Summering av 2015

År 2015 har passerat. Året då kroppen till slut inte orkade mer. Nu har kroppen gett upp, resignerat och sitter med händerna hängande vid sidorna  och säger att jag fixar inte det här längre. Jag hade fler skov än vad jag haft på länge. Kroppen gör ont. Men trots det har jag gjort så mycket som jag velat så länge.



Turkiet i februari

2015 var året då jag och Marcelo började resa igen. Bara han och jag tillsammans på äventyr. Vi var i Turkiet och vi var på Gotland. På våra resor lärde vi känna ett gäng härliga människor från Sveriges olika hörn och vi fortsätter hålla kontakten. Vad härligt det är att hitta människor man trivs med! Tillsammans med familjen var vi i Legoland. När jag var liten drömde jag om att få åka till Legoland. Men det var för dyrt. Nu var jag där med mina barn och det var en fantastisk dag i parken. Vi var i vårt älskade Danmark. Dit återvänder vi ofta. Som vanligt så fick vi en fantastisk semester där innan vi åkte vidare mot västkusten i Sverige. Nu sparar vi för vår livs resa som ska ske i år. Oavsett var vi åker i framtiden tror jag inte någon resa kommer vara så känslosam och viktig som den vi ska göra i år.

2015 började med att jag hade förlorat en hund. Pluto.


Lilla Gul levde några veckor bara.

2015 slutade med att jag förlorat två ankor, två höns, en kyckling och min äldsta son Bobbo. När Lilla Gul - kyckling dog mittframför ögonen på barnen pga elaka kråkor tyckte jag det var så hemskt. När jag kom hem fanns inte hens lilla kropp kvar. Allt var borta.

Kakan

Och när jag hittade fjäderhögen av Kakan...... tre djur på fyra dagar som bara försvunnit, allt som fanns kvar var en stor fjäderhög......  vi var så otroligt ledsna att vi knappt kunde prata om det. Och lite så känner jag med Bobbo med. Jag städar undan hans saker, pratar fåordigt om honom.


Bobbo fick jag ha i 13 fantastiska år.

Jag gråter inte riktigt. Jag klarar inte riktigt av att hantera förlusten av honom. Och just därför går det ganska bra ändå. Men det här nya året är det första året utan hund sedan många, många år tillbaka. Jag är glad att jag hann åka förbi Bobbos uppfödare i somras på semestern. Jag är glad att jag hann träffa henne och att hon fick se honom en sista gång. En sista gång.... usch jag ryser vid orden.

Pepino

2015 var första året som jag gick in i som hästägare. Det finns mörka kvällar jag önskat att det var ljusare, det finns sena kvällar jag önskat jag haft mer ork och det finns dagar jag önskat att kroppen inte gjort så ont. Men att ha häst som kräver att jag rör på mej, att ha en häst som tycker om att stå och gosa - det har gjort så mycket gott för mej. Det är inte många saker som gör mej så lycklig som stallet. Jag har under året testat beridet bågskytte, WE, bruksridning och häromdagen åkte jag snowracer bakom häst för första gången. Jag har gjort saker under året som jag inte ens drömt om att jag skulle göra och det får mej att känna mej levande. Det håller mej vid liv.


2015 var ett annorlunda år med mina älskade ungar. Barnen hade sina svårigheter och deras annars så lugna och jämna (?) humör har åkt berg-och-dalbana under hela året. Som mamma har jag slitit mitt hår och kämpat och kämpat för att ge dem verktyg, kratta manegen och låta dem lära sej av smällarna livet erbjuder. Det är inte helt lätt att vara mamma. Och hur mycket jag än njuter av föräldraskapet och tackar alla gudar över att jag fått mina tre barn så räcker inte det för att vara en bra mamma.

Mittimellan N på Carina och Lilla N på Bella.

Jag vill vara den bästa mamman. Jag vill ge barnen alla förutsättningar jag kan för att de ska växa upp och göra bra val och får vara så lyckliga de kan. Det här året har varit många vägval och jag vrider mej om nätterna och undrar om jag har gjort rätt varje gång. Samtidigt njuter jag av närheten vi har, förtroligheten - vi pratar om allt och hitintills har vi löst de flesta vägbulorna. Men det är inte förens de är vuxna som jag får svaret om jag gjorde rätt. Lång väntan. Längtar inte dit heller. Vill njuta av dem nu.

Stora N och jag vid starten på SMACK.

2015 gjorde jag mycket med barnen som jag längtat efter. Vi cyklade mycket tillsammans och allt kulminerade i ett cykellopp som jag och Stora N gjorde tillsammans. Det var magiska timmar i sadeln ihop med min 10-åriga son. Jag och barnen red också ut tillsammans. Något jag drömt om sedan de föddes. Nu gjorde vi det. Och vi åkte på cirkus turnée. Att uppleva ihop med barnen är ett av det allra bästa jag vet!

 

Raketer

Det är väl knappt man vågar erkänna det -  men jag gillar fyrverkerier vid nyår. Och eftersom vi bor på landet så anordnas inget lokalt utan man få själv stå för de uppbrända pengarna. Och det gör vi. År efter år. I år var det första gången som i inte hade en skotträdd hund hemma. Så det var med viss vemod jag gick ut för att själv få vara med om uppskjutandet. I vanliga fall står jag inne och glor i fönstret med hög musik och ett öga på Bobbo. Vårt hus är bra på det sättet. Det hörs väldigt lite in. Men inte i år. Där stod jag med min svärmor, barn, man mfl och hurrade med sorg i rösten varje raket som for upp på himlen. Varje bang hyllades med en applåd och grannarnas jubelrop. Att jag fick delta beror ju på att Bobbo dog. Han är borta. Död. Aldrig mer. Så det var inte bara en bra känsla när jag stod där på gräsmattan. Men visst var det fint. Visst var det mysigt. På sju minuter var alla raketer uppskjutna. Det blev mörkt och tyst igen. Nya året hade infunnit sej. Nu är det slut på smällandet i vår by. 

Jag hörde mej för hur de hade gått i stallet. Alla hästarna går ju ute dygnet runt. Men inte en enda av hästarna hade ens lyft huvudet från hölårarna. Vi har fått tag på väldigt fint hö. Nästan som gräs. Mums säger dem!