Lite stress i tarmen

Lite lätt insnöad, och en liten dotter som haft misstänkt  feber under natten gör att jag sitter hemma med barnen. Lite drar det i stresstarmen. Framförallt när det gäller uppsatsen. Rätt mycket tid har ju försvunnit när jag varit på sjukan med Lilla N, anställningsintervju, varit på extra vägningar av barnen och försökt pilla med bilen som återigen gått sönder. Denna gång är det en motorlampa som lyser och den drar ojämt, lite hoppar fram faktiskt. Förra gången var det tändspolen... så nu vet jag inte om jag törs åka med bilen. Nåja idag blir vi strandade här hemma och jag ska försöka sova en stund mitt på dagen så att jag orkar skriva i natt. Lilla N har ju hållt låda halva natten (från klockan 01.15) så jag blev inte jätte färdig med skrivandet i natt. Och inte mycket sömn blev det. Speciellt inte när de andra två också skulle göra oss sällskap i soffan. Ja vi sov på soffan i natt för att Marcelo skulle ha nån chans att sova. Han kliver ju upp vid fem på morgonen och är inte hemma igen förens strax efter fyra på eftermiddagen. Sen sliter han med trappen här hemma. Så han behöver de få timmar sömn han kan få. Men eftersom jag är jag så får jag se det som en utmaning att fixa det här ändå! Jag ska!"

Nu är det kväll, nu är det plugg. Men först en kopp varm choklad för att väcka liv i den här gamla kroppen.

Trött

Jag känner mej som ett urholkat lakan.( hmm, vad är det för uttryck egentligen?) Helt känslomässigt tyst, kroppen trött, fantasilös och har ingen go-anda. Bådar inte gott för arbetet som ska bedrivas i natt och under dagen. Snart ska jag åka till sjukan med Lilla N. Jag förväntar mej att de inte hittat någonting överhuvudtaget. Hon är som jag, sjuk men inget fel. Men vi får se. Igår var jag på anställningsintervju på en nystartad skola. Det är ju ett jobb. Men jag tror jag skulle dö där. Så har jag hittat två andra jobb att söka, hoppas jag får nåt av dem. Kvällen avslutades med att jag ledde en debatt om dödsstraff på spanska i Linköping. Jag/ vi fick rungande applåder när jag lämnade scenen. Så det gick ganska bra faktiskt. Nästa vecka är sista muntliga tentan. Sen betygsdags. Hoppas jag är godkänd. Har svårt att tänka mej annat. Men man vet aldrig, det kan vara nåt litet som jag missat. Halv tio knoppade jag i säng, det har inte hänt på 100 år, och jag vaknade kvart i sju i morse. Lilla N har sovit i sin säng en hel natt, och det är nog första gången. Det är helt fantastiskt att hon sover en hel natt! Ingen av de andra har heller kommit och lagt sej i sängen. Så kanske det är därför som jag är så slut. Jag har fått sovit för första gången på hur länge som helst. Jag är inte van vid det så kroppen vill ha mer. Jag mår illa och vill bara lägga mej i soffan och sluta mina blå. Men snart ska jag ut på de hala vägarna och hämta min dotter för att träffa doktor Jacobsson. Sedan är det stavgång som gäller. Annars kommer jag aldrig upp i några tre timmar den här veckan! Det känns sisådär kul i den snöyra som nu råder i länet. Men hundarna behöver också få röra på sej. Jag tar med dem in till sjukan och så går jag en sväng med dem efteråt. Som ni hör blir det inte mycket skrivande idag. Alltså får jag sitta i natt. För nu ska jag bli klar!

v10

Födelsedag = tårta, middag och lite annat. Det borde betyda en mindre vikt nedgång den här veckan tänker jag. I går gick dagen så fort och jag glömde mäta mej.. Jag brukar göra det både söndag och måndag. Det var lite synd för tidigt i morse vaknade jag av en jävelusisk magvärk. Magen står som på en spärrballong på mej och det gör ont att ha tröjan emot den. Men jag har mätt ändå. Funderar på att kolla av den i morgon också, eller så vinner jag ev cm till nästa vecka i stället? Vi får se. Det är ju midjan jag mäter. Så nu sitetr jag med ond mage och blonderar utväxten och väntar på att få väcka barn och åka och lämna dem på dagis.Annars tycker jag veckan har gått lite bättre än förra. Jag utmanade ju Neli på tre timmars promenad och den utmaning avslutades i fredags. Hon har stolt meddelat att hon klarat utmaningen. HEJJA! Jag är jätte stolt över henne. För beroende på hur ens liv ser ut med tid, värk osv så är det inte alltid lätt att komma ut och gå. Speciellt inte hon som dansar så många timmar per vecka och dessutom har fibromyalgi. Så då är prestationen ännu större tycker jag! Jag har också klarat utmaning och i torsdags på min födelsedag fick jag en utmaning av henne! Och den kommer att bli svår upptäckte jag igår. Jag ska gå med stavar i tre timmar under veckan. Så bästaste Frida kom igår kväll och lånade bort sina stavar till mej. Problem nummer ett uppstod direkt. Jag glömde bort dem när jag väl skulle ut och röra på mej och hundarna.. Hur ska detta gå? Problem nummer två, mina händer domnade bort totalt, så jag var ju tvungen och stanna var 5:e minut och skaka liv i dem igen. Men jag ska fixa det. Ska bara hitta rätt teknik och bita ihop. Det är så roligt det här med att bli utmanad istället för att tävla i viktnedgång, matintag eller annat. 


Så till veckans resultat:


Vecka 10:
cm; - 2


Promenad: 4timmar 20 min


Träning: 50 min


Styrka: 20 min


Utmaning: gå 3 timmar : KLARAT


Summa cm: -5 ( på 2 veckor)


Det är väl inte så pjåkigt? Lite bättre på träning osv och ändå en cm mindre midja trots att jag är så svullen. Jag tror på bättre resultat nästa vecka!

