Strömavbrott och översvämningar

Micron slutar låta. Det blir helt svart. Eller datorn lyser fortfarande. Men annars är det helt, helt svart. Jag hör nåt gnällande från barnens rum, sedan ett oroligt- MAMMA! Marcelo svär. Jag tittar ut. Det är helt, helt svart. Här ute på landet är det så väldigt kolsvart mest hela tiden. Grannarnas hus är de enda ljuskällorna förutom de gnistrande stjärnorna. Fast nu.. ingenting. Det var becksvart. Men jag var så uppslukad av mitt arbete att jag knappt reflekterade över vad strömavbrottet betydde. Tills jag insåg att GAHHHHH alla rättningar jag höll på med behövde internet och den var lika död som strömmen-såklart! Ganska snabbt kom den tillbaka men efter några minuter försvann den igen. Så där höll det på ett tiotal gånger. Men jag kom på att jag hade en del saker nedladdade på datorn, så jag kunde lugnt fortsätta mitt rättningsarbete.


Så kom ljuset tillbaka. Mittimellan N skulle in i tvättstugan- fråga mej inte varför. Barnens tvätt är bannlyst därifrån. Vår tvättstuga är vårt skamrum. Där slänger vi in allt vi inte vad vi ska göra med. Detta har övriga familjen fått för sej att det ger dem fritt fram att KASTA in vad som helst därinne.... verkligen VAD_SOM_HELST!!! Det går nu knappt att stänga dörren in så man ser ju skiten hela tiden. Men mest slänger de kartonger och kläder. Överallt. I hela rummet. Så städar jag upp och de kastar. För några veckor sedan fick jag ett psykbryt när jag städat upp halva tvättstugan och jag åker till stallet, kommer tillbaka och det ligger nu nya kläder slängda över det nyss framtagna golvet. Alla barnkläder åkte ut och från och med då tvättar de själva sina kläder. Men idag skulle hon gå in. Tur var väl det för det var tre cm vatten på nästan hela golvet.


Köksbord och arbetsplats...

Köksbänk...

Så från att ha varit på väg till sängen fick nu barnen hjälpa oss att tömma hela tvättstuga och kasta allt som bara gick. Kopiösa mängder kläder- speciellt strumpor- dök upp under tältpinnar, sovsäckar, pyssellåder, verktygslådor, bordsskivor och annat bråte. Var vattnet kom ifrån visste vi inte, vi bara försökte få ut allt så att inte vattnet skulle sprida sej ut till köket och skapa vattenskador..igen. Typ två timmar senare var vi klara med att få undan allt, hitta felet, åtgärda det och komma ut till... kaoset i köket... och hallen och delar av vardagsrummet... Men ingen av oss orkade ta hand om eländet.

Hallen..suck. Tänk att alla dessa prylar
 var i lilla tvättstugan förut.

Så här sitter jag nu, mitt i natten och rättar och rättar bland kablar, lampskärmar, pyssellådor gamla diplom, olästa magasin, kvarglömt hundgodis, borrmaskiner och annat bråte. Inte en vanlig söndag kväll helt enkelt. Undra vem som ska ta hand om det här i morgon?

Ja, ja nu börjar det bli städat i
tvättstugan. Bara kläder och väskor på
 tork över diskhon kvar att ta hand om.

Betygsättar tider

Nu är det betgsättar tider. Jag var så arg när jag rättade ett geografiprov i slutet av förra veckan. Jag rättar en sida i taget i proven och då blir det svårt att se helheten när man rättar närmare 50 prov. Det var speciellt två frågor som fick mej att flyga i taket. Men idag när jag gjorde en preliminär betygslista insåg jag att över tio elever i en klass har höjt sej sen förra årets geografi. En del så mycket som två till tre steg alltså från E till B. Då kanske man inte ska vara så missnöjd..... tänker jag. Men förutom det jobbar jag nästan dygnet runt. Och så kommer det vara den här veckan. Hjärnan fungerar knappt länge. Nästa vecka sätts betygen och jagandet efter kompletteringar upphör för det här året. När väl sen alla matriser är ifyllda för alla ca 300 betyg jag satt, då ska jag sova!!!

Ramla av...nästan

Mörkret är så ångestskapande. Snön har lyst med sin frånvaro och det gör att varje gång vi åker ut tills stallet är det mörkt, mörkt, mörkt. Känns som om jag vandrar i en värld av mörker där ljuset aldrig når in. Jag har försökt att motionera djuren. Men det är tröstlöst. En gång hoppade jag upp och red i en kvart innan jag var nöjd och hoppade av. Halt, kallt, halkigt, lerigt, geggigt. Vi har ingen ordentlig paddock, ingen ordentlig belysning så alltid detta tröstlösa mörker. Jag kan inte direkt påstå att jag tycker det är superkul att träna häst denna årstid. Men så har det varit länge och jag ställer mentalt in mej på att vintern blir viloperioden. Ändå tycker jag synd om mina hästar nu. Tycker det förtjänar mer än att bli borstade, kramade och älskade. Men för två veckor sedan gav jag upp. Nu blir det viloperiod. Punkt slut. Det betyder såklart inte att de slutas rida helt. På helgerna åker vi ut i dagsljuset och rider och rider och rider. Nu kom snön i veckan och det jagar bort den värsta mörkerångesten men hästarna kommer få vila ändå. De går ju ute så de kan ju röra på sej om de vill.

Frida på Chanelle längst fram, sedan Mittimellan n på Yogi
och så Pepinos uppmärksamma öron såklart.

När vi rider på helgerna  blir det en hel del ut och klampa på okänd mark i skogen. Över stock och berg, över diken och under tallar. Vi travar en hel del och drar någon galopp då och då. Idag stack jag och Mittimellan N ut på våra hästar tillsammans med Chanelle och Frida. Vi red ömsom i vacker trollskog och ömsom i kalhygge eller igenvuxen ungskog. Vid ett tillfälle fick vi vända och då hände det nåt.


