Briljant förslag

Jag fick ett briljant förslag från en som ogillar råttfällorna. Jag ogillar dem också så alla andra förslag välkomnas gärna. Dock undrar jag lite vad de tror att jag är för människa när förslaget är att ge hundarna ben att sysselsätta sej med. Självklart får mina hundar ben. I det här hushållet går det åt ca 30 ben i veckan. Bobbo kanske äter fem....... Jag har haft Bobbo i snart 8 år. Jag har haft hund tidigare, faktiskt en problemhund som ingen tidigare klarat av, Axton. Jag har arbetat med djur sen jag var tio år. Den typen av förslag är snällt menade, men så klart att jag redan provat dem! Jag nostränar mina hundar varje morgon så att de ska vara lite tränade innan dagen sätter igång. Jag promenerar med dem ca 1½ - 2 timmar om dagen, vissa dagar mer. Jag tränar hundarna lite olika beroende på hur dagarna ser ut men just nu ligger vi på ca 2-3 träningspass om dagen. Pluto är en valp. Han vill hitta på bus. Det går över. Jag har haft valp förr, visserligen inte en som kom med olater men alla hundar är olika och jag har kommit att älska min lilla staffe. Mina barn avgudar sin gyllenbruna kompis och vart vi än går får vi massor av beröm och beundran för honom. Han är nästintill alltid lös, han går inte fram till katter, skyggar för hästar och väntar på sin tur. Största skillnaden sen jag fick honom är att han har hittat livsglädje på ett sätt han inte visade förut. Han skuttar i väg i valpsprång, busar och ser lycklig ut. Då får man leva med söndertuggade forskningsanteckningar, disktrasor och tallrikar i tusen bitar. Jag gillar inte söndergnagda jackor, men jag accepterar det. Vissa olater är jag dock inte beredd att leva vidare med och det är att ha en hund som hoppar upp i soffan när vi inte är hemma. För det är svårt att korrigera bort. Det är ingenting han "växer ifrån". Därför försöker jag komma till rätta med problemet. Råttfällorna orsakar ingen smärta, mest förvåning och trots att de utlösts tidigare var båda fällorna utlösta idag med. Alternativen är citronspray, som jag vägrar, elhalsband, som dessutom är olagligt, inlåsning i vissa rum, jag har inte hundar på det sättet vi är en familj och alla är välkomna att vara i våra rum. Så alternativen som jag blivit rekommenderade är inte alltid så mycket bättre. Han hoppar inte längre upp i soffan när folk är hemma. Det har han lärt sej utan slag, utan fysisk beröring och utan hot. Precis som Bobbo lyssnar han på ett snällt "nej" och reagerar negativt på ett ett hårt NEJ! Hade jag fått honom som en 8 veckors valp hade vi aldrig haft problemet, för då hade han lärt sej från början att soffa och säng inte är tillåtna för påpälsade familjemedlemmar. Nu blev det inte så. Men för den skull tänker jag inte skada eller göra min hund illa. Aldrig någonsin. Båda hundarna är alldeles underbara och jag ser framemot många år tillsammans med dem i harmoni och kamratskap!

Ps; råttfällor

(Jag har satt råttfällorna på soffan två gånger nu. Första gången var båda utfällda när jag kom hem. Då var också mitt forsknings häfte sönderätet och min handväska nerplockad från hatthyllan. I dag efter kyrkan var bara en fälla utfälld, Den andra var kvar.....det ger resultat. He he he)



(Ps igen; självklart så slår fällan ihop snabbt men jag har gjort det med mina fingrar emellan. Det är inte jätte trevligt men jag skriker inte för att det gör så ont. Jag vill verkligen inte skada mina hundar, bara slippa problem med söndertugagd soffa, håriga säten och trasiga saker som låg i fönstret bakom soffan. Leksakerna Pluto kräks upp, som han tuggat i sej när han via soffan tagit sej upp i fönstret har större skada än fällorna.)

I kyrkan

I dag har mina barn stått i kyrkan och sjungit för första gången! De var fantastiska! Hela gudstjänsten var härlig. Inte alls så som man minns prästens mässande när jag var yngre. Prästen lekte Jesus som letade efter Zakaios i träden, där en kvinna fått klättrat upp på kyrkans flygel och gömt sej bakom ett plastträd. Våra underbara barn sjöng ett tiotal låtar och psalmer och sångtexter visades via powerpoint på kyrkans stora vägg. Alla kunde vara med och sjunga om de ville. Gunilla och Kerstin fick alla att delta i sången och splittrade killar och tjejer i olika textrader. Faktum är att budskapet som gudstjänten förmedlade gick fram på ett märkligt sätt. Att de som är elaka kanske inte själva mår så bra. Så har man nån som är taskig kanske man kan försöka se bakom. Det fick mej att tänka på konflikten mellan Israel och Palestina. Mina tankar gick också till killen som på förskolan slår och sparkar andra barn, där Stora N är hans främsta måltavla. I kväll ska vi prata om det som hände i kyrkan och jag ska prata med mina barn om hur man ska behandla andra människor. I vanliga fall går jag ganska oberörd från gudstjänsterna. Det är kyrkan och energin i kyrkorummet som kan ge mej någonting. Sällan prällens ord. Idag predikade inte prästen alls. Predikan var teatern som utspelades framför oss, och sångerna som barnen sjöng. Jag önskar fler präster vågar ta till nya grepp och vågar göra kyrkan lite roligare. I bänkraderna satt stolta gudmödrar och en gudafder till båda mina barn samt deras farmor och hennes syster.Som mamma är jag stolt över att mina barn presterade så bra. Jag är stolt över att de var så fina och orkade hela timmen det varade. Dessutom tyckte jag att mina barn var väldigt mycket finare än de andra, men det törs man väl knappast säga högt?

Alicias kalas

Alicia, dagens födelsedagsbarn.

En grispiñata, fylld med godis

Födelsedagsbarnen fick äran att slå sönder grisen, men alla fick godis.