Middag för sju

Jag har varit på en fantastisk middag med sex snygga och coola tjejer. Fem timmar stannade vi kvar på restaurangen. Fem timmar. För mej kändes tiden väldigt snabb, Nettan uttryckte med tryck att jo vi var där väääldigt länge. Fast hon har ont i ryggen, så hon har licens på att tycka sånna saker är jobbiga. Vi pratade och pratade och pratade. En resa i sommar, bara vi brudar, planerades, lunchdater bokades och allt medan vi intog en fantastiskt god måltid, förrätt och efterrätt. Billigt blev det dessutom, Marcelos chef bjöd mej på maten, som födelsedagspresent. Hur gulligt som helst. När jag satt där runt bordet och hörde samtalen bytas av med varandra njöt jag. Jag har verkligen jätte fina vänner. På riktigt. Människor med vänner lever längre säger nån forskning. Då kommer jag bli gammal. Tack alla ni för kärleken jag känner för er. För värmen ni ger och för att ni är så vackra!

Denna morgon.

Jag i nattlinne o tofflor
på farstutrappen, kastar ut mat
till hundarna

Pluto letar efter sin frukost

Lördag morgon ute på vishan. Pluto kom och sa till att han behöver gå ut! Jag tolkade det så iallafall. Men jag tänkte bara en minut till. Då gjorde han samma procedur en gång till. Ett varv runt huset, in till mej och buffade på min hand. Så det var bara att kliva upp och öppna altandörren. Ändå hittade jag en illaluktande hög på vardagsrums golvet. Men den var kall, så den var inte helt ny. Det har blivit ett litet problem sen snön kom. Igår fick jag gå ut två gånger på tomten för sista kissen. Pluto gillar inte snön och vägrar uträtta sina behov. Han vill inte ens gå ut! Han tar två steg och börjar backa. Då får jag putta ut honom. Lite fnissigt tycker jag. Bobbo är som vanligt helt på och skuttar ut som ett rådjur i terrängen. Jag hämtade frukost maten och slängde ut den i snön. Matskadade valpen tvekade länge innan han gav sej ut i snön och letade, Bobbo däremot började snabbt söka rätt på de små kulorna. Tillslut sökte även Pluto. Den rackaren.

Så skönt att vakna till städat hem!

När jag gick in igen slog det mej hur skönt jag tycker det är att vakna och det är ordning i huset! Det är inte tipptopp, men avskalat, luftigt och rent. Det måste bli en bra dag idag! Ska testa mina vinterdäck idag. Första gången jag ska köra bilen i snön här hemma, hoppas däcken är lika bra som förra året.




Om en vecka får jag julpynta! Igår tog jag in julsakerna för att se hur mycket som blivit förstört när förrådet rasade förra året. Så jag vet vad jag ska komplettera med. Oh jag längtar!

Pluto räddad?

Konstnärskapande runt bordet.

I dag har jag haft fem ungar i huset. Det gick faktiskt alldeles lysande! Lite tjurerier från mitt äldsta och yngsta barn lade lite sorti på glädjen, men det var riktigt kula att kladda med färger, baka chokladkaka och bröd. Vi dansade, fikade, busade, lagade mat och spelade spel tillsammans. När mamman till de besökande två kom så gosade hon en stund med Pluto. Så fällde hon en kommentar som jag funderat på under resten av kvällen.
-Åh stackars dej, du har inte haft det lätt här i livet. Är det synd om dej?



 Ja, är det synd om dej Pluto? Jag har inte sett det så. Jo i början så klart. Men nu har jag haft honom i 3½ månad. Ända gången jag riktigt tänker på hans förflutna är när folk frågar vad det är för ras eller när veterinär grejer dyker upp. Då har jag inte svaren. Då är det bara ett ? , ett hål, en blank ruta. Men ska man räkna krasst så har han inte lidit så länge. Han borde ha varit 2 månader ( 8 veckor) när han bytte hem från sin mamma till den nya ägarinnan. Han var 3½ månad när polisen gick in och tog honom. Sedan var han en månad på hundcentret. Och där var det väl inte idealiskt, men där hade han det bra, med kärlek, varma klappar, mat och hundkompisar. Jag tog hem honom när han var 4½ månad gammal. Sedan dess har han haft Bobbo och barnen som busar med honom varje dag. Han har alltid massor av varma famnar och mycket kärlek i vårt hem. Till och med Marcelo visar honom fullt med respekt och avvaktar eftersom inte Pluto riktigt vill vara med honom. Han får disciplin, träning, motion och nya upplevelser varje vecka. så är det synd om honom? Jag tycker nog inte det. Men så såg jag på Animal Cops på Animal Planet. Och då slog det mej att han var en sådan hund i en sån kedja av händelser. Polisen bröt sej in i ett hem, hämtade ut honom på gränsen till att svälta ihjäl. Han hamnade i ett djurhem, hans fall hamnade i rätten. Djurägaren ville ha tillbaka honom men förlorade och så blev han bortadopterad, till mej. I 1½ månad bodde han hos någon som inte skötte sitt ägarskap på bästa sätt. Redan nu har han bott längre hos mej. Och jag är inte en person som skaffar hundar och lämnar bort dem och sen skaffar nya. Här har han fått ett hem, och här ska han stanna. Sen vet man aldrig vad som händer i livet, men han ska få vara en del av vår familj, han är en del av familjen. Men nu på kvällen kändes det faktiskt rätt så bra att ha räddat en underbar individ från döden. Trots att alla i min omedelbara hund-närhet avrådde mej. Och jag älskar att ha honom här. Han är så himla smidig och älskvärd. Efter förra incidenten med Bobbo börjar han fatta att vara artig. Det blev en krock vid matskålarna häromdagen. Jag vägrar att separera matskålarna, jag vägrar att stå och vakta hundarna vid matdags. Så jag har samma rutiner varje dag. De äter bredvid varandra och får inte röra den andres matskål. Bobbo till höger Pluto till vänster. Så skulle Marcelo ge dem mat. Han platsade dem, men fel hund på fel sida. Så när han "varsegodade" dem visste de inte hur de skulle lösa det. Ingen hund rörde en fena. Och Pluto kastar sej alltid över maten! Jag gick in, kallade runt Bobbo, han vågade knappt passera Pluto, han visade på alla sätt att han inte ville ta hans mat. Pluto satt och ryckte men vågade inte fram till sin matskål. Med hundarna på rätt sida var det lättare att få dem att gå till sin skål. Medan de åt lutade sej Bobbo mot Pluto. Skålarna stod verkligen sida vid sida. Pluto sänkte sej lite och morrade. Jag tjoade till och Pluto höjde kroppen, slutade morra och åt som vanligt igen. Det hade inte hänt för två veckor sedan. Då hade Pluto kastat sej över Bobbos skål och sen sin egen utan att blinka. Jag är jätte stolt över min vovve. Självklart kan jag när som helst gå in och ta skålen. Det enda som händer är att dreglet rinner från hans mungipor och att han tar ögonkontakt, för att han vet att det är nyckeln till att få tillbaka sin mat.