Pepino har nog taskigt lokalsinne och vill inte bli lämnad helt själv i okänd mark. Chanelle vände och tog en väg, jag tänkte gena.... men det tänkte inte Pepino. Som på en femöring snurrade han runt som värsta westernhästen som spinner runt. Jag var ju inte beredd och var på väg att trilla av. Men han är så skön, för när han väl kom runt och kände att jag tappade balansen stod han stel som en staty för att jag skulle lyckas få tag i manen och försöka hindra fallet.


Ansiktet frös till, på Pepino!

Och så hände också. Det hade räckt med ett steg åt sidan eller att han sänkt huvudet så hade jag trillat av honom för första gången. Men där stod han tills jag samlat mej. Sedan slappnade han av och sänkte halsen. Det var en upplevelse!


Som alltid blir han genomsvettig när vi är ute. Kanske har han fått mina svettkörtlar? Men i det kalla vädret så frös den kondenserade värmen i huvudet på honom.

Alltid krullig och svettig efter ridtur!

Något jag aldrig sett förut. Han var alltså frusen i ansiktet medans kroppen var plaskblöt och krullig utan frysta pälstoppar. Yogi är som alltid helt lugn. Vid ett tillfälle ökade han takten självmant när han kom på efterkälken. han varken hoppar över diken eller gör tvära kast. Mer pålitlig häst får man leta efter. Fem timmar blev det i stallet i dag. Det tar tid att ha roligt!

Första advent 2016

Så kom då första advent. I dag. Många har fuskat och satt upp stakar och ljus i fönstren sen innan. Men inte vi. Vi väntar.  Men vi började denna blåsiga och kalla advent med en adventsritt med det två svarta. Förra sommaren hade jag stora problem att rida ut på Pepino. Jag gick ut och red hem.

Jag på Pepino och
Mittmellan N på Yogi.

Nu rider jag alltid ut, men det är fortfarande lite svårt för honom att hålla högre gångarter en längre sträcka. Jag tror det beror på hans osäkerhet. Idag vinglade han över vägen. Ville röra sej sidledes istället för framåt helt enkelt. Han har en enorm längtan hem! Tror också att han har världens sämsta orienteringsförmåga. När vi var 1km från stallet ville han vända och rida hemåt- åt andra hållet. 500 meter från stallet började han kasta sej och försökte vända. Jag idiotförklarade honom helt. Han har ridit där så många gånger men fattade ändå inte att vi var hemma. TOKHÄST. Men jag fick honom att gå framåt, men jag hade tänkt galopp- skritt blev det. När han kom över krönet och insåg att jo men visst- vi var ju hemma. Då gick det knappt att hålla honom! Han gnäggade, skrek och taktade.


Svettig och lockig efter 1½timme ute i kylan.

Yogi hade med stort lugn fortsatt hemåt och litade helt på att Mittimellan N skulle ta honom rätt, så han var låååångt framför oss. Det var en ansträngande ritt både för Pepino och mej. Men det slog mej ändå så långt vi har kommit ändå. Inga spö, lite hårda ord på hästryggen kanske, men med snälla metoder arbetar vi oss framåt och genom hans svårigheter.

Det är jag stolt över, både honom och mej. Det blev en varm ritt trots kylan och blåsten.


Väl hemma blev det bak, matlagning och adventsljus. I år blir det inte så mycket pynt. Men gardiner, stakar, stjärnor, dukar och några tomtar åkte fram. Julmusiken flödade i högtalarna och stämningen blev så där juligt mysig. Nu välkomnar vi julhetsen, värmen och den kärleksfulla familjen! 

Idag blir jag medelålders

Klockan har slagit över midnatt. Idag fyller jag 40 år.


Jag firar det genom att sitta på jobbet och jobba. Familjen ligger hemma och sover. Jag blev just klar med det jag bestämt mej för att hinna idag. Jag satte just på en massage omgång för mina axlar. ONT! men samtidigt nyttigt.


Att fylla 40... det har liksom varit någon magisk gräns. Medelålders. Nu börjar livet. Jag kommer ihåg när mamma fyllde 40. Jag kommer ihåg när pappa fyllde 40. På nåt sätt så vänder det nu. Jag kan inte längre säga att jag är på väg upp mot livet. Jag börjar i dag trappan ner mot ålderdom.


Trots det har jag inte den allra minsta ångesten över att bli ett år äldre. Har nästan längtat till att bli 40. Någonstans hade jag en känsla av att åren fram till nu skulle innebära en strävan mot någonting. Jag fick för mej att efter 40 så skulle den jakten ta slut och nu skulle jag liksom flyta runt och njuta av all min strävan och kunna plocka godbitar och förverkliga det jag inte hunnit med.


I mitt liv har jag strävat efter:

• En familj
• Ett hus på landet
• Egen häst
• Hund
• Jobb jag trivs med
• Att kunna påverka
• Vara en del av något större
• Göra intressanta resor
• Ta bort energitjuvar och komma i mer balans och harmoni

Jag har faktiskt uppnått allt det där. Nu är min enda strävan efter att få en kropp som hänger i och blir lite mer hel. Jag har nya drömmar. Men jag ska faktiskt flyta omkring nu ett tag, njuta av medelåldern. Det är fantastiskt att bli äldre. Skrämmande men fantastiskt!


Så grattis till mej. Skål!