I helgen har vi varit på maskerad-disco kalas! Alicia och hennes kompis Leona har firat sina bemärkelsedagar och gjorde stort kalas för kompisarna tillsammans. Discokulor, musik (läs MANBOY!!!!!), piñata, varmkorv, glass, paket och en massor av häxor, prinsessor och annat oknyt firade i ett par timmar. Det var människor från alla möjlöiga kanter och många kände inte varandra sen tidigare, men Costas, Sofi, Frida och Jaime rodde i land spektaklet med strålande glans. Barnen lekte med alla och det blev bara tårar vid ett enstaka tillfälle. Mina barn älskade att få klä ut sej och även om Lilla N var mycket yngre än de andra var det hon som satt hela vägen hem och sjöng att Alicias kalas var så roligt! Vi köpte en lättläst bok, läppglans, bodysprey och ett set med minipingis. Presenter som både stimulerar, skapar aktivitet och som är härligt, flickigt onödigt. Födelsedagsbarnen i all ära, coolast var nog VAMPYRIA, Alicias storasyster Emma!

Dåtid, nutid, framtid

Jag har tre fantastiska barn. Jag älskar varje liten por i deras kropp. Ibland stör jag mej på deras beteende. Jag blir arg på deras skrik, irriterad på deras tjat. Men ska sanningen fram så är jag mest glad för deras upptåg, deras syskonkärlek, deras funderingar, deras skratt och bus. Jag försöker uppfostra dem till människor som är kapabla att ta hand om sej själva, som vet vilka verktyg de har i lådan, vad de behöver införskaffa och att det är coolt att vara snäll. Jag älskar mina barn så mycket att det gör ont i mej vid blotta tanken att de inte ska lyckas med sina liv. Vad är då att lyckas? Såklart att det är olika för dem alla tre. Men jag vill att de ska vara nöjda. Lyckliga så ofta det går. Känna att de respekterar sej själva och sina medmänniskor. Jag önskar att de fortsätter klättra för att vinna ny mark så länge de lever.Jag vill att de ska göra en skillnad, stort eller smått.

Själv lever jag med den inneboende frustrationen att jag kan mer. Jag kan göra större skillnad. Jag har kapaciteten. Men jag vet inte i vad. Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska frigöra det stora i mej. Jag har börjat söka efter det mer aktivt. Jag accepterar att det inte bara "kommer" till mej. Marcelo är frustrerad över mitt sökande. Men jag behöver det. Min familj har aldrig uppmuntrat mej att hitta det där. I min familj ska man inte tro att man är nåt. Att jag går på universitetet som en av de första i släkten ( iallafall av de jag har kontakt med) ses inte som en prestation. Den vanligaste kommentaren är att det är synd om Marcelo som får försörja familjen medan jag bara lever på studielån. Ingen är stolt över mej. Ingen frågar vad jag behöver eller vad jag vill. De har de aldrig gjort. Mina närmaste kusiner på min mors sida har gett mej heja rop och tröstat mina tårar i den kampen jag förde att överleva min uppväxt. Men annars har reaktionerna mest varit att tystnad. Kanske känner de skuld över att ingen tog min hand. Ingen frågade hur jag mådde. Ingen vågade ifrågasätta min mor. Inte ens min pappa. Så under många år har jag försökt att överleva, jag har försökt att hitta min lycka, försökt bygga ett liv utan känslomonster som rör till det i skalle. Som en trasig sak lever jag på och försöker att leva som jag äntligen är hel. En lagad sak kanske kan bli bra till slut?Jag har försökt hitta ett liv där jag kan vara uppriktigt glad. I dag är jag där. Har varit där ett tag. Men samtidigt kan jag tycka att det är sorgligt att det är först efter 30 som jag börjar söka vad som är meningen med mitt liv. Så vill jag inte att mina barn ska leva.

Jag älskar mina barn på riktigt. Jag vill verkligen ge dem de bästa förutsättningar jag kan efter den förmåga som den här familjen kan erbjuda. I det ingår den större familjen med kusiner och farbrödrar, mor-och farföräldrar som älskar dessa triss ungar (tre lika ger högvinst) och verkligen kämpar med deras bästa för ögonen. Så kanske alla föräldrar tänker, men alla lever inte efter det. Det är ett aktivt val som jag gör som mamma, inte ett passivt val som kommer med ollen som förälder. Barnen har jag skaffat för min egen skull, mitt liv viger jag åt dem för deras skull.


Oj vad pretentiöst det låter. Det var inte menat så. Det var menat som en kärlekshyllning. Det var menat att på nåt sätt försöka sätta några ord på känslor och tankar som är för stora att beskrivas. Tystnad och massor av kärlek strömmande ur blicken beskriver bättre. Kanske. Jag vill bara ge dem allt, allt de behöver utan att bli oförskämda och styvnackade.

Blä idag har jag ont i magen. Och jag mår fortfarande illa. Håller jag på att bli sjuk på riktigt eller är det kroppen som reagerar på att det blivit så mycket rött kött och kakor i veckan???

Dagens Pluto

Trasig dummy, utrivna strumpor o kuddar = städa vardagsrum

Rackarns jycke!!!!! Dagens förstörelse: Ett stycke dummy, soffan omöblerad och en söndertuggad korgstol. Grrrr! Jag var och handlade! Morr. Det är tur att jag vet att det kommer gå över. Tur är det också att det är jag som kommer hem till förödelsen och inte Marcelo.

Kanske detta är lösning på soffproblemet? Ofarlig
men skrämmande.

Som av en händelse hittade jag råttfällor mitt framför näsan på mej i affären. Så jag köpte två. Vad jag ska ha dem till???? He he he, att lära Pluto att inte vara i soffan när jag inte är hemma. Väldigt effektivt på Limpan när han levde hos Marco och Petra. De skapar ingen skada, men de svider till och är obehagliga. Förhoppningsvis funkar det även på min dogg, annars är ju staffarna kända för att inte känna så mycket smärta. Så vi får väl se. I morgon ska vi på kalas och då kommer hundarna vara ensamma igen.....