Pluto är numer 8 månader!

Det känns inte som om jag har två medelstora hundar här hemma. Mest ligger de och sover. Bobbo på golvet och Pluto i nån av sina sängar. Jag har inte mycket mer skit på golven mot förut och än så länge har Pluto inte haft en stoor fällning, så hundhåren är inte så farliga de heller. Det enda är att båda har börjat fisa så mycket, och att matsäckarna försvinner med blixtens hastighet. Så när jag ska köpa mat i veckan byter jag foder. Igen.


Hur det gick med Pluto, fem barn varav en är hundrädd? Jätte bra. Han sträckte på sej ett par gånger och lät sej bli klappad, men anars sov han mest, trots allt stöj. Men då hade vi varit ute över en timme innan också.

Min födelsedag

Så var det dags för min födelsedag. Ett år äldre, ett år snyggare... Jösses vad snygg jag kommer vara när jag är 40!
När jag var liten handlade det mycket om presenter. Det var liksom det som var nerven i hela dagen. Jag tyckte det var jätte konstigt när vuxna sa att de inte ville ha presenter.Jag trodde de ljög! Nu vet jag bättre. Jag vill fortfarande ha presenter, men framför allt vill jag ha tid. Jag vill ha uppmärksamhet, bli sedd av de som betyder något. Och det fick jag igår. Facebook är ju rätt behändigt sätt att skicka en väg en hälsning på. De påminner ju dessutom om när någon fyller år. Men igår tror jag det slog rekord! Och jag blev så uppriktigt glad i bröstet att jag nästan blev tårögd. Hela dagen började med att barnen kom insjungandes på Vi gratulerar med glass, ljus och ett paket som jag helt överaskandes hade fått min kusin Neli. Fantastiskt fint omslaget, by the way. Så vi åt glass och öppnade paket, mös och skrattade, utom Lilla N som grät. Hon var jätte ledsen, har ingen aning om varför. Men just det gjorde att det nästan blev ännu bättre. Det blev levande liksom. Livet är sällan som på film och då tycker jag att det är skönt att det ska vara som det ska. Konstigt? Det tyckte faktiskt jag med igår, men det var så jag kände. Presenten var det bästa att börja dagen med. Först och främst hade hon lagt ner massor av tid att scrapbooka ihop ett fantastiskt paket. Att hon ville lägga den tiden på mej! Och i den lilla lönnfickan var det bästa av världar. Winn some. loose some, heter det ju, och igår gjorde jag bägge delarna. Vinsten igår kom från Neli och det värmde mitt hjärta och jag blev glad i hela magen. 


Dagen fortsatte med en längre promenad runt strömmen inne i Norrköping. Hundarna var lösa hela vägen och skötte sej exemplariskt. Lite fick jag jobba med Pluto när det kom andra hundar, men han lämnade inte min sida när vi passerade dem, även om de såg roliga ut så att han gärna hade velat springa fram. När vi skulle passera en bro med massor av forsar fick han dock kalla fötter och kastade sej av bron med svansen mellan benen. Så jag fick lägga ett koppel runt hans hals och då gick det bra. Han blev så glad av allt beröm så i bara farten gick han fot med suverän kontakt!!!! Jag som tragglat och misslyckats med det momentet så många gånger! Sedan träffade vi en lagotto kille som busade en stund med Pluto innan vi återvände till bilen och åkte till vetrinären för att beställa kastreringstid.


Jag var hungrig som en varg när vi kom hem och käkade lite, och satt sedan i fyra timmar och skrev och skrev och skrev på uppsatsen. Det var under den här tiden som jag , loose some, men det kändes ok. Faktiskt. Inte det roligaste, men ok.När jag började packa ihop kom samtalet som fick mej att hoppa och skrika och vråla. Vilken energiexplosion! Vad det var? Det håller jag hemligt ett par dagar till....


Min familj firade med mej. Vi åt kinamat, bakade tårta och lyssnade på musik som jag fick i present, bla nya Robyn. Och jag fick av min snygge, mörka älskare precis det jag önskat mej. En bubbelvatten-makare. En soda stream. Han var på bra humör och jag njöt av livet runt mej. Jag tittade på min stora familj och var så grymt tacksam. Jag har så mycket. Jag har kärlek, jag är älskad. Jag har allt vad mitt hjärta kan önska sej.
Tillsammans och på varandra somnade vi i soffan. Först klockan två i natt kröp vi till sängs. Turligt nog hade inte Lilla N kissat på sej i soffan.


Nu är jag 34 år. Ett år äldre. Och det känns så himla bra. Barnen börjar bli större och vi kan göra mera tillsammans. Vi kan göra mera saker. Jag börjar få mer egen tid, jag kan göra det jag tycker är riktigt roligt och jag börjar hitta mej själv igen. Marcelos och mitt förhållande blomstrar. Vi får mer tid för varandra och vi ligger och luktar på varandra nästan varje dag nu igen.Lukta är viktigt. Jag är snart klar med min utbildning, framtiden är lite oviss men spännande. Julen står för dörren och jag älskar att ha mina hundar runt mej. Livet känns härligt just nu. Jag hoppas det blir lika bra hela året. Tack alla ni som ringt och hört av er för att visa att jag betyder något. Kram Kram

18/11

Med glass, ljus och sång blev jag "väckt" på sängen.

Blåsa ut ljus som 34-åring!

Bobbo o Pluto var oxå med i morgonfirandet.

Dagen började med en jätte fin första present, en familj.

Tårtan gjordes med omsorg av barnen
på em. Ett ljus räcker tyckte vi nog.