Nattjobb

Nu har jag suttit halva natten och planerat morgondagens lektion. Klockan är snart halv fyra och om två och en halv timme ska jag gå upp. Jag som häromdagen skällde på en kollega för att hon gick upp vid fyra på morgonen och började arbeta.... jisses. Jag frångår alla mina principer. Men ganska kul är det. Att planera i fred. Och vara hemma. Men bäst är att vara på jobbet.  Hoppas nu bara jag kommer ihåg allt jag ska göra på lektionen i morgon. Ljus får jag inte glömma! Vi ska börja med kort sagostund i dunkel.....

Börjar tänka hund...

Bobbo tränar sök. Här hittar han Stora N.

Bobbo är inte begravd än. Han ligger i sovrummet, som han alltid gjort. Det är snart ett år sedan. Bara ett par dagar kvar. Ett år utan Bobbo. Jag saknar inte hund så mycket som jag trodde att jag skulle göra. Däremot saknar jag Bobbo och Pluto mycket mer än vad jag trodde. Jag är ännu inte redo för en ny kamrat. Men tankarna har börjat komma. Är det dags för oss att leta rätt på ras? Vilken uppfödare vill vi ha? När ska vi ha en ny? Speciellt när vi är ute och rider, då kommenterar vi ofta att vi borde haft en hund med oss. Mittmellan N vill verkligen träna agility. Jag saknar freestyle och lydnaden. Sonen kryper ofta ner till Elsa och ligger och kramas när hon hälsar på. Men han säger att hon är ingen Pluto.


Det jag har haft tid att reflektera över är vilken typ av hund vi vill ha. Det snurrar hej vilt i huvudet. Det blir ingen tollare- kräver för mycket. Ingen amstaff- vill inte ha den storleken på hund elelr bekymmren jag hade med Pluto och andra hundar. Jag har haft hovawart, men det går bort. Axton var min svarta ängel och med det är det stopp. Ingen kan ta hans plats eller ska ens försöka. Frazze var en airdaleterrier- för stor. 





Efter resan med Pluto vill jag ha en frisk hund. Eller förutsättningarna för en frisk hund i alla fall. Men det jag gillade och älskade med Pluto var hela hans personlighet. Glädjen, klumpigheten, viljan att vara tillags, han älskade barn och älskade alla våra upptåg på ett galet, galet sätt. Bobbo älskade också att vara med. Men han var mer mogen, mer vuxen, mer på riktigt. Pluto var...galen. Och jag tror jag vill ha den galenheten nästa gång. När jag ahde Axton upptäckte jag en ny ras- tollaren- och sa att nästa gång skulle jag kunna tänka mej en sådan. När jag hade Bobbo upptäckte jag en ny ras- och tänkte att jag skulle tänka mej att ha en sådan. Efter det har det passerat säkert 20 raser som jag skulle kunna tänka mej. Men min man, älskade Marcelo, han har bara siktet inställt på en hundras. Den jag upptäckte med Bobbo. Men jag har sagt nej. Av tusen anledningar.

Bobbo som liten krabat.

Men igår började jag läsa om dem. Studerade hälsodata, mentalitet, beskrivningar från tester, bloggar och kom fram till att mina argument kanske inte håller. Så nu kanske Marcelo får som han vill. Men inte än. Jag är inte redo än. För när vår nya lilla krabat kommer infarande här i huset ska hen bara känna kärlek, kärlek, kärlek. Aldrig leva i skuggan av de fantastiska Axton, Bobbo och Pluto.

Deadlines igen!

Nu sitter jag här med inlämningsuppgifter igen. Fortutbildning i historia. Familjen sover, jag är framför datorn. Jag läser, skriver och lämnar in. Det känns både roligt och lite skräckinjagande. Jag är så trött på att jaga deadlines sen jag pluggade förra omgången och det sitter i än. Men nu är jag igång i alla fall. Jag tror det är en kurs som får mej att tänka, sånt gillar jag. Kursen går via Forum för levande historia. har du aldrig varit inne där gå dit och titta. De har massor av aha-moments!

Välkommen Yogi




Pepino och Yogi i stallet.

Mitt i en varm strålande sommardag fick jag samtalet. Från polisen. Det är många tankar som far genom ens huvud när de presenterar sej från polisen. Inte en enda är trevlig, kan jag säga. Men det förbyttes snabbt och tre dagar senare var jag på väg till Båstad för att hämta hem en islandshäst till tjejerna. 

Det var den skitigaste häst, utan att rullat sej i lera, som jag någonsin sett. Liten, svart, och vägrade visa sin personlighet men samtidigt så underbart snäll. Full med eksem, sår, avskavd man och svans, vacker? Nej inte speciellt. Ful? Absolut inte.


 


På en vecka lärde sej tjejerna att rida mer än de gjort på ett år av lånade ponnysar. Med Yogi känner de sej trygga på hästryggen och vågar trava och galoppera själva. När han blir rädd stannar han och liksom hukar sej.
 Pepino, som fortfarande tvekar om vi verkligen ska gå ut, när vi rider iväg tar svans på Yogi och stannar inte lika ofta.


Yogi till höger älskar sina kompisar.
Här äter han ihop med Mårten och Bella

Yogi älskar att bli kliad runt öronen, att gå i skogen och sina hästkompisar. Från att sett ut som en skabbig liten ponny liknar han nu mer en mullig shettis. Vinterpälsen har vuxit ut och han är välrustad för snön som lyser med sin frånvaro. Så från att ha varit hästlös, till medryttare och med tre små barn som mest gnällde i stallet har vi nu två hästar och tjejerna är självgående i stallet och vi rider och tränar ihop. På bara några få år. Livet är fantastiskt!

Mittmellan N och jag på våra hästar ute i skogen.

Nu är de här!

Varken matte eller hund simmar,
 men bada är ok.

Äntligen är de här! Familjen från Halmstad. Paulina och Milo bor här hos oss medans Patte gästar festival. Milo är en helt galet, underbar amstaff korsning som inte är helt olik Pluto. Så skönt det är att ha hund i huset igen! Han är vild som en virvelvind, men ändå lyhörd. Han vågar inte riktigt simma, men bada är skönt. 