Plutos först snö. iallafall hos oss.

Roligast i morse var att vakna upp och se snö på vår gräsmatta. Pluto kastade sej ut och tvärvände i luften. Hela han blev liksom ihoptryckt när han mitt i språnget försökte backa in i köket igen. Men tillslut, när frukosten landade på gräsmattan vågade han sej ut i det kalla, blöta vita som förorenade hans frukosttallrik. En sak är säker. det är sällan tråkigt
och händelselöst med en Pluto i familjen!

Blöta, fällande hundar

Alla ni som inte trodde att staffar har underhullshår; NI HAR FEL! Som han hårar av sej idag min magra, tunnpälsade lilla staffe. Bobbo och Pluto har ju samma färg på pälsen, så först trodde jag att det var Bobbos päls i kort variant som låg klistrad på mina svarta kläder. Jag kunde liksom inte tro att det där ulliga kom från valpen. Men jag hade fel. Det var hans. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra med den här informationen. Betyder det att han inte kommer att frysa så mycket som jag tror? Behöver jag inte skaffa kläder åt den lille nu, eller behöver han det ändå? Bara tanken på att JAG funderar på att shoppa kläder till en hund är revolutionerande! Det ligger liksom inte för mej att förmänskliga mina fyrbenta ungar. Jag tror de mår bäst av att få var de jyckar som de faktiskt är. Vilket inte gör Bobbo mindre till min son. Eller betyder det här att jag kommer ha två hundar som nu hårar ner till förbannelse? Jag hade ju tänkt att skaffa en ras som inte fäller. Just för att jag är så trött på all tollarpäls överallt!

Doften av blöt hund fyller hela huset. Tack och lov är luktsinnet ett sinne som tröttnar fort. Det gör att man tillslut inte känner doften. Jag har duschat alla mina tre grabbar idag. Stora N fick börja, sen Bobbo och tillslut Pluto. Det är andra gången han får stå i duschen i det här hemmet. Med svansen mellan benen sitter han hårt i hoptryckt i ena hörnet, ändå sä tror jag att han faktiskt njuter av det varma vattnet och massagen som blir när jag schamponerar och balsamerar deras kroppar. Bobbo hatar det! Men båda hundarna sköter sej exemplariskt så det är bara att njuta över hur underbar de faktiskt är. Bobbo luktade skunk så det var ett absolut måste att få bort den doften om han ska vara kvar här inne. Pluto luktar väldigt mycket hund i sin naturliga doft så jag tänkte att jag gör ett försök till att kamouflera den lite grann. Kanske jag rent av kan ändra sammansättningen av hans molekyler av schampot så att hans doft blir lite mer diskret? Drömma kan man väl? De två negativa följderna av att bada hund är att hela huset blir fuktigt/blött/vått och luktar faan = blöt hund och det andra är att de fäller så fruktansvärt dant efter att ha blivit rena. Därav början på det här inlägget. I morgon däremot ska jag vädra, skura golv, använda luktande medel när jag dammar och njuta av två rena snygga killar med päls och en utan päls. I morgon ska jag klappa deras mjuka lena kroppar, stoppa näsan i deras halsar och kunna lukta ordentligt på dem. Då komemr jag vara as nöjd över att jag ÄNTLIGEN tog tillfället i akt och tvättade dem rena!

Sjukhus besök

Lilla N:s armar är så små att vi får klippa emla plåstren
 i två delar så att de får plats

Lilla N har varit uppe på sjukan och gjort sin tarm- och maggenomgång. Pappa Marcelo fick ta med henne dit även om det var jag som fick emla och ta urinprov på morgonen. Själv satt han på toa och bajsade i över 20 minuter!!!!!! innan han slängde sej på soffan och undrade när det var dags att åka. Jag däremot klädde barnen förberedde Lilla N för vad som skulle ske och upplyste sambon att det var dags att åka nu. Marcelo fick eld under baken, kastade på sej kläder och stressade barnen in i bilen. Han trodde han hade en timme extra på sej...... Undersökningen ska väl ha gått bra. Lilla N visade stolt upp plåstret på armen och sa att "dottorn spruta dä". Nu väntar vi på resultatet sisådär en månad eller så. Knäpp som jag är hoppas jag på nåt lätt som typ glutenallergi.... eller om det finns en ännu lättare variant tar jag gärna det. Bara de hittar någonting, för det tar på både henne och mej att se den uppspärrade magen och höra henne gråta för att hon har så ont. Men det känns som hon är en Mägi. Precis som mej går hon från att få nästintill dödsdiagnoser och är jättesjuk till lättare och lättare diagnoser och mår bättre. Nu håller jag tummarna att få veta vad det kan vara så att jag kan försäkra flickebarnet nångång. Min lilla Pippi. Alltid när hon blir nervös tvinnar hon händerna fram och tillbaka och hon var jätte ledsen över att det inte var jag som skulle följa med till sjukan. Fingrarna röde sej runt och fram och tillbaka hela tiden. Kärlek. Hon är min kärlek!

Fingrarna tvinnas runt, runt

Valpen min

Trasig tallrik i köket. den stod på diskbänken
LÅNGT in. Men Pluto han kan han!

Korgen sönderbiten och leksaker o
västar utdragna

Valpen min tycker om att ha skoj. Tålamod får man ha OJ OJ OJ... känner ni till låten. Han vet vad han gjorde den lilla busen. Först var han lugn som en filbunke, nu är han en busunge full med sattyg. I dag mötte han oss i dörren med min kamera i munnen!

Åhh, en gaffel i hallen. Hur har den hamnat här?

Besökare

Tack alla snälla läsare. Nu har ni passerat 8000st sen jag började räkna er. Bloggen är fortfarande liten, men jag uppskattar att ni tar er tid att läsa. Kram på er alla!