Sista dagen

I dag är det min sista dag. Det har blivit tradition i vår familj att fira sista dagen. Sista dagen som 33 åring. Jag var sminkad idag. Tappade humöret en gäng. Jag kom hem till nylagad middag av en glad och sprallig Marcelo. Jag har haft sköna kläder, varit ute på en promenad med en av favorit grannarna, en runda jag inte tagit förut. Jag har fått en förfrågan som gladde mej jätte mycket. Men inget jobb. Jag har haft en bra sista dag. Och jag ser framemot min födelsedag i morgon. Den ska firas med min lilla familj. Tillsammans med barnen ska jag kladda grädde på en hemmagjord tårta, jag ska fotografera och jag ska beställa tid för kastrering av Pluto. Jag förväntar mej inga storslagna presenter men mycket kärlek, lugn och värme.Och lite passion också, såklart. Ungefär så som jag hoppas att hela det kommande året ska se ut. Och lite pirr vill jag ha när jag är 34år gammal. Börjar närma mej 35. Försöker hitta nån typ av åldersnoja. Men den lyser med sin frånvaro. Återigen har jag människor runt mej som jag älskar och allt brus känns bortrensat. Stimmor kvar av min kris ligger under ytan, men jag känner att jag börjar staka ut vägen. Hitta mina passioner. Min kommande framtid. Det känns bra. Det känns som len glass. Gott, lent, svalt och helt underbart. Nu ska jag fira mina sista timmar med mannen som jag älskar mest av allt här på jorden. Mannen som håller mej kvar när jag flyger iväg och som alltid finns där, hur tokig han än tycker att jag är. Mannen som varnar mej för svikare, och förutser många av mina sorger. På så sätt lindrar han dem också. Jag älskar dej min vän. Tack för de här 19 åren tillsammans. Tack för att du lever och står ut med mej. Du gör mej glad och gör livet värt att leva. Ingen hyllningsång är för pampig för dej. Du är värd allt. Allt!

Spännande!

Jag känner alltid att spänningen stiger lite när jag går mot datorn. Fjärilarna fladdrar till i magen när jag startar upp mojängen. Jag blir för rastlös för att sitta kvar och vänta på uppstartningsprogrammet så jag går ut i köket och sätter på té vatten. Sen vankar jag fram och tillbaka tills datorn är klar och jag kan med nervös förväntan sätta mej på stolen.Men jag vill hålla ut spänningen lite till så då går jag ut på facebook. Kollar kommentarer och ser vad andra har skrivit. Då lugnar jag ner mej lite. Fast bara lite. Sen klickar jag på sidan. Skriver in mitt lösenord. Blundar medan datorn jobbar. Öppnar ögonen lite för tidigt så jag ser när sidan laddas upp. Flera mejl är svartmarkerade - olästa. Snabbt ögnar jag igenom vilka som skickat. Och så sjunker jag ihop lite. Inte i dag heller. Så är det varje morgon och varje kväll. Jag väntar på svar från mina jobbansökningar. Den ena har svarstid fram till siste november, så där är det väl viss väntan. Men det första jobbet jag sökte var sista ansökningsdag 1nov. Borde de inte skicka ett tack för visat intresse men - mejl även om de inte vill ha mej? Fast en sådan vill jag ju inte ha, jag vill ju ha; Välkommen på intervju - mejl såklart. Men ändå. Nåt. Fast om sanningen ska fram gillar jag den här anspänningen. Nervositeten. Jag vet att det kommer ordna sej. Nåt jobb kommer jag att få, frågan är bara vad. Såg att det fanns massor av personlig assistent - jobb att söka om det skiter sej med lärarjobb. Jag litar på min förmåga, den har burit mej i de mest stormigaste vatten förut, så varför skulle flytkraften försvinna nu? Fast man vet ju aldrig....

En sån karl!

Ritar, muttrar och planerar med pannlampan
istället för glasögon... Snygg är han hur som helst!

Nu sitter han och ritar, och mäter, räknar fel, svär lite grann, suckar tungt. Så lyser han upp och ögonen glittrar, och så börjar proceduren om. Skönast var att komma upp efter att ha nattat två av de tre barnen (den tredje, nummer 2 i barnaskaran, somnade inte. Istället sjunger hon nu för full hals i sängen hon delar med sin lillasyster samtidigt som hon läser Barbapappa) så satt han i mörka köket med nån vinkel-uträknare, papper, penna, tumstock och PANNLAMPA?????? Jag tände ljuset åt honom och då sken han upp och släckte lampan på huvudet. Så vitt jag vet har vi bott i huset i två år och har haft lampor ända sedan dess. Det var innan som pannlampor ibland åkte fram ibland för att belysningen inte var så stor i våra hem. Men så åkte pannlampan på igen. Glasögonen ligger kvar i garaget......det är inte lätt att närma sej 40. Vad han gör? Planerar trappan som kanske kommer upp innan jul. Man vet inte så noga. Men jag är stolt att jag har en kille som kan sånt. Lite manligt är det allt! Och han är min!

Här ska den blivande trappan stå. Arbetet går långsamt framåt.

Rast igen?

Jag tycker det är väldans irriterande att jag behöver ta en paus då och då i skrivandet. Som nu, det blev bara stopp. Visste inte ett ord till att skriva. Men klockan är kvart i elva. Om 45min är det lunchdags - promenad med dogsen, så jag skulle behöva jobba fram tills dess. Grrrrr. Kanske ett par timmar extra sömn per natt skulle ge bättre arbetskapacitet på dagen, men jag behöver timmarna på natten för att hinna bli klar. Det är bara 3 ½ dag kvar innan jag skickar in den till handledaren. Och då ska både analysen och diskussionen vara skriven. Nu har jag suttit och analyserat och organiserat om allting en gång till. Precis som man ska göra i GT. I dag tänkte jag även lämna över delar till Nettan så att hon får läsa och komma med synpunkter. Det är bra att ha vänner som man kan lita på och som jag kan ta kritik ifrån. Nettan själv tror jag är nervös för att inte fatta någonting. Men gör hon inte det så har JAG misslyckats. Huuu... Kanske en kopp te kan göra skillnad innan jag sätter igång igen. Hopp o hej, leverpastej (åt jag till frukost)

Gissa vad jag gör! Just det, skriver uppsats. 

The schampoo- blues

Nyduschad och inte borstat hår.
Trött, avslappnad och lycklig!