Mittimellan N berömmer Milo när de tränar

När tjejerna tränade tricks med honom var han uppmärksam och lydig men så fort han blir lite för upphetsad så slår det över lite och han blir lite hoppig och nafsig. Han har hunnit hälsa på Shouni, höns och grisar. Jisses vad läskigt det var med grisarna! Paulina och jag har pratat hund i flera timmar. 

Hjälp vad farliga Emma och Klara är!

Trots att det skiljer 15 år mellan oss är det ändå så lätt att umgås med henne. Jag har fått en riktig härlig familj på min chilenska sida. Jag förvånas över att vi fortsätter ha så bra kontakt med generation efter generation. Paulina och mina barn är sysslingar och även om hon inte skaffat barn har ju flera andra gjort det, och deras barn fortsätter vi att följa. Förhoppningsvis kommer även de hit i sommar. Och då får vi två hundar till i huset!

Ett under!

Jag har träningsvärk. Ryggen har fått muskelinflammationer igen eftersom jag använder kroppen  vilket betyder smärta direkt. Jag ska inte säga att allt gör mega ont men det är liksom inte jätteskönt. Så idag tänkte jag vila kroppen. Pepino skulle  få gå ut på riktigt grönbete- äntligen. Så jag gjorde det som börjar bli en vana. Jag hoppade upp barbacka, men denna gång i bara grimma, för att rida bort till sommarhagen. Det här var något jag bara drömde om för ett par år sedan! För utomstående kanske det inte alls känns som ett mirakel, men för mej är det just det- ett under! Dels att jag har min egen häst som jag faktiskt kan rida barbacka på. Men också att jag kan sitta på hästryggen utan sadel...... herregud jag kunde knappt hålla balansen med sadel när jag började rida igen.  Nu gör jag det. Visst är det vingligt som tusan när Pepino inte själv håller 100%  balans ex om han tittar bakåt, svänger osv. Men jag rider ut det med. När han går framåt i lunkande takt känner jag mej helt säker! 

Att kroppen börjar hitta tillbaka är helt fantastiskt. Att nervbanorna hittar sina spår och börjar fungera... jag kan inte beskriva vad det gör med mej. Träningsvärk och inflammationer gör ont men bakom det finns det en kropp som lyder igen. Den häftigaste känslan ever!

Emma konfimeras

Fina Emma. Älskade Emma. Bästigaste Emma! Äran jag känner över att få ta del av familjen Jimenez Nybacks barn är mäktig. Från de kom ut som små skrynkliga russin till stora  kompetenta unga vuxna. Det är häftigt att se den resan och få ta del av det. Det var Emmas tur att konfirmera sej. Och det gjorde hon med pompa och ståt i Kolmårdens delfinarium. Emma hon som testat tusen olika aktiviteter och blev bäst av alla på dans. Emma som dansade tills kroppen gick sönder- två gånger - Men som hon gjorde det! Emma som kom fel i skolan, valde att byta och slog sej in på en skola där sånna som hon får öknamn för att hon står för den hon är.En brud som inte tar skit men med ett enormt fint hjärta. Jag är så himla stolt över den hon vuxit till att bli. Nu gör hon omstart, blir ledare och försöker leva upp till det epitet hon fick av sina vänner på konfirmationslägret - FÖREBILD.

Tack för att jag fick Pepino!

Jag och Pepino. Det är vi två som kamperar ihop. Jag har börjat kräva mycket mer av honom nu än förra året. Jag vågar mer. Han är sådär sommarslö som han var förra året också, och då gillar jag honom som bäst. Det är mer tryggt än höst-och-vinter bockandet. Jag har någon form av längtan att få testa att tävla honom någon gång. Och nu känns det möjligt. Vi jobbar tillsammans. Min fina kille. Jag är så stolt att få vara hans matte och jag uppskattar så himla mycket den livskvalité han ger mej. Tack för att jag fick honom!

Cykla

Ett av det bästa jag vet är att cykla ihop med mina barn. Inte egentligen som transportsträcka utan som motionsform. När vi cyklar tillsammans blir det inte så höga farter eftersom Lilla N har en så liten cykel utan växlar. Men det är helt okey ändå. Idag cyklade vi Grusrunda, eller Skällande hunden rundan som vi också kallar den. Den är nästan 1 mil lång, det saknas 350meter för att nå milen. Vi gjorde det på ca en timme. Alltså inte så fort, men backarna i den rundan är mördande så det det känns ändå i kroppen att jag rört på mej. Dock inte någon direkt värk när man kommer i mål. På våra cykelturer är vi ofta med om diverse mindre äventyr. En flock med kor som springer med oss så långt de kan innan staketet hindrar dem att komma längre, en grävling som korsar våran väg, någon som tar en kurva för snävt och ramlar, svanarna som majestätiskt simmar i den konstgjorda sjön eller den galna hunden som kommer ut och skäller och hoppar mot oss när vi cyklar förbi. Det är liksom de små äventyren i vardagen som förgyller tillvaron.



I år har vi bestämt oss för två lite kortare cykellopp. En här i trakterna där även Lilla N kan vara med och en nere i Laholm där bara de två stora barnen får följa med. Fram tills dess är det många mil som ska trampas igenom den här sommaren. Vi tillsammans. Det är ett fantastiskt sätt att umgås med sina barn. Något jag rekommenderar till alla.