Stora N fotograferar

 Som mamma är jag jättestolt över min son. Han gillar att fota, han är skapligt bra på det med tanke på sin ålder och oerfarenhet och han letar motiv. Det här bilderna skapade han under lunchpromenaden. Dessutom sa han att han älskar mej mer än vad jag älskar honom. Självklart protesterade jag och tillslut blev vi tvungna att slåss om saken. Då blev det oavgjort. Jag kan inte med ord beskriva hur lycklig jag är över att vara mamma! Min mirakelbäbis Stora N, vem hade trott att det skulle bli så bra?

Lyssna på kroppen

Jag får ofta kritik att jag gör för mycket med mina barn. Denna termin ligger vi på en mindre nivå än vanligt, av den enkla anledningen att jag har mer än vad jag brukar omkring mej, och jag ska ju också orka. Alla ungarna är eller har aktiviteter ons, tors och fredag. Det är fyra timmar mer rörelse i veckan än vad de får på dagis. personligen kan jag tycka att det inte är så mycket. Är det nåt som forskarna klagar på så är det just att våra barn är stilla för mycket!

Men trots att vi oftast har nåt att göra varje dag, förutom denna termin då det är mycket mindre....så är inte självändamålet med träningen att de ska bli bäst. Huvudsaken är att de har roligt och att de rör på sej. Använda kroppar är bättre mående kroppar är både min och Marcelos melodi. Vi vill att våra barn ska vara lite halvbra i det mesta och kunna hänga med på äventyr och upplevelser och känna en säkerhet i att deras kroppar kan och att de håller. Om de sen så småningom vill satsa på någonting så är det deras val. Inte vårt. Vad vi tycker är viktigt är att allting är på barnens nivå. Att det ligger efter deras kapacitet. Det är därför Stora N är hemma med mej idag.

Egentligen skulle de spela fotboll idag. Men vi stannar hemma idag

Härom kvällen fick han en feber topp och var allmänt slö. Pigg igen på morgonen och katastrof i humöret i morse. Det betyder att det inte blir några aktiviteter denna vecka. Vi stannar hemma och lyssnar på hans kropp. Trots hans tårar och vädjan. Tillslut skrek han att han inte vill lyssna på kroppen. Bara det är ju ett tecken att det är dags att vila en aning. Så då gör vi det. Vi tar en vecka då vi är hemma, leker med kompisar, tittar på film, myser och slappar. Stora N får dessutom stanna hemma från dagis idag bara för att det inte ska bli mer konflikter för honom där. det räcker med den draman som andra barn spelar upp. En ostabil själ till skulle inte göra hans dag trevligare. Så han sitter förnöjt och tittar på nicke Nyfiken och äter kex, medan jag snart ska börja transkibera. Tillsammans ska vi ta en lunch promenad med hundarna i skogen, vi ska ta med oss varsin kamera och fota lite. Vi ska laga ärtsoppa och pannkakor till lunch och sedan sitta och kramas lite. Jag kommer inte få så mycket gjort. Men jag hade tänkt att vila upp mej ändå. Min kropp skriker efter vila efter flera nätters pluggande. Nånstans måste ju jag också lyssna på kroppen. Den är ju vårt tempel, den som bär vår vilja och våra lustar. Jag tycker att det är jätteviktigt för mej att ta hand om den, och som mamma är det min främsta uppgift att lära barnen att ta hand om både sina egna kroppar och sina själar.

Var är ni?

Jag sitter på universitetet laddad till tänderna med argument varför det svenska kungahuset ska få vara kvar, PÅ SPANSKA! Grejen är den att vi skulle träffas så att vi som ska debattera ska ha en chans att läsa igenom varandras argument. Vi är ju liksom inte experter på språket och kan behöva översätta en del ord. Men ingen är här! Precis innan var jag på en av skolorna för att göra en forskningintervju, och han var hos tandläkaren! Ingen vill träffa mej! Sent i kväll ska jag läsa igenom allas uppsater inför morgondagenen opponering, Lilla N ska förberedas för morgondagens sövning och i morgon bitti ska de kissprovas, emblas, skicka barn till dagis, göra mej rustad inför seminarium hela dagen, briefa Marcelo vad han ska tänka på uppe på sjukan. Stora N ska föreberedas för sin stora uppvisning på Louis De Geer där han ska visa yoga för flera hundra människor. som tack får han Mc Donalds av förskolan. Bra lön tycker han!

Nä nu får jag gå och finslipa mina argument och mitt uttal. Jag ska ju kunna dem utan fusklapp, och jag klarar ingenting utan fusklapp när Macarena och Victoria bedömer mej.......

Håll tummarna, både idag och i morgon, för oss alla. Vi är i skriande behov av det!

Pluto i vardagen

Pluto är ALLTID intresserad av vad Bobbo gör.

Massage och kliande är höjden av
lycka tycker 7 månaders valpen.

Pluto är alltid lös på promenaderna.
Det funkar fin, fint.

Sista kissen på kvällen är inte rolig. Pluto vill inte ut, men kissar nu  på kommando.
 Oftast sittande men mer och mer höjs ena benet.

Sängen i hallen är Plutos. Bobbo får aldrig ligga där.
Dessutom har han uppsikt vad som händer i hela huset.

Vår backe hemma. Pluto är pricken som springer för fullt mot mej
på kommandot "kom"

Jag fick ett brev.....

I brevlådan kom det ett tjockt kuvert från länsstyrelsen. Jag började ana ugglor i mossen. Allt med Pluto är klart. Han är betald, kontraktet skrivet....vad kunde det då vara?


Det var ett meddelande att jag är förste reserv till kommunfullmäktige i min kommun fram till 2014. Plötsligt fattade jag allvaret. Om nån blir sjuk, flyttar härifrån då är jag med och bestämmer i min stad. HUGA! Vilket ansvar. Vilken utmaning! Vad coolt!