Ok sex är ganska trevligt. Jag gillar det, men nu lämnar vi det ämnet åt sidan. Nu vet ni och jag kommer inte gå in på några vanor eller vad det är jag uppskattar med vuxensamvaron. Istället till det väsentliga; Vet ni hur underbart skönt det är att duscha efter att ha tränat? AAAAHhhhhhhhhh ah! Först och främst är musklerna så där härligt varma och trötta. De känns men gör inte ont ont. Svetten hinner torka på kroppen och gör att man blir lite nedkyld, nästan lite frusen. Svetten fräter lite lätt och inte heller det gör ont, men man känner av det, ungefär som att gnugga sej med en svamp. Det är lätt att andas, även om andetagen är tunga och djupa. Men syret rusar genom kroppen. Och så går man in. In i duschen. Det varma vattnet strilar över den lite kalla kroppen. Saltet spolas bort och det svettiga håret sköljs ur. Tvättsvampen river lite i  skinnet, rensar porer och alla veck. Håret tvättas med ett väldoftande schampoo, och den svaga odör som förut förföljt en är nu ett minne blott. Av värmen från vattnet slappnar hela kroppen av och blir så där härligt sömnig. Så precis när det börjar bli för varmt kliver man ut i det rumstempererade huset. Kroppen får en skön fläkt och det är bara att sätta sej och njuta. Länge! Att toppas med rena lakan är nästan lika fantastiskt som att komma till himmelriket! Det är jag säker på.

Konstigt

Det var lite sorgligt. Kändes inte ok. Att se dej gå. Du ska ju vara här. Hos mej. Lustigt. Ska det vara så här nu? Är det över? Tjopp tjopp borta? Inte kramas, inte prata? Men du var dej så lik. Du var så du. Så underbar. Precis som du ska vara. Inte kall, frånvarande. Du var du. Så som jag tycker om dej. Kanske hade det varit lättare om du inte varit så? Om du varit arg och otrevlig? Och jag jag är ju jag. Lite villrådig stod jag där och såg ditt vackra ansikte. Visste inte hur jag skulle göra. Du var mer avslappnad än jag. Verkade i allafall veta mer hur du skulle vara. För jag vill ju inte det här egentligen. Jag vill inte se dej gå, försvinna, åka bort. Det var en konstig känsla. Det kändes sorgligt. Lite tomt.

Vikt koll v 9

Så var det upp till bevis för denna vecka. Jag fortsätter helt enkelt där jag slutade innan sommaren. Alltså på v9 av viktkoll. Veckan blev inte riktigt vad jag tänkt mej. Nästan all motion sprang spårlöst förbi, och jag har inte tränat en enda gång under veckan. Men utan barnvakt är det svårt att att få till det. Och eftersom jag har så mycket att göra med uppsatsen är jag dålig på att stjäla tid till att träna hemma. Det är min akilleshäl, bland många andra. För att förtydliga promenaderna så räknar jag INTE när jag är ute och strosar med hundarna. Dvs när barnen är med och går, eller när jag stannar och småpratar med grannar i 20 min, eller när jag går ut i skogen för att träna apportering, sök eller nåt sånt. För då tar en promenad bra mycket längre tid, och förbränner ganska få kalorier. Så hundarna har fått varit ute mycket mer än vad min promenadtid är uppskriven. Till min stora fröjd har jag en kusin som sparkar liv i mina lustar. Vi har börjat att utmana varandra. Jag började utmana henne i att promenera i 3 timmar denna vecka. Våra utmanar veckor synkar inte riktigt med när jag rapporterar här så det kan bli lite missvisande. Men jag har dock kommit upp i över tre timmar så jag klarade min egen utmaning. Nu ser jag fram emot vad hon kan tänkas hitta på mot slutet av veckan. Lite nervös blir jag. Hon dansar flera timmar om dagen så hon kanske utmanar mej att prova på cha-cha eller nåt annat som jag aldrig gjort förut.... Och inte kan jag skylla på hälsporre heller, hon har nämligen fibromyalgi, dvs ont i hela kroppen...... Men jag är laddad. Själv vet jag precis vad in nästa utmaning ska vara. Och jag LÄNGTAR efter att få utmana igen. Riktigt, riktigt roligt! Nåväl resultatet för veckan som varit;

- 3cm på en vecka, skönt att se resultat!

Resultat v 9


cm; -3  TJOHOOO!


promenad: 3½h


styrka; 0


träning; 0


Summa: - 3cm

Farsdag-familjedag

Far och son bläddrar i sidolös bok

Marcelo behöver vila. Ta ledigt nån dag, så idag hade jag krävt ledighet och snällt har han lyckats fixa några timmar off. Det firade vi med en familjedag på visualiseringscentret inne i Norrköping. Det var rätt häftigt med alla data grejor och mockajänger. Roligast var MINDBOLL. Där satte man på sej en grej runt huvudet och lade en boll på mitten av ett bord. Man tävlade två och två. Den som var mest avslappnad i hjärnvågorna fick bollen att rulla till sej. När den kom i boet så vann man. Jag vann såklart över Marcelo (fast det trodde jag inte innan) och tjejerna vann över sin bror. Kanske en kvinnlig mekanism att släppa alla tankar och koncentrera sej på nuet? Klart coolast var också dom-biografen. Lite likt cosmonova, fast inte lika bekväma stolar. Vi såg en barnfilm i 3D där glassplittret bokstavligen hamnade rakt i ansiktet. Det var riktigt häftig att följa med rymdskeppet upp i rymden och 3D filmerna på Filmstaden kan slänga sej i väggen. Det här var riktigt mycket bättre! För alla gravida kan jag rekommendera Lennart Nilssons fantastiska fosterbilder som ställdes ut på översta våningsplanet. I stället för tårta eller paket så valde jag att ge Marcelo 

Lilla N vinner över brossan i MINDBOLL
ett spel där man via avslappnad hjärna drar
till sej en boll.

en dag med sina barn. Även om han var en buttergök mest hela dagen så tror jag både han och barnen uppskattade timmarna på utställningen och bion mer än en slips eller så. Sen åt vi på MAX tillsammans och sen gott folk har JAG FÅTT TILLBAKA MIN BIL. JIPPIIIIIIII! Fortfarande till viss del trasig, men jag slipper den andra krångliga bilen. Fast jag tackar så mycket för lånet. Den passade oss utmärkt för ändamålet. Men nu kan ungarna kliva i sätet och tappa äpplebitar utan att jag får hysteriska panikattacker. Har ni några timmar över så ta en titt på C. Det är inte jättedyrt och rätt så trevligt. Dock ska man hålla i tanken att Cosmonova och Naturhistoriska riksmuseet är många gånger bättre.