Sommarlov

Jag har sommarlov nu. Eleverna har lämnat skolan och jag slipper ställa klockan på ringning. Istället för att möta en massa andras barn umgås jag istället med mina egna. Jag började sommarlovet med att bli dundersjuk. Jag har inte riktigt återhämtat mej än. Men jag har klippt gräsmattan. Jag har till och med städat huset. Och jag har faktiskt umgåtts med mina vänner. Och så klart har jag varit i stallet. Men inte riktig så mycket som jag velat. Det är först de sista två dagarna jag har börjat få luft när jag andas, så orken har varit lite sisådär med. Men nu är det sommar. Vi badar, tittar på serier, pratar, umgås, shoppar lite. Inga måsten. Inga krav. tar dagen som den kommer. Nu är det sommarlov på riktigt!

Lysande måne

Ibland är jag en lysande måne. Jag lyser starkast på hela himlen. Jag ser beundran i andras ögon och allt flyter så himla enkelt. Jag gör mej förstådd och lyckas övertyga. Känslan när det flytet infinner sej är nästan euforiskt. Jag känner mej stark och jag känner mej viktig. Jag känner mej faktiskt betydelsefull. Nu är det inte alltför ofta som det händer. Men kicken och lyckan det ger, det söker jag hela tiden.

Jag vet innerst inne att jag har förmågan. Jag vet att jag besitter kraft och kapacitet på ett sätt som inte är något man kan ta för givet. Baksidan av det myntet är att jag också sitter inne med selektivt minne, ostrukturerade strategier och orkeslöshet. Till vardags är det mest de sist nämnda känslorna som dominerar. Jag har svårt att se min storhet. Men så glimmar det till, som det gjorde häromdagen, det gjorde det igår och kanske delvis idag. Det är den Åza jag vill vara. Det var skönt att bli påmind om henne. Nu fick jag ett mål i sikte. Nu vet jag vem jag egentligen vill vara. Vilka sidor hos mej som jag ska göda. Fast jag börjar bli till åren är det skönt att bli påmind om det. Som ung har man alla svaren men ju äldre man blir desstå mer förstår man hur komplex man egentligen är. Det var skönt i går. Det var skönt idag. Hoppas det inte blir katastrof i morgon.

jag är tacksam

I dag är jag tacksam.
 Jag är tacksam för att solen har lyst i mitt ansikte så jag börjat få färg. 
Jag är tacksam för att fått spenderat dagen tillsammans med min fina familj och tillsammans med vänner.
Jag är tacksam över samtalet jag fått med mitt yngsta barn över en kopp varm choklad runt midnatt.
Jag är tacksam över att vårt hus äntligen har blivit så pass städat så att det nu mest ser ut som vi inte hunnit städa ordentligt, till skillnad mot det katastrofområde det varit de senaste veckorna.
Jag är tacksam över att ha hittat min nyinköpta tröja jag letat efter i två veckor.
Jag är tacksam för min chilenska familj, som verkligen är min familj.
Jag är tacksam över att slippa det gamla kaoset i mitt liv.
Jag är tacksam över att vara älskad.
Jag är tacksam för att jag lever i Sverige. Grattis på nationaldagen.

Fel på mej-igen

Jag är inte så tuff. Inte så tålig. När jag blir ledsen så blir jag så oerhört ledsen. Jag brukar lämna mitt jobb hemma. Inte låta det påverka min vardag. Såklart är det svårt ibland men nästan jämt lyckas jag. Så finns det dagar som häromdagen. Då är det saker som biter sej fast. Som går och gnager som ett häftstift i skon. Spelar ingen roll riktigt vad man gör, det går inte att ignorera. Det påverkar min sinnestämning, min lust och min ork. Jag ältar, vänder och vrider. Det värsta är att jag inte förstår. Inte fattar. Det blev fel. Allt kan gå fel ibland, men när det sägs att det gått fel många gånger, när det antyds att jag är fel många gånger- hur ställer man sej till det?


I ärlighetens namn har jag fått kritik så många gånger förr. Jag blir ledsen men kan ta det. Det jag har så svårt att förstå är när jag upplever att jag får skit för det som den personen själv också gör.
-Jag hatar när folk är sena. Du är sen du respekterar inte mej! Det här är kritik jag har fått av vissa- ingen av dem finns kvar i mitt liv längre. Jag kan köpa det. Jag lärde mej snabbt att inte bestämma ett visst klockslag utan ca-klockslag. Jag brukar vara inom spannet  10 minuter tidig till 10 minuter sen.  Men när samma personer kommer sena ibland eller ännu värre ringer i sista sekunden och avbokar-gång på gång.... då förstår jag inte kritiken. Jag har oftast inte blivit arg för det här... förens de flyger i taket på att jag är sen.


Nu valde jag ett litet exempel som inte spelar så stor roll. Men det finns liknande inom många områden. När jag sårar någon eller får dem att må dåligt så tar jag det väldigt personligt. Och just nu funderar jag om och om igen på hur jag ska kunna undvika att göra det som blev fel när jag ändå inte förstår vad det var som blev fel. För det som det skylls på är egentligen inte orsaken får jag veta. Att relationer ska vara så himla komplicerade! Jag vet att det här förändrade mej. För stunden. På mitt arbete. Antagligen orkar jag inte vara nån annan än mej efter ett tag. Och måste jag det byter jag jobb. Så funkar jag. Jag vill inte omges av personer som inte vill ha mej.


Jag känner sån frustration över att inte förstå. Klart jag vill fixa det jag gjort galet, men som sagt-vad är det som är galet? Kanske är det  svårare att förstå för mej eftersom jag själv har inställningen att blir det tokigt utgår jag ifrån att jag missförstått- miss i kommunikationen och sånt händer- personen sa en sak men menade det inte så hårt eller så frågar jag vad den menar. Jag utgår ifrån att personen menar väl och försöker att ignorera det fram till jag förstår vad som är på G. Men alla är inte så och jag kan uttrycka mej klumpigt så det är klart att jag kan framstå som ett monster....
Åhh - nu ska jag fortsätt med mitt malande i min ensamhet och inte här in public med dej.

