet är det jag minns mest från min vän. I ett par år träffades vi till och från. Marcelo var kompis med Igges storebror, och att umgås med Igge var lätt, både som kille och tjej. När han berättade om sina tunga år i skolan var jag glad över att han nämnde mej som en av de som stöttat honom och som hjälpt honom att förstå att han hade ett eget värde. Inte bara jag, men jag var med. Jag såg honom. Han sa många gånger att han var tacksam för det. Själv var jag tacksam att han såg mej. Att han håsade upp mej från den lilla nolla jag var, till en person som faktiskt var viktig. Många gånger skrattade vi och skämtade om att vi borde ha blivit kära i varandra, men attraktionen fanns inte där, inte då och inte som vuxna. Vi bara gillade varandra som människor. Men så gled vi ifrån varandra igen. Han försvann ofta bort och jag fick aldrig veta var. Mitt liv rullade på. Igor finns ofta i mina tankar. Han är mitt "må-bra-rum". Egentligen känner jag inte Igge. Jag vet inte om han har några barn, om han hittade sitt livs kärlek, om han någonsin kom ur känslan han hade som tonåring, när alla andra skaffade brudar, och han bara var liten, och ingen ville ha honom. Jag vet dock att han då och då tänkte på mej. Det sa han alltid när vi stötte på varandra. Men nu är det många år sedan jag såg honom.

I dag fick jag höra att min Igor inte finns längre. Igges fina hjärta har slutat slå, jag hoppas att det inte är sant. Jag har faktiskt svårt att tro att han inte finns mer. Är det bara ett dåligt rykte? Jag hoppas det. Åh vad jag hoppas det.

En gång i tiden lärde jag känna Igge. Igge var en liten, liten, tunn, tanig kille som gick klassen ovanför mej. Han var inte särskilt populär och hela sin uppväxt blev han pikad för sin tanighet, sina längd och han hade ett ganska dåligt självförtroende. Igge och jag brukade sitta bredvid varandra och tala om livet. Vår ben dinglade ner från nån mur, vi kramades, skrattade tillsammans, men var aldrig intresserade av någon romantik. Han brukade fråga mej när det var hans tur att få tjejer. Jag som var ful som stryk fick mitt ego boostad av att han trodde/tyckte att jag var populärare än honom. Och för det kom jag att avguda min korta, blonda vän. Vi umgicks egentligen aldrig på "riktigt". Det var inte så att vi ringde och stämde träff. Det var mer så att vi stötte samman och sökte varandras sällskap när vi fick tillfälle. När han började gymnasiet försvann han från min sfär.

Hundträning som inte funkar

 Jag har vid flera tillfällen verkligen inte fått träningen att funka med hundarna den här senaste veckan. Och jag vet inte varför. I dag när jag tupplurade låg jag och tänkte vad jag ska göra annorlunda. För att fortsätta bli as förbannad och bryta träningen håller ju inte om jag ska tävla om ett par veckor. Så när jag gick ut på gräsmattan tog jag Pluto först. Han funkar bäst.

Pluto är rolig att träna, han vill mycket och är otroligt känslig för mina kroppssignaler. Han är fortfarande lite omogen och studsar upp och ner som en duracellkanin när han väntar på bollen. Men allt artar sej. Kanske vi kan ta ett första pris i maj, om han orkar hålla i hop sej så lång tid utan belöning. Men målet att vi ska tävla gör så att jag tränar mycket mera. När lydnaden funkade någerlunda, jag tycker att läggande under gång är för dåligt fortfarande och han kan inte stegförflyttningar. Dessutom vill han gärna gå snett under foten för att se mina ögon ordentligt. Det går att korrigera men han han är snabbt fel igen. Det finns en del att finslipa med andra ord. Vad jag börjar bli riktigt nöjd med är apporteringen. Han sitter stilla, tar ett omtag men har slutat att sätta sej framför mej och slutat tugga hysteriskt på apporten. Bravo Pluto! När vi började träna freestyle så lossnade äntligen programmet. Jag fick en röd tråd vad det är egentligen som jag vill förmedla med dansen. Sen får vi se om andra fattar. Men jag fick till rörelserna och ett avslut som jag förstår. Pluto är med på noterna, det enda han måste lära sej är PUSS, när han står på bakbenen. Vi måste få lite mer stadga i rörelserna men han programmet känns bra nu. Jag ska visa Marcelo, min största kritiker när vi är lite säkrare. Han brukar komma med bra tips och idéer.

 Bobbo gick jag ut med på ett helt annat sätt idag. Vi körde lite apportering - med sök. Det lugnade ner hans galna nerver lite. Sedan började vi med fotgående. Han är lite för ivrig, men vi gav oss inte och det gav honom självförtroende. Jag testade sedan två andra positoner i HTM-programmet. Tragglade dessa, gav mej inte när han inte fattade och han började inte yla och försöka springa mellan mina ben i slalom hela tiden. Vi körde på och han blev block halt. Jag trodde faktiskt att han bröt tassen, eller slog av ett par nerver. Höger fram hängde helt livlös efter att han sprungit efter sin belöning. Jag hoppades attd et skulle gå över. Han var lika på och trodde att han skulle få träna på tre tassar. Men nej. Istället drog jag igång musiken till htm. Den är för lång. Jag satte många bitar, och jag tror att vi har ett relativt bra program, men Bobbo håller inte hela vägen. Vi är inte tillräckligt bra, så jag måste korta ner det. När Bobbo vilat tassen i tio minuter var han helt bra igen och vi körde igenom början. Den kändes bra. Det kändes som att vi har början till ett bra program. Men som sagt, vi får nu korta ner det rätt mycket.




