En riktigt bra dag



Fantastisk ridtur idag.
Jag och Herr P.

Vad är en riktigt bra dag egentligen? Jag känner hur det spritter i min själ, det bubblar liksom glädje ut ur hela mej och jag kan inte hejda det. Jag är så in i böveln nöjd, och glad, och lycklig, och tillfreds och NÖJD! Då har det väl ändå varit en bra dag? Eller var det bara delar som var bra? Kanske är det vädret som får mej på så bra humör?


Egentligen borde man väl säga att det är familjen som gör en bra dag. Eller att man varit ute på äventyr och upplevt saker som får mej att vara uppspelt. Och visst älskar jag äventyr, jag älskar att uppleva saker som jag normalt inte gör men jag är så himmelens nöjd med min vardag. Min vardag rockar fett! Nu har jag visserligen lov. Jag går hemma med barnen. Sover mycket. Städar lite, får laga mat flera gånger om dagen men framförallt är jag ganska många timmar i stallet. Att ha häst är så sjukt glädjespridande. Pepino är min ultimata utmaning. Han är en av det mest tryggaste hästarna att hålla på med i boxen. Klumpig som han är kan han trampa på nån fot när han flyttar på sej men värre än så blir det inte. Han ger så mycket kärlek och han rullar sej i så mycket lera att jag varje dag får lång träning i att borsta honom. Armarna värker, axlarna värker av träningsvärk. Sedan ska det ridas och benen får jobba som en galning, balansen likaså.

Mittimellan N skrittar Pepino på banan.

I dag fick Mittimellan N skritta fram Pepino. Och hon lyckades! Det har aldrig hänt förut. Han vill inte gå framåt, stannar eller är livrädd och dansar runt. Men idag fick hon jobba hårt och de tog sej framåt.  Varv efter varv. Sedan hoppade jag upp och vi tränade övergångar i skritt, trav och till och med galopp idag när banan inte var så lerig. Han var fantastisk. Jag är så lycklig. SÅ LYCKLIG! En bra dag i stallet gör en bra dag. Så är det.

Vi löshoppade Shouni efteråt. Det var också rena euforin. Både jag och Mittimellan N var trötta som nyvakna kissungar när vi åkte ut men efter en kort stund var vi pigga och efteråt är det som om energin inte tar slut. Att fylla sin vardag med sånt som gör en lycklig. Det tror jag är konceptet till ett lyckligt liv. Det är en bra dag idag. En riktig bra dag!

Vad som behövs

Jag hälsade på Molly häromdagen. Hon hade smala ben, tunn pannlugg och kraftig, stark kropp. Hon gosade med mulen och var uttrycksfull med sina öron. Hon var brun.
Ögonen lite avvaktande. Ibland såg hon nöjd ut när barnen kramade hennes mjuka hals och ibland vände hon avvaktande bort huvudet. Men en liten morot kunde bota hennes skepsis. Jag ställde den magiska frågan och då tittade hon på mej och lade sedan mulen på min axel och invid min hals. Hanna red henne tills svetten rann. Pigga ben, samlad galopp. En fin liten häst att träffa.


Sedan åkte jag hem till min Pepino. Vi red på banan. Jag på Pepino och tjejerna på Shouni. De skötte sej själva. För mej gick det halvbra. Först helt ok. Sedan när alla små  ponnysarna kom tillbaka efter uteritten satte dampmonstret i honom  fart. Men jag jobbade på små volter, fortsatte kräva arbete. Han kastade sej, reste sej en aning, sparkade och hoppade upp och ner. Men jag fick tillbaka honom. Han kunde börja jobba koncentrerat igen. Han gick ner på tygeln och arbetade i form på ett sätt han inte gjort med mej förut. Han var fortfarande lite explosionsartad och varje gång vi red i trav på volten så kastade han sej, men på fyrkanstspåret gick det bra. Det som slog mej var att jag satt bättre kvar i sadeln nu än vad jag gjorde för ett år sedan. Alla timmarna i sadeln börjar bygga min balans, bygger mina viktiga småmuskler och skapar aktivitet i nervtrådarna ner till benen igen. Jag behöver inte aktivt tänka vilken muskel jag ska röra först i ena benet och sedan i andra benet längre. Kroppen fungerar bättre. Jag satt kvar i sadeln utan några större bekymmer. Jag blev inte rädd. Kanske en aningens irriterad men mest stolt över att jag lyckades med det jag bestämt mej för att göra. Vi tog oss igenom utbrottet som varade kanske tio minuter utan att jag behövde höja rösten, bli arg eller rädd. Det är precis vad Pepino behöver. En ryttare som hjälper honom igenom hans svårigheter när de uppstår och visar vägen till ett harmoniserat förhållande till ridning och omvärlden. Jag är så himla stolt över oss båda!

  

Inga bilder togs när vi red på banan, men när tjejerna tog ut hästarna till hagen passade jag på att
fota duktiga Pepino och älskade Shouni.