Trubbel i paradiset

Jag har lyckats med konststycket att få flera av förskollärarna på mina barns dagis att börja gråta och bli ledsna. Känns nästa som när jag gick i skolan. Men förlåt, det är mina barn de lajjar med, då lajjar de även med lejonmorsan! I veckan hann jag inte ens få av Lilla N kläderna innan jag fick ta min son och lämna förskolan. Han ville inte vara kvar. Halva föräldramötet missade jag sen på kvällen eftersom jag satt i möte med personalen. Är det nåt jag inte accepterar så är det när mina ungar kommer i kläm. Jag ska inte gnälla allt för mycket på dagiset. Personalen är bra. De kan inte göra underverk, bara sitt bästa och ibland kommer det in barn som inte kan låta bli att vara allt annat än snälla. Men jag godtar inte ursäkten. Det är personalens skyldighet att göra alla barn trygga. Och mina barn är faktiskt snälla och delar av dem är väldigt mogna och förstående. Då ska inte de känna sej svikna av personalen. Nu väntar jag på förbättring och gladare leenden hos mina barn. Det började ju bra idag (inte) när tre ungar spottade i kapp på mitt barn.....nästa vecka är en ny vecka. Vi får väl se om nån bryter ihop då med. Jag kan meddela världen att det inte kommer vara jag!

Taskig kameraattityd

Jag har ju fått tillbaka min kamera.Lycklig i hågen skulle jag fota. Det gick inte. Batteriet var dött. Trots att jag satte in nya. Jag laddade då mina laddningsbara och begav mej ut med hundarna för att känna på kameran som jag i och för sig inte är överförtjust i. Batteriet tomt, men det gick att fota. (????) Vanan trogen satte jag på manuell inställning men vid ett tillfälle så blev inte korten alls exponerade som jag ville, trots visst laborerande. Automatiken sattes på. Bilderna blev svarta. Nåt har hänt. Jag blev först förtvivlad, för även om jag inte är galen i kameran så är det den jag har. Och även om jag

 tänkt köpa en ny sen så har jag inte pengarna nu. Life sucks. Men så garska jag upp mej, tränade sök med hundarna och tänkte att det fixar jag till helgen när jag får mer tid. Antagligen är det några inställningar som det micklats med. Kan jag bara hitta tillbaka till dem, ställa om vitbalansen så blir det förhoppningsvis bättre. Annars gråter jag blod. Men här är ett axplock av bilderna från sjön. Härligt höstväder och underbara hundar, då kan man inte sura länge!

Bobbo kommer ur buskarna. En tuff sök runda blev det. Nästan 20 minuter innan han hittade apporten....

Exponeringarna blev inte vad de brukar bli, men ändrat ISO kanske kan fixa till det?

Jag lever. Men inte här på nätet de sista dagarna. Livet i riktiga världen börjar tidigt och slutar sent. Jag vet att ni kan vänta. Det kommer mer. i morgon får jag en stund över till bloggeriet. Bland annat om kaos på dagis, ett annorlunda brev från länsstyrelsen, Plutos framsteg, höstbilder med taskig kamera och en hel del annat. Puss så länge!

Plugg

Nu går ögonen i kors. Jag är super trött, ryggen värker men jag har delar till en uppsats! Om jag sover ett par timmar så kanske, kanske jag kan rätta till en del fel så att jag inte blir totalsågad. Jag räknar med att den ska bestå av 45 sidor och nu har 19. I morgon klockan 17 ska den mejlas in. Klockan är snart två på natten och jag har varit JÄTTE DUKTIG!

Uppmärksamma detta.

Jag är en av få som INTE nämnde gårdagens datum. Annars har ju jag en märklig lust till siffror som stämmer tex att Marcelo och jag blev tillsammans den 9/9. Att alla i familjen har en 8 i sitt personnummer. Att åldrar med 7 i är manliga och åldrar med 2 i är feminina.....ja så där kan jag fortsätta. Men jag gjorde inte det igår trots att det var samma siffra rakt genom hela datumet! Men det var mest för att alla andra skrev om det och jag kan ju inte vara som alla andra.....

Skolarbete och naken snopp

Med 20 minuters marginal så blev jag klar inför morgondagens intervju. dessutom har jag skrivit en del på metod delen. Om jag jobbar rumpan av mej så kanske jag har nåt att lämna in på tisdag trots allt. Men nu är jag för trött och behöver sova om jag ska orka i morgon. Vidrigast idag var programmet Kungar av Tylösand eller vad det heter. TV; n har fått stå på medan jag skriver och alla andra sover. Kanal 5. Det vidriga programmet började och jag hör lite smått brus medan jag sitter och skriver. Men så gick jag ut i köket för att hämta mjölk och då råkade jag se TV rutan. DET VAR VIDRIGT! En kille stod naken och lekte med sin mindre snygga, manliga kroppsdel i huvudet på en annan kille. Som lugnt sa åt den nakne spoling att sluta. Då stoppade han snorrren i örat på den påklädde, sittande deltagaren. Så får man se ett klipp på ett par som har sex i mörker med texten tidigare. Sen säger den påklädde, icke nyktra mannen, får jag förmoda,  -Lägg av den är ju fuktig fortfarande!

Sen ville jag kräkas!

Mätt

Sista gången på agility kursen och mina kursare är såååå duktiga! Jag är superstolt över den lilla tappra skara som för bara ett par veckor sedan knappt hoppat två hinder i följd numera tar sej runt en bana med bravur! Suveränt. Det är så härligt med glada, positiva hundägare som är snälla mot sina djur.

Som tack för välgjort arbete (inte till mej men ändå...) så bjöd Marcelos jobb på mat helt hastigt och lustigt nere på en restaurang i Norrköping. Så snabbinkallad barnvakt och sätta sej vid dukat bord och njuta i sej en plankstek en söndag eftermiddag helt gratis var inte helt fel! Det tackar vi för. Alla dagar med god mat är goda dagar. Ännu bättre när de inte kostar något och inte jag behöver laga dem! Så nu är jag super mätt och tanken är att jag ska sätta mej ner med uppsatsen och hålla på i tre timmar innan det är sängdags. Kanske bäst att göra det också. på tisdag ska den in och jag har inget klart....som vanligt går det som det går när det gäller mej!