  Att slå huvudet i väggen och misslyckas med träningen är ett av det värsta som finns. Jag kan ta att det inte funkar perfekt hela tiden, men att ha hundar som är så galna att de springer runt i cirklar i ren upphetsning är inte kul att jobba med. Utmaningen som förare blir då att försöka komma runt problemet. Med Pluto är det inte ett problem. Han mår bra i kroppen och det är bara att trötta ut honom en stund först så fokuserar han bra. Med Bobbo har jag problemet att han blir godis-idiot dvs han är inte medveten om vad han gör när det finns godis, och lär sej då ingenting eller så blir han halt om jag belönar med boll. Kroppen orkar inte alls vad huvudet vill. Även om träningen långt ifrån var lika bra som den brukar så har jag trots allt brutit ett dödläge där ingenting funkade. Vi får fortsätta jobba vidare och se var vi hamnar. De här två sista dagarna har vi mest gosat, klappat och kelat med varandra, jag och hundarna. Bobbo och Pluto till och med lekte tillsammans ute häromdagen. En stund fick de hålla på innan jag sa ifrån. Det är behagligt i flocken just nu. En liten incident i förrgår som avbröts av Marcelos höga tydliga NEJ är allt som skett. De fångar inte varandras bollar, de respekterar varandras smulor i köket, byter ben hövligt och artigt och nosar på samma fläckar utan att buffla bort varandra. Pluto fortsätter att söka skydd hos Bobbo och jag tror att allt hänger på Bobbos humör. Vårt hus är faktiskt riktigt ahrmoniskt just nu. Skönt efter en vecka av hög turbulens, speciellt av alfatiken i familjen....
 

Ogjord söndag

Det känns som jag har loppat hela dagen. Har liksom inte fått något vettigt gjort. Så tänkte jag iallafall när jag satte mej ner med mina kvälls knäckisar bredvid Marcelo i soffan. Men så tänkte jag efter. Det är nog inte sant. Jag har varit rätt duktig. Jag började dagen med en lång promenad på lite över 2 timmar med hundarna och min äldsta dotter som för första gången fick cykla på en stor cykel.Brossans. Hon var så duktig! 80meter hemifrån brakade hon i fullfart ner i diket bara..... Vi satt en lång stund där nere i diket och kramades medan hundarna lade sej bredvid oss. Vi hittade lite tussilago och pratade om hur roligt vi haft det. Solen sken och det var skönt ute. Ett par grannar gick förbi men vi fortsatte kramas. När vi kom hem strök jag pärlplattor. Nån användning ska man väl ha av ett strykjärn????? Jag lagade mellanmål, lunch, bakade bröd. tömde diskmaskinen tre gånger och fyllde den igen. Jag tvättade. Sen tog jag en tupplur och det var så himla skönt! Nu på kvällen har jag tränat hundarna, monterat ner dammsugaren, den sög dåligt, kastade en ner monterad dammsugare, skurade toaletten, torkade alla skåp och det mest förhatliga av allt förhatliga som jag hatar, avskyr, tycker illa om, ogärna gör och som får mej på mitt mest förhatliga humör - jag tog hand om tvätten. Så jag vet inte om det kan kallas för att ha gjort ingenting...... Nu ska jag ut och kolla oljan på bilen innan jag hoppar i sängen. I morgon ringer klockan 05.15 för en uppfriskande morgonpromenad..........öhhhhhh!

April

Nu är det april. Nu kommer våren göra intåg ordentligt i mitt liv. ÄNTLIGEN! Det finns så mycket spännande att göra den här månaden. Till att börja med går jag in i den här månaden, lättare än vad jag varit på kanske 2 år. Och bara det är ju hoppfullt. Det håller mej spänd inför kommande veckor! Sonen blir 7år. Helt otroligt. Är jag 
mamma till en 7åring? Lilla Alma kommer att döpas och Kristin ska få sin efterlängtade bäbis, som skulle ha kommit ut i början av den här veckan. Men april barn är ju mysigt. Min faster fyller år idag; GRATTIS! och det gör hon också lättare än på länge, JÄTTE GRATTIS! 


Vi kommer att tävlingsdebutera. Vilket är asnervöst just nu eftersom det går verkligen ankskit med träningen. Funderar på att stryka Bobbo, så illa är det. Men vi får se hur det går kommande veckan. Vi har ju inte tränat i april än..... 
Världens bästa vän Frida fyller år den här månaden och jag känner mej så där härligt förälskad i min underbara Marcelo. Det känns som det kommer gå bra nu.