Högljutt sovande

Jösses vad denna mun kan snarka! Jag älskar honom över allt annat och han är mannen som gör mej lycklig ( och ibland galen). Men att sitta och titta på TV eller film med honom på kvällen när han är trött och börjar sova.... när han snarkar så väcker han hela byn! Jag kan sova bredvid honom så länge han inte snarkar så mycket just i insomnings ögonblicket men ibland väljer jag att smyga ut till soffan. Nu har jag suttit och arbetat vid datorn ett par timmar, Marcelo har somnat till landskampen i fotboll i sin svarta fåtölj. Jag kan inte höra mina egna tankar!!!!!

Glad Påsk

Jag föraktar Halloween. Jag brukade gilla påsken men för varje år firar vi den mindre och mindre. Lite pliktskyldigt målar vi lite ägg. Jag påminner ungarna om att de ska gå påskkärring och nån familjemiddag brukar vi få till. Men inga gula gardiner och i år blev det inte en ett påskris med glada färger, ingen fasta och ingen äta-fisk-dag. Det jag älskar med påsken är att vi är lediga och kan vara tillsammans. I år ska jag sova och vara i stallet hela lovet. Samla mina krafter. Ta det lugnt och varva ner. Jag har helt kommit ur balans sista två veckorna från ayurvedan. Så nu blir det att hitta tillbaka till det jag mår bra av. Hitta nya recept jag kan inspireras av och framförallt umgås med mina fantastiska ungar och snygga make!

Så jag gillar fortfarande påsken, vi har haft vår middag med pappa och Grace, jag gömde påskägg på tomten så barnen fick leta i evigheter innan de hittade dem, döttrarna har gått sitt varv med påskkort i grannskapet och vi målade kokta ägg i allskönens färger. Men jag tror att om påsken ska funka här hemma måste vi hitta nya rutiner och nya traditioner. Påsken förr innebar alltid hundtävlingar och sedan det slutade har jag blivit lite vilsen. Kanske det ska bli en högtid att meditera i? Äsch jag har inte en aning. Idag ska jag i alla fall träffa en fantastisk vän och jag ska städa,, blogga, baka,  och vara hemma hela dagen. Kanske jag mediterar också. Påsklovet har börjat. Jesus är uppstånden igen och det är väl bra. Men påsken för mej måste vara något annat. Vad firar du påsk för?

Ett rum av hopp

Jag var på en träff på Linköpingsslott. Med Landshövdingen och Stjernqvist, Herr Doll och en massa andra viktiga och fantastiska människor. Vi fick information och vi fick tänka till och vi fick en massa att ta med oss hem. Här är den värld jag saknat, som handlar om att agera och inte sitta passiv och läsa nyheterna och oja sej. Här handlar det om att göra skillnad. Att rädda människor, att rädda vårt land. Oj nu blev jag kanske dramatisk. Men det Sverige jag var så stolt över börjar gå sönder, slitas i tu för att det finns de som gillar att skrämmas och rädsla är den mest effektiva känslan att spela på för att splittra människor. Människorna där i rummet sprider något helt annat. Hopp, lust och fantastiska möjligheter. Det var coolt att var en del av det.

Lerig morgonfodring!

Lilla N hjälpte till med morgonfodringen av hästarna......

Jag älskar djur

Jag älskar djur. Det har jag alltid gjort. Ute i stallet har vi alla olika sorters djur så jag kan mysa med mer än vad jag själv orkar att ta hand om. Det är jag tacksam över! 

Pepino- en svart, fyrfotad Åza

Jag rider på hans rygg. Svär över att han bråkar med mej, bockar ibland, han slår med huvudet och skriker. Än så länge har jag inte ramlat av. Han gör det ändå snällt. Men jag är rädd för att åka av. Jag är rädd för att bli rädd. Men under tiden så tränar vi på att trava i slalom, ringa i klockor, övergångar mellan halt, skritt och trav. Vi rider ut, fast det är då han bråkar som mest. Vi longerar och vi tränar på lätta dressyrprogram.

Sakta men säkert kommer vi längre med våra tricks och numera går han lös efter mej allt oftare, än med ett grimskaft runt halsen som en extra försäkring men ändå, ett stort framsteg! Och vi går framåt. Han blir smalare, får mer muskler, mer ork och han börjar bli bekväm i våra övningar. Jag älskar våra mysstunder, när vi busar i hagen och samspelet när ridningen fungerar och vi båda är nöjda.

Nu börjar jag längta efter riktig långa långritter. Han hänger med ut på långa varvet, men jag är inte helt säker om vi skulle välja andra vägar. Kanske skulle han försöka vända, vägra gå? Eller skulle det gå bra nu? Snart ska vi testa. Jag brukar säga att jag har en köpt en häst som är som jag. Känslig, snäll, envis och som har väldigt svårt att lyda när jag blir tillsagd. Men Pepino är killen som håller mej uppe. Han gör mej lycklig. Han utmanar mej. Han gör mej till en reflekterande människa.



Barnen med Shouni och Pepino