Välkommen Collin

Dags för en lille Collin att döpas. Han är bedårande! Och som vanligt när chilenarna har dop så blir det inte som vanligt. Ungarna tyckte att det var roligast när gudfadern kastade pengar över hela golvet och alla barn skulle jaga och fånga så många mynt de kunde. Mittimellan N var inte riktigt med på noterna och fick bara en peng. Snälla storebror delade då med sej av sin hög med mynt, så var alla glada och lyckliga. De sedvanliga små broscherna med barnets namn, föräldrar och gudföräldrar delades ut. För oss svenskar är det ett okänt begrepp, men chilenarna har det som ett litet dopminne som delas ut till alla gäster. De här var beställda i Chile och alla var killblå och väldigt söta med bäbisar och nallar som dekoration. Stolte Gustavo, Collins pappa, spelade med sitt band och det bjöds på smörgåstårta och vanlig tårta. Sötaste primadonnan var lilla Alicia som med sitt krulliga hår charmade både mej och mina flickor till tänderna. Jag hade inget emot när hnb ville sitta i mitt knä och titta på alla människor! Magen var sprickfärdig när vi lämnade Albrektsalen för att åka och skateboard med André och Stora N.

Huvudvärk

Att börja morgonen med en sån sabla huvudvärk så att det känns som en omöjlighet att stiga upp och ta en tablett är inte roligt. Jag vet varje gång att det blir bättre om jag kommer upp. Jag vet att Treo hjälper, men just när jag ligger där och smärtan har mej i ett skruvstäd så får jag smått panik och undrar hur jag någonsin ska kunna röra mej igen. Så var det i morse. Blää. Men treon börjar göra verkan. Huvudet går att vrida nu och illamåendet börjar ge med sej. Så snart är det dusch och en promenad med hundarna som gäller. Det är riktigt härligt regn-höstväder och jag älskar det! De dova färgerna och den klara luften. Dimman. Härligt! Jag tror det talar till min naturligt dova natur.

Som vanligt råkar jag vara trippelbokad. Denna gång är det inte mitt fel. Det är bara Marcelo som glömt att säga att planerna för familjen inkluderar mej. I vanliga fall är ju hans planer att jobba. Men inte denna helg. Men jag ska försöka att inte hetsa upp mej. Jag hinner det jag hinner. Huvudsaken är att jag har roligt under tiden. Känns som att den dåliga starten med huvudvärk kommer att resultera i en rätt bra dag ändå!

Mys familjen

Nu myser jag när  delar av familjen Gonzalez kommit hit och luften sjuder av liv och det doftar mat och skratten ljuder i luften.

Så var det där med att städa....

Solkiga golv, bläää!

Katastrof rummet igen. Tvättstugan....

Vi lever lite i en svinstia här hemma. Ta det på rätt sätt. grisar är ganska renliga djur. Och vi har en yttre ordning ganska många dagar. Det står nån påse extra framme, nåt klädesplagg ligger på golvet. Men när livet ser ut så här så är inte städningen det som jag prioriterar framför allt annat. Den kommer ganska långt ner på listan och då blir det rätt viktigt att hålla ordning så att inte kaos utbryter. Vissa rum kan man stänga dörren till. Men i vissa utrymmen krävs det viss ordning för att det ska vara beboligt. Men nu börjar det bli dags att ta itu med eländet. Jag har börjat. Alla skåpsluckor, fönster och bänkar är avskurade. Så SKITIGA de var! Jag ville gråta! Nu ser man dessutom det eländiga golvet! Det är så solkigt och hårigt och grusigt att hälsovårdsnämnden skulle sätta upp en varningskylt om de såg det som en gång var ett ekgolv. Ändå dammsugs det här hemma flera gånger i veckan, men sista dagarna har det förfallit något oerhört. Utöver det så behöver badrummet skuras och sovrummet rensas upp. Det värsta av allt. Det sista rummet som är en total katastrof, tvättstugan är bortom all räddning och bara tanken på den får mej att vilja göra någonting annat i 

Välkommen hem till oss. Synen i hallen med sopsäckar som ska kastas och ges bort, fyllda med leksaker.
 Inte upp piggande!

stället. Och det är precis det jag gjort de senaste två veckorna. Gjort annat.

Varför ligger det en hög med tvättade strumpor i köksfönstret?

Det är just det här jag hatar med att inte städa varje vecka ordentligt. Det blir ett sånt projekt att skrapa undan smutsen att jag gärna avhåller mej en vecka till. Men nån gång blir det dags att ta hand om det, och den tiden är nu.


 Men veckorna går i sånt rasande tempo att tid för städning är en lyx som jag inte orkar unna mej, eftersom jag inte gillar att städa. Stora N brukar titta på stjärnorna och önska en robot som kunde städa åt mej medan jag var i skolan, så att jag skulle slippa. Han är för underbar!

Beröm

Jag är inte så jätte bra på att ta beröm. Samtidigt vet jag att jag har styrkor som imponerar andra. Jag vet att jag är kompetent, kunnig och ganska bra på många av de saker som jag gör. Men vissa saker kan jag inte navigera igenom. Jag kan inte själv bedöma om det är bra eller dåligt.

Hela mitt liv har jag lidit av prestationsångest. En enorm prestationsångest. En dag beslöt jag mej för att skippa den och bli en glad medelmåtta istället. Jag kommer aldrig bli bäst på någonting. Det finns alltid de som är bättre. Och det kan jag ju gråta över eller välja att ha roligt ändå. Jag har valt att ha roligt. Så det är ok att vara en medelmåtta. Vi är många och vi brinner för saker vi aldrig blir riktigt bra på. So what? Så länge det blir bra nog så duger det.