Mittimellan N leker Peter Jihde och förstorar
bilder med fingrarna....

.....och sen förminskar hon dem och väljer sedan en ny bild

På kurs med....Robban

Bryggan vid vår sjö

Igår kom jag iväg. Min första fotokurs på 15 år. Jag går kursen i huvudsak för att få tillbaka fotokänslan, lusten och för att få veta lite mer fakta om digitalkamerans teknik. Jag är ju mer van vid analog kamera. Pixlar och bildsensorer är inte min starka sida så att säga. Men redan nu har jag lärt mej en hel del! Kursen är på två tillfällen och jag kunde gå under halva dagen igår. Jag ser framemot att göra läxan! Syftet med kursen är inte att ta bättre bilder, utan lite mer att lära sej alla funktioner på kameran. Mycket kan jag redan, men kursen är gratis och jag får umgås med människor som gillar fotografering, och jag får komma in i en gemenskap med rätt att tala ISO, komponeringar, gyllene snittet bländarkompensation mm. Sånt som människor i min vardag inte har nåt som helst intresse av. Det är ju det här jag älskar, älskar ÄLSKAR! Det här är det jag behöver för att koppla på kameraögat igen. Sluta vara lat och leka ett tag till när allt annat säger att det är dags att sluta.

Tyvärr så verkar det som att jag fick tillbaka kameran i lite trasigare skick än när jag lånade ut den. Nu har jag gjort allt det som krävs för att den ska bli som förut, men utan resultat. Robban, kursledaren gav mej rådet att hitta vad kameran gör för fel och kompensera det manuellt. Den drar fortfarande överdrivet mycket ström och den hoppar och vibrerar fortfarande varje gång jag sätter på on. Det är väl saker jag får lämna in den för. Och det ska jag göra när jag får pengar som ligger och väntar. Nu är det för mycket utgifter. Men jag lärde mej en sak. Låna inte ut kameran om jag inte har en annan som jag hellre jobbar med!

Hundslagsmål

I ena ringhörnan, uppstickaren Pluto.

I andra ringhörnan
veteranen Bobbo. Mästaren.

Så var det dags igen igår. Fast den här gången såg det annorlunda ut. Hundslagsmålet. Förut har det varit Bobbo som tryckt till valpen när Pluto tagit sej för stora friheter och inte visat tillbörlig respekt. Alltid i mat situationer. Bobbo har slagits väldigt snällt. Men eftersom han är så lyhörd på mej och jag har talat om att det inte är ok så upphörde slagsmålen totalt. Sen har jag sett tendenserna nu i nån vecka, men inte tolkat dem på ett bra sätt tydligen, för igår var det dags. Men lilla söta valpen är lika stor som Bobbo nu. Och eftersom inte min gode kille använder tjuvknep på sin kompis så gav han sej inte utan tog sej från ryggläge till att flyga upp och hugga Bobbo i nacken! För Bobbo började, som han ska, släppa när jag röt i. Jävlar i min låda vad förbannad jag blev! Jag tog Pluto i nackskinnet, lyfte upp honom från Bobbo och gick in i sovrummet där jag placerade honom på mattan. Sen släppte jag ut lite ånga och skrek på honom. Inte för att det gör någon skillnad, men det var skönt för mej. Två gånger under kvällen, alldeles för tidigt försökte han lämna sovrummet, då morrade jag åt honom och med svansen mellan benen återvände han till mattan. Några timmar senare kom han ut, viftandes på svansen och med lågt huvud. Vårt sovrum såg innan  händelsen ut som ett bombområde. I ren adrenalin ilska plockade jag i ordning hela rummet och kastade ut Plutos sovplats, barnens saccosäck. Den har legat i vardagsrummet i natt. Och Pluto med. Mattan som Pluto låg på när jag var arg stank skit när jag skulle lägga mej och det är Bobbos sovplats, men han vägrade lägga sej där. Så jag kastade ut den med. Den ska tvättas! Men Bobbo kom inte till ro förens vid två i natt. Vad som utlöste fighteen? Bobbo hade ett ben i munnen och gick ut i köket. Sen small det.

Nu är det bus igen som vanligt

I morse när jag släppte ut hundarna hittade Pluto ett ben. Han vågade knappt komma in med den. Svansen var mellan benen, han kröp nästan längs med golvet. Bobbo respekterar att han inte får ta från Pluto, jag hoppas jag kommer dit med Pluto också, väldigt snart. Själv kunde jag gå in och ta benet utan problem. Som belöning fick han tillbaka benet. Nu började de busa här på golvet som vanligt. Men det märks att de är märkta av gårdagens händelse. Pluto har svansen mycket lägre än vad han brukar, och Bobbo är mer stelbent än vanligt. Men nåt hände igår. Pluto insåg att han har en chans mot Bobbo, så i leken lägger han huvudet på Bobbos manke (vilket Bobbo aldrig accepterar från annan hund), han biter Bobbo i nacken, så som han lyckades göra igår. Självklart säger jag åt dem då, och Pluto slänger sej då undergivet på rygg och biter mot Bobbos mungipor. Nu rullar de över varandra.

Jag har lite att bita i. Visserligen är det inte roligt med hundslagsmål, av någon anledning. Men varför det är så viktigt att det inte sker i vårt hus och speciellt inte runt barnen är ju just för att ungarna inte ska komma i kläm om de tappar en macka eller så. Lite villrådig står jag, men inte helt utan knep. Nåt har Axton lärt mej, min svarta vilde, bråkstaken och slagskämpen nummer ett från förr.

Nattsudd

Klockan är sen. Barnen har just somnat. Det blir inget mer pluggande idag. Jag kommer aldrig orka. Istället ska jag besöka huvudkudden. Jag längtar så mycket till i morgon så att jag kan storkna. Och ju fortare jag somnar, destå fortare blir det lördag morgon! En liten röst säger innerst inne att jag inte borde vara så här glad för nåt som inte involverar barn eller hundar eller sambo. Men det är jag ändå! Tjalla lalla llaaa laaaaa!