Fotbollsföräldrar

Matchkläder, en siffra på ryggen. Fladdrande vingar i magen, vattenflaskan fylld. Tränarnas allvar, spänningen i luften. Det var den stora dagen. Den första matchen. För oss föräldrar var det medpackade stolar, kontanter i plånboken och redo för att vara hejarklack.

Våra två äldsta barn skulle spela match. För Mittimellan n var det hennes första någonsin och hon skulle möta de som var två år äldre än henne- 05:orna.  För Stora N var det första matchen i det nya laget.

Han spelade ömsom briljant. Han var så glad och strålade som en prins när de klev av planen trots förlust. Likaså dottern var nöjd efteråt trots en svidande förlust även där. När slutsignalen gick var hon dock inte lika lad, en stenhård boll hade slagit henne i ansikte och med svullen läpp och värkande näsa linkade hon av planen. Men när det värsta lagt sej jublade hon åt att snart var nästa match igen.!

Musik maestro

Lilla N provar tvärflöjt

Lilla N vill lära sej spela instrument. I flera år har hon tjatat men tyvärr har hon inte fått plats. Nu var vi på Kulturskolan för att se om det verkligen var piano eller tvärflöjt som var hennes instrument. Hon for runt som en upphetsad kanin mellan rummen och alla instrument. Det var svårt för henne att faktiskt välja ett instrument men till slut valde hon det som både hon såg snyggast ut med OCH som jag tycker är ett av de mest sexigaste instrumenten- saxofon. Det sa jag ju såklart inte till henne. Men med sin attityd och utan bekymmer spelade hon i instrumentet som storasyster knappt fick ljud i. Det var så häftigt att se. Till och med läraren sa att Lilla N var en solklar blåsare medan hon grinade illa åt några väldigt höga toner som tjöt ur saxofonen. När dottern till slut skulle välja var det svårt tyckte hon. Val ett var klart men om hon inte skulle få det då var frågan vad hon ville. Tvärflöjten och pianot kom inte ens med på listan utan val två och tre blev fiol och gitarr.
 Även Mittimellan N var glad att få testa på fler instrument än det som hon spelar till vardags-fiolen. Jag hittade henne bakom ett instrument som klingade så vackert när hon spelade så jag blev helt förälskad och det var tuban. Men hon övertalade mej att få skriva upp sej på pianot, men i andra hand tog hon tuba. Nu får vi vänta till hösten och se om det blir lite mer instrumentspelande hemma i huset.

Den ska bara göras....

Varje år ska den göras. Deklarationen. För oss är det oftast inte så stort arbete, vi lägger till resor till och från arbetet och sedan är det bara att skriva under och skicka in. Vi gör det på datorn. Ändå är det något som är så himla jobbigt att ta tag i. Jag är alltid ute i sista sekund. Gärna med bara någon timme kvar innan portalen stängs ner. Men inte i år. Jag är hemma och vabbar kräkande son. Själv mår jag illa men har inte börjat få upp något maginnehåll än. Så jag passade på och fick iväg deklarationen. Så nu känner jag mej duktig och mindre stressad. Att få pengar tillbaka är heller inte direkt glädjedödande. Passar bra inför semestern!

Min häst

Min häst.

Min stora fina, lufsiga, lurviga, knasiga, egensinniga och känsliga häst. Jag älskar honom på ett helt galet sätt.

 Han utmanar mej och mina rädslor. Han tvingar min kropp till saker jag inte skulle ha gjort om han inte funnits. Saker som får min kropp att bli starkare och rakare.

 Det finns saker jag vill ändra hos honom. Det finns saker jag vill ändra på hos mej pga honom. Alernativet till Pepino... Jag vill inte ens tänka tanken. Det skulle vara så som det var innan Pepino. Så vill jag inte ha det.

Min häst.

Min vän.

Min rehab.
Min utvecklare.

Min styrka.

En familjemedlem som dog i röret

Sent igår kväll upptäckte vi att Melody inte längre rörde på sej. Melody fick drygt två år tillsammans med oss.Lilla, grå Melody som älskade att äta smör och gömma sej bakom gardinen i köket. Det blev stor tragedi för tjejerna i familjen. Båda mina döttrar grät som om hjärtat hade brustit. För Mittimellan N blev det en påminnelse om att Bobbo och Pluto inte längre finns hos oss, att tía Chela försvann i cancer och om Janne som valde att avsluta sitt liv. Vi hade en kort och lite fladdrig begravning vid körsbärsträdet, ganska nära ekorren Bloss. Nu har vi bara en häst och en hamster kvar- som Lilla N sa. Barnen är vana att ha många djur omkring sej och det är svårt att vänja sej vid att de inte finns längre.

Ingen långdistansare

Jag såg ett program i natt. Det var ett program som på nåt sätt kom att beröra mej väldigt mycket. Under natten har det mognat till ett beslut. Jag vet att jag inte riktigt bär hela beslutet i egna händer men jag ska verkligen se till att göra allt i min makt för att det ska bli verklighet. Jag behöver det. Jag måste det.
I början av året har jag redan tagit åtgärder för att komma åt detta håll, men med de senaste veckorna har jag släppt det lite. Jag måste vara fokuserad. FOKUS. Jag vet bara inte hur jag ska klara av att hålla målmedvetenheten  över tid. Jag är ingen långdistansare, inte heller en sprinter. Jag är helt enkel dålig på att följa mina egna beslut. Ändå får jag det jag vill i de flesta fallen. Så någon form av strategi har jag ju. Men den är inte uttalad. Alltså vet jag inte hur man gör. Jag tror att nu, den närmaste tiden handlar det om planering. Håll planen så kanske jag lyckas längre. Alltså ska jag sätta mej ner och planera. Det är dagens mål.