Just nu håller jag ju på med en forskning. Jag fattar INGENTING! Om nån frågar mej så sitter jag mest och vrider på huvudet och undrar hur sjutton de andra i gruppen kan förstå, vara så smarta och på en helt annan nivå än mej. Vi har ju gått samma utbildning! Varför är jag inte lika bra som dem? Den forskning jag bedriver är rolig. Riktig rolig till och med. Och ska sanningen fram så är det än så länge ganska enkelt. Jag känner mej så hemma i det jag gör. Skorna passar direkt liksom. Då måste det vara nåt som är fel. För det ska vara svårt.

I dag hade jag möte med min handledare. Jag hade inte lämnat in någon text istället var det intervjuguiden som skulle debatteras, och jag ville visa på hur jag tänkt mej arbetet. Jag fick så mycket beröm. Det blev nästan löjligt. Jag visste inte vad jag skulle säga. För jag fejkar ju runt på mitt lilla sätt. Om det sen är bra eller inte, det har inte jag en aning om. För jag har inga referensramar på vad bra och dåligt är. Hon anklagade mej till och med för att vara förberedd. Jag känner mej som en stor tom brunn efter det besöket. Jag hade laddat så hårt för att lyckas fejka mej igenom och låtsas vara kompetent att jag blev helt slut av att inte behöva fejka. Mina teser håller. Jag har arbetat i rätt ordning. Jag har tänkt på rätt sätt. Jahaaaa....... Hurra?

Såklart väntar jag inte samma snälla omdömme när texterna trillar in till henne om två veckor. Den dyngsmällen rustar jag mej för nu.....först ska jag bara göra det jobb jag lovade mejla över för kommentering i natt. Så att jag hinner ändra på den innan mina formella intervjuer på måndag.

Fridas fantastiska ungar

Jag har en vän som genom sitt enorma lugn styrt mitt svallande skepp mot lugnare vatten ända sedan högstadie tiden. Frida är en fantastisk vän som aldrig ber om någonting, hon finns alltid till hands och har en personlighet som alltid får oss andra att må bra. En Frida-vän borde alla ha i sina liv. Trots sin lugna sida har hennes barn blivit riktiga rivjärn. Hon har tre barn, alla lika vilda, rastlösa och påhittiga. Det är nåt med de tre som väcker mina innersta busfasoner. Jag älskar att vara med dem. Den äldsta grabben har blivit tonåring. Senaste tiden har han knappt svarat på tilltal och mest ser han butter och tonårig ut. Idag har jag haft super kul med honom. Vad som slog mej mest var hans blixtrande intelligens. Han är riktigt smart och organiserad där uppe i knoppen! Vilka fantastiska förmågor han har. Jag kunde inte låta bli att bli djupt imponerad. Visst har han sina mindre fördelaktiga sidor. Ett sabla temperament och visst är han lite oslipad. Han behöver förstå hur han ska använda sina hjärnceller till sin egen fördel. Men han besitter förmågan. I allra högsta grad. Och som bonus så log han fler gånger denna kväll där vi tjafsade fram och tillbaka. Tydligen ett privilegium som inte bevittnas så ofta.

Förutom sin hormonstinne son så har hon en brådmogen dotter som tickar på i 300. Hon har alltid lyckats linda mej runt sitt lillfinger. Hon är så full av energi. Så full av "mycket". Hon har så mycket att hon inte vet vad hon ska göra med det. I dag fyllde hon år. Vi var där och blev bjudna på tacos och kladdkaka. Bästa bjud maten om ni frågar mej! Emma har liksom sin bror ett sjuhelsike humör och jag undrar hur stackars snälla, lugna Frida ska överleva den kommande tonåren, den varande tonåren och sedan ha lyckan att få en tonårstjej till. För minstingen, vilken vilja hon har! Vacker som en dag, snäll som ett lamm men vild som en unghäst.

Alla tre barnen tilltalar min personlighet. De får mej att skratta och trivas. Trots att det är en stor ålders skillnad mellan mina barn och hennes barn så trivs de i varandras sällskap. Själv älskar jag att få vara en del av den familjen. Att vi äter och umgås, prata, skrattar och vältrar problem tillsammans. Den vänskap jag har med Frida är en gåva som jag är oerhört rädd om. Och jag hoppas vi sitter där med våra rullatorer, gråa hår och skrynkliga ansikten när vi blir gamla och äter och pratar och skrattar tillsammans medan gubbarna roar sej med TV-spel eller nåt annat.

Höst städning

Det blev inget möte, eftersom bilen inte funkar och Marcelo öppnade upp den för att se vad som felades. Alltså kunde han inte ha barnen själv och meka. Så jag stannade hemma. Då började jag höststäda. Så mycket innesittande som det blivit dessa två dagar är jag inte van vid och mår inte bra av. Så när jag kom hem och tog en promenad i skogen med dogsen satte jag mej på en bergknalle och mediterade. Försökte hitta andningen medan hundarna låg bredvid och tuggade på pinnar. Enda störande ljudet var två flygplan som var högt, högt upp i luften. Annars var det vinden, fåglarna och hundarna som lät. När barnen var med mej på eftermiddagen så var det utomhusaktivitet som gällde. Vi började höststäda tomten. Det var jätte skönt att känna den kalla vinden i ansiktet, att använda kroppen. När magarna nu började kurra så syntes det inte så mycket att städning ägt rum. Men det blev gjort en hel del. I den här takten kanske höststädningen är klar till juli nästa år.....men det är en början i allafall. Nu blir det ris, svampsås och kykling filé.

Inte och äntligen

Bilen har gått sönder. Eller det har den väl inte. Bromsarna började låta metall. Så de är slut. Vilket betyder att jag inte kan åka en meter med bilen. Och absolut inte med barn i..... Jipeee......not.

Datorn kan inte ta emot bilder, så inläggen jag tänkte göra om helgen går inte att göras, så de kommer senare.

Jag kan inte träna idag, eftersom jag inte har någon bil.....