I huvudet; skola.

Nu får ni ursäkta den närmaste tiden. Men jag tror mycket av mitt liv kommer att gå ut uppsatsen de kommande veckorna. Jag har konstaterat att det är extremt kort tid kvar innan det är dags att skicka in eländet. Missförstå mej rätt. Jag älskar det. Men nu börjar jag få fjärilar i magen. Jag har lovat min handledare att skicka in HELA texten i slutet av nästa vecka! Huuuuuuu... Jag sitter än med transkriberingarna. Eller rättare sagt, jag gör det nattetid. Dagtid rättar jag till texten som redan är skriven. Jag var ju på mittermins upplägg för ett tag sen, och den kritik jag fick då försöker jag nu införliva i mitt material. Problemet är att huvudet lägger av efter ett par timmar. Och så får jag ändra det som jag ändrat på eftersom jag var för trött och uppsnurrad när jag ändrade det första gången. Sen har jag inte direkt någon att bolla idéer med. Det är bara jag som gör en sån uppsats som jag gör. De andra håller på med diskursanalyser. De har aldrig hört talas om GT eller gått djupare in på begrepp som inkludering och social rättvisa. Vad jag är räddast för är faktiskt vem jag får som examinator. Får jag han jag tror, så är han benhård. Och då kommer vissa avsnitt sågas rakt av. Och det jobbar jag nu frenetiskt på att att försöka undvika. Men tiden är så knapp! Bara jag blir godkänd så har jag min examen. Men jag vill ju ha VG (högsta betyg) eftersom jag vill ha möjligheten att söka forskartjänster på mitt arbete så småningom. Då finns det mer tid att göra ett grundligt arbete på. Nåja. Vad är väl en bal på slottet? I natt ska jag dock max sitta till tolv. För i morgon bitti ska jag vara pigg och alert för jag ska hitta på bus alldeles ensam, utan familj. Nåt som jag älskar och har längtat efter i nåt år nu. DET SKA BLI SÅ HIMLA KUL!!!!!! När det löste sej i morse dansade jag i sängen! Med barn och sambo i. Men nu är det dags för promenad igen med dogsen. Sen är det hämtning, matlagning och judo som står på schemat. Inte jag och judo. Men dottern tränar, sonen vill vara hemma. Han hostar så förfärligt. Sen  hoppas jag på lite Skavlan nån gång i kväll. Det är väl typ det jag tittar på på TV. När tillfälle ges. Därefter transkribering, om sambon inte ska glo på film utan text. Dator och TV i samma rum är ingen hitt!

Svar på tidigare inlägg

Nej du anonyma som inte tror jag varit med i gamet bra länge. Jag vet att banta och motionera inte är samma sak. Bra att du läst min blogg tillräckligt mycket för att veta att min enda last är glass. Men att jag lassar in glass skulle jag väl inte kalla det. Men jag fikar inte på kakor och bullar. Jag äter inte godis. Inga popcorn, ostbågar eller chips. Glassen är det enda jag tar till då och då. Inte varje vecka. Jag vet att bantning och motion inte är samma sak. Men jag bantar aldrig. Det ger nämligen omvänt resultat på min kropp. Ju mindre kalorier jag äter destå mer går jag upp i vikt. Konstigt? Ja, jag vet. Men jag har lekt försökskanin åt dietister och läkare i över två år som konstaterat att min kropp reagerar så. Jag sparar på fettet i svält funktion. Vad jag däremot reagerar positivt på är att motionera om jag äter tillräckligt! Jag kallar det bantning nu, för det är bantning på mitt lilla vis. Mindre portioner, lite mer fett i maten, ökar på mängden grönsaker och minskar fruktintaget. Oavsett hur det går så behöver jag öka träningstiden. Både för att minska i omfång och för att stärka upp kroppen. Men tack för dina synpunkter. Och tack för att du läser. Jag uppskattar mina läsare!


Till Neli som gärna hoppar på tåget. Skulle vara jätte kul att sporra varandra. Men jag vill inte mäta och tävla. Och det av egoistiska själ. Du går ner lättare och snabbare än mej. Och när det sker är jag jätteglad för din skull, men jag blir också så förbannad på min jävla kropp som sviker igen och igen. Bästa bantingstipsen för mej är att bli gravid. Sist gick jag ner 20 kg på det! Efter graviditet så hoppar hormonskrällerna tillbaka till ERROR-läge och jag lever på att blunda för den sanningen. Men jag kan utmana dej! Jag utmanar dej att promenera mer än 3 timmar denna vecka. För det ska jag. Så utmanar du mej på nåt nästa vecka! Bra idé va?

Söka jobb

Nej det ser inte ut som det finns så många arbeten för mej..... Jag tittar runt i kommunerna som jag kan tänkas pendla till. Flest arbeten finns i Linköping. Men som ni ser, är det inte mycket jag har rätt att söka. Men, men. Det är två månader kvar innan  det är dags att ta steget ut i arbetslivet. Och ett jobb som jag har behörighet att söka har jag trots allt hittat. Vi får hoppas jag får komma på intervju, så får man se läget sen. Klart jag hoppas. Jag brinner ju för mitt arbete! Men det gäller att inte heller vrida upp förväntningarna för högt. Fallet blir så långt när man ramlar....

Utdrag från AF; platsbanken

2010-11-02	Förskollärare till förskolan Trollstugan, Medvindsvägen 40	Linköpings kommun, Östra skolområdet 560 Verksamheter	Linköping
	2010-11-02	Förskollärare till förskolan Eken, Fönvindsvägen 12	Linköpings kommun, Östra skolområdet 560 Verksamheter	Linköping
	2010-10-29	Lärare Japanska vid Anders Ljungstedts Gymn	Linköpings kommun, 420 Anders Ljungstedska skolan Verksamhet	Linköping
	2010-10-27	Förskollärare till Förskolan Lianen	Förskolan Lianen	Linköping
	2010-10-12	Professor i medierad kultur	Linköpings Universitet, Registrator	Linköping
	2010-10-11	Personlig tränare	ACTIC AB	Linköping
	2010-10-06	Universitetsadjunkt i förmögenhetsrätt	Linköpings Universitet, Registrator	Linköping
	2010-10-06	Universitetsadjunkt i förmögenhetsrätt	Linköpings Universitet, Registrator	Linköping
	2010-10-06	Universitetsadjunkt i förmögenhetsrätt	Linköpings Universitet, Registrator	Linköping
	2010-10-05	Flygteknisk / helikopterteknisk lärare	Anders Ljungstedts Gymnasium	Linköping
	2010-10-04	Universitetslektor i skatterätt	Linköpings Universitet, Registrator	Linköping
	2010-10-04	Universitetslektor i förmögenhetsrätt	Linköpings Universitet, Registrator	Linköping

Bantning?