När jag tänker efter är det en hel del jag skulle behöva planera. Jag har en del drömmar och mål som jag verkligen vill genomföra men jag hittar alltid på ursäkter för att låta bli. När blev jag en sådan person? Har jag alltid varit så?


Jag vet att min far är som en humla som flyger från blomma till blomma, stannar liksom inte kvar och härdar ut. Samtidigt flyger han inte tillräckligt långt bort från sin blomsteräng för att upptäcka nya saker - vilket nog är vad han egentligen skulle vilja. Eller så har han bara den synen på sej själv- att han skulle vilja mer - men trivs med den blomsteräng han är på. Jag vet inte. Jag är väldigt nöjd med min blomsteräng MEN jag tar alltid samma blommor. Jag tar mej inte tiden att utforska alla blommorna, jag tar bara de som jag alltid tar och håller utsikt efter fler av de blommor jag älskar. En del skulle skylla mitt beteende på ouppklarade trauman från barndomen. Jag satt mycket och tänkte på det i natt. Jag tycker synd om barnet som var jag. Jag ser på mej som ung och tänker att det var mycket jag velat skona mej ifrån. Helt uppriktigt så är det många år sedan jag var ung och det var synd om mej. Jag har inte många oupplösta knuta. Det finns inte mycket jag måste skydda mej själv ifrån så jag köper inte det. Men klart att beteenden kanske jag har anammat. Måtte jag aldrig påtvinga överlevnadsstrategier till mina barn. Jag hoppas att jag har ändrat mönstret. Jag hoppas jag styr mina barn i en annan riktning men samtidigt lär dem hur skört allting är.

Fröken Stress bor nu här.

Fröken Stress har flyttat in i mitt hus. In i min kropp. Som en tyst liten mus har hon letat sej in utan att någon märkt henne. Men nu börjar jag höra knapprandet, tassandet. Jag känner lukten, närvaron. Fröken Stress gör mej till en dålig människa, en ilsken individ, snäsig och otrevlig. Hon gör mej till den jag inte vill vara. Alltså vill jag kasta ut henne. Men jag vet inte hur. Får inte tag på henne. Jag vet nämligen inte riktigt vad jag stressar om! Vet du nån stressfångare som kan köra ut henne?

Back to vardag igen.

Kaos på skrivbordet
efter tio minuter på jobbet!

Så var jag tillbaka in i vardagen igen. Eleverna, kollegorna, det rena skrivbordet som blev kaos på tio minuter. Två har slutat, några var sjuka. Tre långa lektioner och god korvstroganoff till lunch. Vi hade möte vi språkkollegor, planerade de kommande aktiviteterna. Men mycket ojade vi oss över alla lektioner som försvinner nu på vårterminen pga röda dagar och schemabrytande aktiviteter.





Back in business

Nu startar även vardagshjulet med Familjen Ab. Vem hämtar, hur dags slutar du, kan du skjutsa? Det är cirkus och det är fotboll. Det är matlagning men det jag ser framemot mest är att komma ut i stallet och jag hoppas jag orkar rida. Första arbetsdagen efter lovet kändes lite förvirrande, lite lost liksom men ändå skön. Nu taggar jag rättning medan barnen tränar!

Löpning i spåret-jag?

Min man har börjat banta. Det går ganska bra för honom. Han har en arbetsgivare som stöttar och har startat en tävling bland sina anställda. De har fått fitband och bokat tider på gym och Racketstadion. Jag är stolt över Marcelo och hans målinriktning. Men det har också satt igång tankar hos mej.


Jag var en gång en tjej med mer muskler än gemene man. Jag var en gång en tjej som tränade 2-4 timmar om dagen ca 5-7dagar i veckan. Men jag var aldrig smal. Jag var smalare än nu, men smal var jag inte. Jag ökade och ökade i vikt. Nu har min övervikt blivit ett bekymmer. Jag är inte sjuk än. Men det kommer snart. Däremot är jag orörlig, för tung för att göra vissa saker, för stor för att få plats i andra. Nu när min man tar tag i sin vikt känns det som jag sitter på perrongen och ser hur han blir en passagerare på tåget. Jag vill också vara med på tåget. Jag vill också se resultat om jag anstränger mej. Men det gör jag inte. Och det är så grymt frustrerande.

Jag och Elsa sprang tillsammans med barnen
nästan 2km. Galet. Idiotiskt?

Men jag går tillbaka till ayurvedan. Det är det enda som får mej att må bra i min storhet. Kroppen fungerar bättre, den mår bättre men den blir inte mindre. Under veckan har jag spenderat ganska mycket tid i sadeln. Vintervilan är officiellt över. Jag har träningsvärk och kroppen är lite otymplig och stel men det värker inte. Idag var jag ute och sprang med Elsa. Barnen sprang spåret framför mej. jag insåg att jag inte skulle orka med i deras tempo. Jag tog det lugnt och lyssnade. Spåret är bara 1.88km långt. Jag orkade inte springa hela tiden utan gick i alla uppförsbackar och när andningen blev för tung gick jag. Maxhastigheten låg på blyga 9km/timmen, men jag tog mej runt. Jag sprang. Jag blev trött men det var inte så hemskt och jag återhämtade mej otroligt fort. Vad det var som for i min hjärna, vet jag inte. Vad i hela världen fick mej att frivilligt ge mej ut i spåret med barnen? Marcelo har varit på mej att börja gymma. Men jag vill inte. Känner bara press och stress över att hinna det. Jag vill hellre lägga tid när jag har tid. Och idag hade jag tid att springa. Jag kan inte med ord beskriva hur främmande löpning är för mej och min kropp. Helt galet faktiskt. Jag AVSKYR att springa. Tycker inte att det är skönt eller roligt för en enda sekund.

Spela boll ihop är nåt vi gillar i vår familj!

