Nu är de här!

Varken matte eller hund simmar,
 men bada är ok.

Äntligen är de här! Familjen från Halmstad. Paulina och Milo bor här hos oss medans Patte gästar festival. Milo är en helt galet, underbar amstaff korsning som inte är helt olik Pluto. Så skönt det är att ha hund i huset igen! Han är vild som en virvelvind, men ändå lyhörd. Han vågar inte riktigt simma, men bada är skönt. 

Mittimellan N berömmer Milo när de tränar

När tjejerna tränade tricks med honom var han uppmärksam och lydig men så fort han blir lite för upphetsad så slår det över lite och han blir lite hoppig och nafsig. Han har hunnit hälsa på Shouni, höns och grisar. Jisses vad läskigt det var med grisarna! Paulina och jag har pratat hund i flera timmar. 

Hjälp vad farliga Emma och Klara är!

Trots att det skiljer 15 år mellan oss är det ändå så lätt att umgås med henne. Jag har fått en riktig härlig familj på min chilenska sida. Jag förvånas över att vi fortsätter ha så bra kontakt med generation efter generation. Paulina och mina barn är sysslingar och även om hon inte skaffat barn har ju flera andra gjort det, och deras barn fortsätter vi att följa. Förhoppningsvis kommer även de hit i sommar. Och då får vi två hundar till i huset!

Ett under!

Jag har träningsvärk. Ryggen har fått muskelinflammationer igen eftersom jag använder kroppen  vilket betyder smärta direkt. Jag ska inte säga att allt gör mega ont men det är liksom inte jätteskönt. Så idag tänkte jag vila kroppen. Pepino skulle  få gå ut på riktigt grönbete- äntligen. Så jag gjorde det som börjar bli en vana. Jag hoppade upp barbacka, men denna gång i bara grimma, för att rida bort till sommarhagen. Det här var något jag bara drömde om för ett par år sedan! För utomstående kanske det inte alls känns som ett mirakel, men för mej är det just det- ett under! Dels att jag har min egen häst som jag faktiskt kan rida barbacka på. Men också att jag kan sitta på hästryggen utan sadel...... herregud jag kunde knappt hålla balansen med sadel när jag började rida igen.  Nu gör jag det. Visst är det vingligt som tusan när Pepino inte själv håller 100%  balans ex om han tittar bakåt, svänger osv. Men jag rider ut det med. När han går framåt i lunkande takt känner jag mej helt säker! 

Att kroppen börjar hitta tillbaka är helt fantastiskt. Att nervbanorna hittar sina spår och börjar fungera... jag kan inte beskriva vad det gör med mej. Träningsvärk och inflammationer gör ont men bakom det finns det en kropp som lyder igen. Den häftigaste känslan ever!