Det går inget bra för mej. Jag har för lite tid och för mycket att göra. I går var jag tvungen att ligga och vila i soffan i två timmar. I dag var jag bara tvungen att ta en kopp té efter maten istället för att ta tio minuter extra lång promenad. I morse var jag tvungen att försova mej tre timmar eftersom jag inte orkade gå upp. Och barnen ville heller inte gå upp. Det betyder att jag jobbat tre timmar för lite idag. Och det måste jag ta igen i kväll. Kanske jag tar korta varvet istället för det långa på kvällspromenaden bara för att hinna med allt? Ni ser. Det är inte lätt att banta!

Egoistisk vänskap

Så var snön här. Och bilarna står i diket. Och plogbilen hade kafferast till klockan fyra på eftermiddagen. Välkommen vintern! Själv firade jag med en promenad i skogen tillsammans med sällskap från förr. Det som började som en stillsam promenad med ett par cm snö slutade med dyngsura kläder och pulsande i decimeter djup vit massa. Jag aktiverade inte hundarna på nåt sätt, utan det blev bara en promenad rakt av. Däremot blev det en himla massa prat. Och det var riktigt nyttigt. Samtal som handlar om någonting och där båda parter lyssnar gör att man växer. Och det gjorde jag igår. Jag gillar sådant. Riktiga samtal där respekt är ledord och där man inte försöker övertyga varandra utan bara ge nya vinklar. Oftast är de mer givande än gnatande om förändring.

När vi väl kom hem, efter 6000 steg, blev jag upplyst om, så festade vi på té och känslor i soffan. Det som skulle vara skratt och humör blev mer allvarligt men också kanske precis det vi behövde. En sten har nu ramlat bort från mina axlar och många av mina livsteorier fick återigen vatten på sina kvarnar. Det betyder inte att de är sanna. Bara att det är en sanning för mej. Att jag har nått att mäta upp mina tankar och mitt liv runt. Att få prata av sej är en jätte viktig faktor i mitt liv. Och att lyssna på andra. För ett tag sedan var det en annan vän som sa att så länge jag är ärlig mot min känsla, och att jag uttrycker den, så gör jag det av egoistiska själ och inte av omvårdnad för den andra.Såklart att det är så, tänker jag nu efter igår. För handlar vänskap bara om att jag ska lyssna och finnas till hands för den andra och trycka tillbaka det som jag står för då är det ju ingen vänskap. Då förpassas jag till att bara vara en gruva för andra att hämta kraft ur. I vänskap ska man väl kunna få åt båda håll? Jag har mina vänner i mitt liv för att de ger mej någonting. De ger mej glädje, trygghet, råd, bannor, skratt och tårar. De får mej att känna mej behövd och finns där när jag jag behöver någon. Å andra sidan ger jag dem också trygghet, skratt, får dem att känna sej behövda och smarta och de har någon att luta sej mot när det blåser. Egoism. Skulle inte mina vänner ge mej det, då skulle jag ju kunna umgås med vem som helst. Grannar, barnens kompisars föräldrar, tanten bakom mej i kassakön. Då skulle inte vänskap vara någonting viktigt. För i de korta flyktiga bekantskaperna, i förhållanden till kompisar och inte till vänner, så måste man hålla masken lite mer. Visa sej lite mer socialt putsad. Inte vädra byken, aldrig vara säker på att stammen håller om det blåser.

Jag tror att den som tror sej själv vara snäll mot andra för andras skull, ljuger för sej själv och för sina medmänniskor. Man är snäll för att man vill vara snäll. Man är snäll för att man vill att andra ska vara snälla tillbaka. Offerrollen som några tar på sej att jag gör alltid..... men alla andra struntar i mej..... är socialt konstruerad. Man skapar sej den rollen själv, alltså gör man det av egoistiska själ. Nu pratar jag såklart inte om de gånger man blir sviken, utan om de som alltid sätter sej i den rollen och sen klagar. Nu kommer säkert många slå frivolter för mina ordval. Egoism. Vänskap. Eget val. Oj oj oj. Välj andra ord om ni vill. Men jag tror inte många kan titta på sina vänskapsförhållanden och säga att min vän Berit kan behandla mej hur som helst. Jag ställer alltid upp och jag gör det med ett leende, alla gånger för att jag älskar henne så. Ofta hörs det att hon försvann från mej när jag inte orkade lyssna mer, eller när jag behövde hjälp. Eller så baktalas det lite om Berit åt andra i bekantskapskretsen.

För mej är det ok om mina vänner nyttjar mej för sina egna syften skull. Jag finns där att nyttjas. För när jag är låg och svag och orationell så stöttar de mej. Ibland blir vi arga på varandra, ibland sårade. Ganska sällan, eftersom vänner är som pojkvänner. Man får ta varandras dåliga sidor med de bra och bestämma om man kan leva med de dåliga. Annars får man tacka för kaffet. Eller bara förbli kompisar.

Igår öppnade mitt sällskap upp mina ögon för vissa saker. Jag vill gärna ha henne i mitt liv av egoistiska orsaker. Jag tycker helt enkelt om henne. Hon får mej att skratta och må bra. Hon får mej att se ur nya perspektiv och det är alltid nyttigt! I gengäld lånar jag gärna ut delar av mina öron, min tid, mina tankar och av mina skratt. Hon väljer själv, av egoistiska själ om det jag har att erbjuda är tillräckligt attraktivt. Vi får väl se om hon tackar ja till pepparkaksinbjudan jag tänkte skicka ut.

Dagen slutade igår med att vi slirade in mot stan i snömodden, mätta i magen och med massor av nya intryck. November, månaden då allt händer....