Advent kom i år oxå

Advent kom i år också.  Trots snöbrist, plusgrader ute och trots att varken Bobbo eller Pluto är hemma. För ett år sedan var vårt hus helt annorlunda. Så fort det kan ändras. Men nu följer vi traditionen, tar fram ljusen, tomtarna, bakar pepparkakorna. I år har vi gjort ischoklad och hängt snöstjärnan i altanfönstret. Glad advent. Till alla. Även om den är annorlunda. Puss. 

Inägget som tillslut skrevs

Inlägget som aldrig skrevs. Känslan som inte kunde beskrivas. Orden som tystnar innan de nått ut. Allt det där som händer därinne, allt som upplevs som inte syns. Ytan klar och blå, själen solkigt grå. Skrattet ekar ut som klingande glas, glädje och lek och en och annan fanfar. Jag har aldrig varit bra på att dölja det jag känner. Gråt och skratt och sång och tjim, du får det du ser, det finns inget att skämmas för. Men strängen av melankoli kan jag inte förklara. Det där jag aldrig pratar om eller klarar av att få fram. Slår igen min stängda port, låter kronbladen sluta sej tätt, tätt intill. Vårda, ömma, sköta, älska och vörda.

Ingen att snubbla över....



På promenad i under hösten, så många
promenader vi tagit du och jag!
Vad mycket vi upplevt!

Jag är så irriterad över att golven inte är grusiga.

Det kommer inte längre några hårbollar svävande i luften när någon öppnar dörren.

Jag behöver inte fylla på den halvfulla vattenskålen.

Jag stör mej på att jag kan gå direkt och lägga mej på kvällen. Ingen sista kiss, ingen mat som fylls på, behöver inte öppna den snart tomma medicinburken eller förnya något recept.

Nu kan jag åka vart jag vill, när jag vill utan att räkna timmar eller planera om det är okey att ta med sällskap.

Ingen som rör sej brevid mej när jag går från rum till rum.

Sitter jag i soffan kan jag bara rese mej och gå, utan att först undersöka var det är okey att sätta fötterna.
Ingen som rör bollen på altanen.

Sista agilitypasset i juni i år.

Jag märker att bilen åker saktare och saktare ju närmare hemmet jag kommer.
Det finns alltid en ursäkt att vara hemifrån en stund till.

Jag brottas mellan att ta bort alla saker, städa, göra rent och att inte röra någonting alls, bara lämna spåren kvar.




Bobbo busar under tidig oktober.
Fortfarande pigg och viral!

När Bobbo dog häromdagen så slutade världen att snurra. Den stod plötsligt helt still och jag visste inte vad som hände. Rutiner och vanor har nu ändrats. Och visst kan jag sakna dem så.Men det som gick bort när änglarna kom var något större ändå. Medan flickorna sjöng att; allt kan hända på livets väg men jag kan vara trygg för att Gud finns med mej överallt, så upplevde Bobbo sina sista medvetna ögonblick ensam i min bil. När vi kom ut drog han några sista andetag och dog. 
Bobbo var min vän, min kärlek, min stolthet, mitt hjärta och min son. Min första son. Min bäbis. Världen kommer aldrig bli detsamma. Ord kan inte förklara. Så jag är mest stum. Stum och ensam. Drar mej undan. Vill inte delta. Vill inte komma i kapp. Vill inte förstå att jag föresten av mitt liv ska leva utan min röd, vita hälft. Som jag älskar dej Bobbo! One of a kind!

 

 

 

 

 

Mumza has left the building

Idag kom Helen och hämtade hem Mumza.  På nästan

dagen två månader efter att vi en måndagkväll hämtade henne hit. Nu är hon hos sin mamma, sin matte, hos den hon ska vara hos. Mumza höll på att krypa ur skinnet av glädje när Helen klev innanför dörren. Det har varit två månader av valpglädje, bus, stoj och en hel del kissfläckar. Med sin svarta lakritsnos och pigga ögon har hon tagit sej an livet här i byn med spontan glädje och glatt humör. Det har varit riktigt trevligt att ha två hundar här hemma som kommer så bra överens som hon och Bobbo har gjort. Inga spänningar utan bara glädje och gemenskap. Med Mumza har jag märkt att mycket av det sk hundsinnet faktiskt sitter kvar. Hon har slutat skälla, hon har slutat gå fram till folk och hundar på promenaderna, hon kissar på kommando men att hoppa in i bilen är fortfarande läskigt. De här två månaderna har påmint oss mycket om tiden med Pluto. Ibland känns det som det var en evighet sen vi hade honom, ibland känns det som om han bara existerat i en dröm. Mittimellan N grät häromdagen i 45 minuter efter vår saknade familjemedlem. Fina Pluto. Kraften, energin, hans clowndrag, studsandet, alla strategier han skaffade sej för att han inte kunde hejda sin iver och glädje. Men jag saknar också hans lugn, den där förmågan att bara totalt slappna av, ligga och lapa sol, gäspa samtidigt som han lät som en katt, spåra samtidigt som han grymtade som en gris.....