Min minsta dotter slog mej. Efter det blev det 40 minuter av raseri och ledsna tårar. Ursäkta, vem var det som blev slagen????? Kanske inte bästa argumentet till en rasande tvååring......

Ja just det, så bakar jag bröd. Efter att ha varit brödlös i tre dagar ska jag äntligen få äta en smörgås i morgon bitti. Jag längtar!

Äntligen är jag ute på sista veckan av observationer. Sen ska jag intervjua människor och sedan skriva en rasande bra uppsatts som lägger grunden för min framtida forskar karriär.......???????? Jag längtar efter att sitta hemma och jobba igen.

Mina hundar har varit hos Nettan idag. Jag får dåligt samvete när jag måste fixa hundvakt. Men hellre det än att vara ensamma i 10 timmar.

Klockan är sju på kvällen och jag är färdig. Vad massor av kul jag kan hitta på med mina barn nu....om de orkar. Just nu ligger de som utslagna hösäckar i soffan och tittar på Pingvinerna från Madagaskar.

I morse gick jag och Lilla N ut med dogsen 05.23!!!!!! Så kanske jag också ska lägga mej som en hösäck och pilla mina barn i håret?
Vi får se!

Skogspromenad

Jag och min minsta dotter har fått till vana att traska ut i skogen själva med hundarna. Idag hade jag väntat mej lite mer sällskap, i allafall av mina äldre barn, men jag blev ratad. Att komma ut i skogen och lyssna på fåglarna medan hundarna rasar fram i snabb fart medan Lilla N snattrar om sniglar, svampar och bajs är helt underbart. Mossan är djupgrön överallt och stigarna i bland knappt synliga. En gång har jag sett en människa i skogen, vid ett par tillfällen har jag hört en av grannarna när hon vallar runt på sina tre hundar. Det är meditativt där ute. Människans spår syns men ändå känns skogen så orörd. Jag funderar på att tälta där nästa sommar. Bara jag och hundarna. Ta två dagar att meditera och andas natur. Dock är jag ganska lycklig över att Lilla N ständigt frågar när vi ska ut i skogen. Hon gillar att gå där och filosofera med sin mamma. Vi två får vår egen tid. De andra barnen huserade i dag hemma hos grannen  Stora A. Förra gången var de hemma och tittade på film, en annan gång var de iväg med sin farbror. Promenaderna är till för att hundarna ska få komma ut och röra på sej. För att Pluto ska träna upp sin smidighet och hitta balansen i hans kropp. Men när jag och min dotter är ute så blir faktiskt huvudsyftet våra samtal. Att vi får umgås hon och jag. Utan störande stora syskon. Jag älskar vår skog, våra promenader och att hitta syret i naturen.

Kärleksgåva

När man varit tillsammans i 19 år, som jag och Marcelo, så får man ta sej igenom kriser och katastrofer. Men man får också försöka navigera genom den andres privata villrådighet. Och det är väl den bit som är svårast att överleva tror jag . Man får liksom överleva att partnern är sur, tråkig, arg, butter och irrationell. Men det är ju inte alltid så kul. Med andra ord är jag inte så kul just nu. Problemet denna gång är att Marcelo också håller på att gå i väggen samtidigt som han har en 30+ kris. Ska livet verkligen vara så här? är frågan vi båda ställer oss tyst för oss själva. Vi har överlevt fem år av småbarnsår med tre snabba troll. Vi har och kämpar oss igenom penningbrist eftersom jag inte får så många ören på kontot, och både han och jag vet att det är bara att sänka huvudet och gå mot stormen. Vi börjar närma oss slutet. Vinden kommer snart att mojna. Men jag vill ha roligt fram tills dess också.

I går var en liten, mini, puttig urladdning innan Marcelo åkte till en begravning. I sina goda vänners lag, och tack vare Linda så kom han hem med en present. En kärleks gåva som var den bästa på bra länge.

Jag är inte så mycket för choklad, eftersom jag inte får äta. Det blir liksom ett antiklimax som gåva... Blommor gör mej deprimerad, eftersom de dör. Jag är nog inte vidare lycklig för sånt som jag inte har en användning över. Ljus kan vi inte tända så länge hulliganen Lilla N får röra sej fritt. Då brinner både barn och möbler upp. Bio är kul i bland när orken finns, vilket den inte gör. Gå ut och äta med en butter Marcelo är inte det roligaste. Så jag är ganska svår faktiskt att muntra upp.

I går kom han hem med en svart sten. Och ett leende.

Kärlek! Helt plötsligt fick vi en jätte mysig fredags kväll där vi tittade på film, jag höll om hans fötter och barnen somnade i våra famnar. Ljuset i hans ögon och den absolut oväntade gåvan kan jag leva på länge till. Jag vet ju att vi har en stabil relation, jag vet att vår kärlek är ovanlig men ibland behöver även jag påminnas om det.

Tack snälla Linda som pekade ut vad en karl behövde göra för att tända ljuset i ögonen på oss båda igen. Tjejer vet vad tjejer behöver! Marcelo han nappade på förslaget och det älskar jag honom för!

Träning

Jag har kommit igång. Inte lika ofta som jag skulle behöva, både för kropp och själ, men jag tränar ett par gånger i veckan. Det betyder också att jag har träningsvärk mest hela tiden. Och det både gillar jag och fasar jag för! Men ett är säkert; jag älskar den där känslan när det saltsvettiga huden duschas ren och musklerna är tunga och trötta. Kan jag bara sluta tröst äta också (glass är bra tröstmat!) så kanske vågen börjar visa resultat,,,,när jag väl hittar ett batteri som passar...


 Senast var det styrka jag tränade. Intervall träning. Det gick hårt åt mina muskler men jag NJUTER verkligen av att känna att musklerna orkar mera nu än förra terminen. Snygg är man ju inte när man tar i för  kung och fosterland. Men förhoppningsvis blir jag väl det, lite snyggare iallafall om ett par månader!

Jag försöker andas. Men syret är slut.