Efter löpturen i hemmaspåret gick vi bort till skolan där Marcelo och Alex väntade på oss. Barnen tränade lite armgång, klättring i nät och sedan lirade vi lite boll allihopa på grusplan. Det blev nån timme med tacklingar, skott och dribblingar. Där hör jag mer hemma än i spåret.

Nu får vi se hur kroppen reagerar på dagens träningspass. I morgon är tanken att jag ska sätta mej i sadeln igen. Jag försöker att göra det jag mår bra av. Men faktum är att medan kilona rinner av min man så behåller jag mina- oavsett om vi äter samma mat, tränar- fast olika träning. Och jag tycker de tär väldigt nedlåtande och orättvist. Så det så!

 

Ridlektion

Dottern fick rida lektion på Bella igen. Det var ett tag sen sist. Att dela sitt hästintresse med sina barn... eller att dela ett intresse med sina barn är faktiskt himla fantastiskt! I stallet så gör vi saker ihop och just hästarna är en passion i upptågande för Mittimellan N. Hon var så stolt och glad efter lektionen. De tränade på att trava, rida lätt, rida i 8:or, slalom och mycket annat. Bella surade ihop lite men lyssnade tillslut när dottern blev mer bestämd.

Pepino löshoppade fast vi inga hinder har.

Och just det där att hon klarade av Bella fast hon inte först trodde att hon skulle göra det... det leendet är obetalbart. Till och med sonen tycke det var himla trevligt i stallet. Han fick inte rida men han fick agera godisskål när jag löshoppade Pepino. Att göra saker ihop med ungarna är det bästa jag vet. Och eftersom Elsa var med kändes det ännu mer komplett på nåt sätt. 

 

Ett hem igen

Elsa

Idag kom Elsa hit igen. Hon är rätt ofta här eftersom husse Alex ofta är här. Men i natt ska hon sova hos oss. Jag funderar mycket på vad skillnaden är att öppna bakluckan när jag kommer ut till stallet och släppa ut Elsa, mot att inte göra det? Vad är skillnaden att ge Elsa kvällsmat mot att inte göra det? Vad är skillnaden att planera morgondagen med tanke på att vi har en hund i huset som måste motioneras? 


Jo det har jag analyserat klart idag. Huset känns mer som en familj då. Vi är mer kompletta. Familjen är hel igen. Att höra tasstrampen mot golvet, dunsen när hon lägger sej ner, de där bruna fina ögonen som suktar efter kärlek och en liten klapp..... Alla barnen har lekt och levt upp med Elsa idag. Det gör en himla stor förändring. Det är som om allt är bra nu. Fast hon bara är till låns över natten. Bara för att det är mysigt.




Elsa är med i stallet. Alltid lös. Även när vi löshoppade Pepino.
En dag har vi en egen hund igen som får vara med överallt, precis som Elsa.

En dag kommer vi skaffa hund igen. Då vill jag att det blir min stallhund som följer med var jag än går. Precis som Bobbo. Skillnaden nästa gång är att jag skulle vilja ha den som arbetskamrat också. Jag hoppas den drömmen slår in. Men än kan jag inte skaffa hund. Tårarna för Pluto börjar komma allt oftare. Sorgen över honom slår nu, snart 1½ år efter hans död. Bobbo är bara ett bottenlöst hål ännu.


En dag ska jag skratta och glädjas över en egen hund. Tills dess njuter vi av Elsa!

En riktigt bra dag



Fantastisk ridtur idag.
Jag och Herr P.

Vad är en riktigt bra dag egentligen? Jag känner hur det spritter i min själ, det bubblar liksom glädje ut ur hela mej och jag kan inte hejda det. Jag är så in i böveln nöjd, och glad, och lycklig, och tillfreds och NÖJD! Då har det väl ändå varit en bra dag? Eller var det bara delar som var bra? Kanske är det vädret som får mej på så bra humör?


Egentligen borde man väl säga att det är familjen som gör en bra dag. Eller att man varit ute på äventyr och upplevt saker som får mej att vara uppspelt. Och visst älskar jag äventyr, jag älskar att uppleva saker som jag normalt inte gör men jag är så himmelens nöjd med min vardag. Min vardag rockar fett! Nu har jag visserligen lov. Jag går hemma med barnen. Sover mycket. Städar lite, får laga mat flera gånger om dagen men framförallt är jag ganska många timmar i stallet. Att ha häst är så sjukt glädjespridande. Pepino är min ultimata utmaning. Han är en av det mest tryggaste hästarna att hålla på med i boxen. Klumpig som han är kan han trampa på nån fot när han flyttar på sej men värre än så blir det inte. Han ger så mycket kärlek och han rullar sej i så mycket lera att jag varje dag får lång träning i att borsta honom. Armarna värker, axlarna värker av träningsvärk. Sedan ska det ridas och benen får jobba som en galning, balansen likaså.

Mittimellan N skrittar Pepino på banan.

I dag fick Mittimellan N skritta fram Pepino. Och hon lyckades! Det har aldrig hänt förut. Han vill inte gå framåt, stannar eller är livrädd och dansar runt. Men idag fick hon jobba hårt och de tog sej framåt.  Varv efter varv. Sedan hoppade jag upp och vi tränade övergångar i skritt, trav och till och med galopp idag när banan inte var så lerig. Han var fantastisk. Jag är så lycklig. SÅ LYCKLIG! En bra dag i stallet gör en bra dag. Så är det.

Vi löshoppade Shouni efteråt. Det var också rena euforin. Både jag och Mittimellan N var trötta som nyvakna kissungar när vi åkte ut men efter en kort stund var vi pigga och efteråt är det som om energin inte tar slut. Att fylla sin vardag med sånt som gör en lycklig. Det tror jag är konceptet till ett lyckligt liv. Det är en bra dag idag. En riktig bra dag!