Bobbo blev dålig häromdagen. Han mår ganska bra nu, men det var lite läskigt. Han går inte helt som vanligt. Han har ont i framvagnen. Kanske är det snart dags för honom? Men det känns inte så. Tiden med Mumza har ändå fått mej att helt bestämma mej för att inte skaffa hund nu den närmaste tiden, eller en lång tid efter att Bobbo lämnat oss. För hur charmig Mumza än är kunde jag inte öppna mitt hjärta mot henne som jag gjort åt Pluto och Bobbo. Sorgen efter Pluto är som en tung filt över mina känslor och inte kommer det bli bättre när Bobbo blir en vakande stjärna över mitt huvud. Då är det inte rätt att skaffa en ny hund. Det får istället ske när hjärtat återigen öppnar sej. Nu ska jag ägna mina bonusstunder åt den jag älskar mest, min skröpliga, men still going strong Bobbo.
Mumza är en super smidig hund som är tuff men samtidigt oerhört förarföljsam. Hon är ödmjuk men med en supertuff ådra som inte ger sej. Tack för att du livade upp Bobbo, fostrade mina barn, för sällskapet i stallet och för att du fick oss att skratta!

Lycka är....

Lycka är när jag frågar barnen hur deras arbetsdag har varit och de bubblar om dem när de berättar om allt spännande de har gjort under dagen
- Mamma vi har gjort t-shirtar och jag gjorde streck!
- Vi bakade kakor och jag gav mina till Victor.
- Matten var jättekul, men det hände en tråkig sak i dag.....
...NEJ STOPP...  Det skulle ju inte ha hänt nåt. Allt skulle ju vara bra. Klump i magen. Vem har sagt nåt... Vem har gjort nåt?
-.... Kommer du ihåg att vi skrev berättelser på datorn? Hela mitt arbete försvann så jag fick skriva om allting!
Jag vet att allt är bra när deras fokus ligger på skolarbetet. För är det något mina barns pedagoger är duktiga på så är det att mata deras kunskapstörst. Mina barn älskar att lära sej! 
Sedan var det stort bonus för sonen att en av hans vänner stod upp för honom inför de andra och fick de andra att vara sjyssta. Det var en stor dag idag.  Och nu kan jag slappna av igen. Världen är vacker!

Bågskytteträning

Så var det dags igen: bågskytte till häst! Jag hade en plan. Vartannat löp i galopp och vartannat i skritt. Kanske skulle jag få iväg nån pil i galopp men huvudsaken var att jag fick min häst att fullfölja hela löpet och att jag kunde skjuta låtsaspil. Och planen höll. Han galopperade och jag fick honom att fullfölja hela löpet. Sadeln höll på att rulla in under magen på honom, jag tappade stigbygeln men det gick bra. Han svettades. Jag var varm. i skritten missade jag en pil. Träffade alla andra gånger. Men jag har dålig teknik med bågen.
Jag tycker liksom att den är för lång. Nånstans måste jag sätta ett mål. Vilja någonting med träningen. Pepino verkar tycka det är roligt, i alla fall när det blir lite fart. I skritt vill han mest stanna och beta.

Mittimellan N testade för första gången att skjuta från hästryggen. Hon red Pepino. Hon träffade med en pil. De andra gick förbi tavlan, fast hon red i skritt.  Men jag var nöjd och hon var nöjd. Livet till häst är bäst!

 

 

 

Vi är i fred, men sårade...

Jag är inne i ett skov. Jag har det inte bra. Jag är hormonell just nu. Trött. Irriterad. Har ont. Jag tar slut. Det går inte förklara tröttheten som väller över mej. Inte ens när jag mår bättre kan jag riktigt förstå hur illa det kan vara ibland. Nu är det ibland.

Jag har slutat deala med kroppen. Jag har slutat försöka sluta avtal. Jag är inte ens arg när det inte går längre. Jag vet att det är så här jag lever. Varför skulle det inte hända mej? Det händer så mycket hemskt många andra, varför ska jag inte få min del? Mina dåliga perioder påminner mej om hur mycket värre allt faktiskt kan bli. Jag har ett bra liv. Jag har det bra. Men jag kan inte leva så här. Det är inget liv. Visst är familjen bra och utan dem har jag inget liv, men utan hälsan finns inget kvar. Ingen energi att uppskatta, ingen ork att göra det roliga, inget kvar att ge dem man älskar. Jag har beställt tid hos läkare igen. Ännu en. En ny. För de gamla som var bra, de stannar ju inte kvar. Byts ut. Sedan börjar jag om. Igen. Alla tvivlande blickar. Rycken på axlarna. Mina tårar, min svaghet. Men jag får inte ge upp. Min kropp är inte frisk och jag fixar inte att göra den frisk på bara vilja och glädje. Den är trasigare än så. Jag föraktar svagheten jag bär. Extra kilona jag har men jag älskar mej själv. Trots allt har jag slutit fred med kroppen. Vi för inte en kamp mot varandra längre. Vi lever i symbios och vi väljer att försöka vara snälla mot varandra. Jämka lite. Jag behöver ta hand om mitt slott. Ge den lite extra pushning på vägen, komma med uppmuntrande ord en heja ramsa eller två. Så att hon står ut tills den rätta läkaren slutar lägga huvudet på sned och rycka på axlarna och istället hjälper min kämpande kropp att överleva natten. Så imorgon ska jag hitta på en ny ramsa. I morgon ska jag ta hjälp av de som kan mer än jag, hålla kroppen i någerlunda skick tills jag kan få hjälp på riktigt. Vad det är som är fel????? Det kan ingen förklara....... Så det är jag och kroppen som håller varandra ihand, sluter fred och försöker hjälpa varandra.

 

Mumza in da house!

Kissfläckar på golvet, ännu mer kissfläckar på golvet. Ännu en kisspöl. Och en till. Och där kommer en stor rykande bajshög också. Att ha valp i huset är inte att ha det som vanligt! Mumza, goldenvalpen vi tar hand om ett par veckor, har inte riktigt fått till rutinen att kissa ute.
Och jag är inte riktigt inställd på att ha valp så den kombon resulterar i rätt många små olyckor här hemma. Jag har lärt mej att jag måste vara med ute när jag öppnar ytterdörren för att hon ska kunna vara ute en stund och jag måste vara stilla för att hon ska kissa, annars busar hon bara och glömmer bort toalettbesöket i gräset. Samma sak om vi är ute och går. Det är ju så kul, så kissandet och bajsandet glöms ibland bort. Men jag tänker alltid på det utan kör på som jag är van och så tar jag in henne och tio minuter senare kommer en stor kissfläck på trägolvet... igen.




Mumza har inneburit att Bobbo har fått en kompis om dagarna. En kompis som vägrar ge sej. Bobbo försöker muttrande säga åt henne att lägga av, men på sitt härligt, barnsliga sätt vägrar hon och sätter sej eller ställer sej på honom och tillslut så lyckas hon! Bobbo blir som en unghund igen. De brottas och morrar och biter och kastar sej omvarandra. om och om igen. Bobbo har blivit mycket yngre igen, mer lekfull och har fått mer fart sen hon kom in i vårt hus. En del personer ojade sej lite och undrade om det inte var taskigt mot Bobbo att ta in en valp i huset nu när han blir 13 år nästa månad. Men tvärtom. Hon har varit en vitaminspruta för honom.

Mumza är dessutom en fantastiskt bra stallhund. Tillskillnad mot Bobbo, som inte kommer överens med de andra stallhundarna, så funkar Mumza ihop med alla. Och Bobbo som inte längre hör kommandon har inte fått följa med på ridturer, för vad händer om vi träffar andra hundar eller om det kommer bilar? Mumza däremot njuter av att få hänga på och springa genom hästarnas svansar.






Att få in Mumza i huset har varit en stor källa till tokiga skratt och varma leenden. För hur kan man motstå en Mumz?