Vanlig syssla.

Vad gör man som hundägare? Jo man går och går och går. Promenerar i skogen, inne i stan, runt samhället, över stock och sten, i regn, i blåst och i strålande solsken. 
Ibland är det aptrist, ibland är det rena himmelriket. Jag blir ju dålig om jag går för långt så därför har promenerandet gått ner i tid jämfört med förut. En lång promenad var på tre timmar minst, i dag är vi oftast ute runt 1½ timme som längst för annars blir jag handikappad. Därför gillar jag att cykla med hundarna. Det skonar kroppen och de får kondisträning. Nu kan jag ju inte cykla så vi går allt mer. 
Jag älskar att gå. Jag älskar livet som
hundförare. Jag älskar mina hundar och jag måste få säga att jag är grymt stolt över dem! Tänk att en så vardaglig syssla- ut å gå med hunden, som knappt är värd att berätta om ändå ger så många äventyr och må-bra-stunder varje dag. Jag som var så rädd att få dåliga reaktioner på Pluto får tvärtom så många positiva reaktioner. Trots att de är lösa alltsom oftast. Så många hundrädda som Bobbo har hjälpt i parker, 

på skridskobanan, på fotbollsplaner, gräsmattor mm. Härom dagen hörde jag en granne säga när vi precis passerat dem, 

- Det där är sonens terapihundar. De är helt fantastiska. Sånt värmer. Nog för att jag är glad i mina hundar, men jag tycker om att få bekräftelse utifrån också. Jag gillar uppmärksamheten jag får. Det är nästan aldrig problem med mina hundar. Släpp bara inte fram din hane till mina bara...

Stallet

Nu är det en vecka sedan jag var istallet. I måndags åkte vi ut och jag träffade fina Geisha igen. Hon kom travande när jag ropade på henne och hon försökte för första gången säga något till mej. Tyvärr kan jag ju inte prata med djur, så jag förstod ju inte. Men det var ett framsteg att hon försökte kommunicera tycker jag. Med min brutna hand kan jag inte göra så mycket och vänsterhanden domnar totalt bort efter några sekunder så jag vet inte hur mycket hjälp jag är där ute i stallet. Benen blev inte ordentligt borstade men däremot fri longerade jag henne i paddocken. Jisses vad hon for innan hon började arbeta mer ordentligt. Det märks att hon är frustrerad och har massor av energi. Vi avbröt några gånger och tränade inkallning. Direkt kom hon med spetsade öron. Jag gillar verkligen henne!Tjejerna fick träna balans barbacka på Bella och de fick mocka en del i lösdriften. Lite drygt två timmar var vi ute men det märktes att jag överansträngde handen. Den värkte rätt ordentligt efteråt. Nu kommer alla examinationer i tät följd så jag kommer väl inte ha super mycket tid till stallet men nån gång i veckan måste jag åka ut, abstinensen är fruktansvärd! 

Jag är jag i natten.

Jag sitter här med mitt té framför datorn och ser ljuset i tunneln. Jag är på sidan sex av åtta i min spanska uppsats och även om den kanske inte blir godkänd i första rundan har jag ändå fått ihop en text. Nu är det bara slutsatsen kvar. I mörkret hör jag hamstrarna gnaga på frön och snosandet från mina sovande barn. Bobbo ligger vid mina fötter och jag är vaken ensam igen. Jag gillar tysta nätter som den här. Fast jag kan förefalla som en ganska positiv person är jag ganska dyster och mörk i min personlighet. Därför passar natten mej. Ensamhet, jag älskar självpåtagen ensamhet! Kanske är jag på väg ur min skrivkramp och mitt stillastående tänkande?  

Snart ska jag lägga mej i min nya säng brevid min vackra make och få några timmars sömn. Jag längtar samtidigt som jag njuter av att sitta uppe. Jag undrar hur andra människor lever sina liv. Hur gör de? Jag tycker alla hinner så mycket, är så engagerade och alla tycks vara så..... lyckade. Undra hur jag ser ut i andras ögon. Tjocka jag i mitt lilla hus med min sköna familj och mina udda djur. Den underbetalade, lågstatus läraren som låtsas hänga med i finrummen. Hon med alla drömmarna och så lite tid. I Marcelos ögon är jag den bästa flickvännen, den vackraste frun, i barnens ögon är jag mamman som ger själslig ro och för mina elever är jag den något virriga men snälla läraren som gärna lyssnar. På gipset skrev de Åza ä  världens bästa lärare. Det värmer! För en tid sedan fick jag istället höra alla mina tillkortakommanden och hur plump och elak jag är av de som borde känna mej bäst. Så lite de brydde sej om mitt innersta jag. Skönt med kontraster. Av mej finns nog tusen olika bilder och kanske borde jag se på omvärlden att de också består av mer än mina ögon kan se. Det är nu under kvällens sista timmar som jag hittar min frid, min ro. Det är nu jag göder mina tankar, de som får mej att utvecklas, bli större och hitta lösningar. Nu jagar jag inte. Nu är jag jag.

Happy Pluto!

 

  

Påsklovet över

Påsken har gått förbi. Tio dagar ledigt har passerat. Vi åt ett ägg, vi grillade med familjen, åt den traditionsenliga fisken på fredagen hos svärmor, 

Många promenader med hundarna blev det.

Faster o sysslingar tillsammans
för att hjälpa min farmor.

det blev många hundpromenader, en sväng till stallet och eldning hos farmor. Vi blev bjudna på oxfilé hemma hos Martin och Lotta, fick besök av käraste vännen Anna och hennes fina Harry, pappa och hans fru kom och firade barnens kommande födelsedagar och jag tiggde barnvakt till helgen vi inte löser. Jag tränade på crosstrainern. Vår trasiga TV byttes mot en ny och vardagsrumsbordet blev en TV-bänk. Vi har nog städat 24 gånger den här veckan.

Ny säng!

Och vi fick en ny sängram efter att ha sovit på madrasser på golvet de senaste tre åren. Sista dagarna hann vi njuta av solen. Jag somnade i solen, lyssnandes på radio. Och jag skrev 3½ sidor på min uppsats. Som en våt, illaluktande filt låg den över och förpestade hela ledigheten. Tiden som passerar mej nu är livet. Barnen växer, Bobbo blir äldre, allt förändras medan jag sitter här och gör ingenting. Om ett par år kommer denna påsk försvinna ur mitt minne, inget märkvärdigt hände, men vi är här, närvarande, varande. Tillsammans. Jösses vad vi är tillsammans. Kampen vår familj går igenom är inte över. Det resignerade stadiet har blivit en blandning av ilska och uppgivenhet. Den stora kampen tillbaka till normalitet kommer vara lång och Marcelo och jag får ibland påminna oss om att våra irrationella känslor faktiskt bottnar i något. Men vi har varandra. Alltid. Nära. Vardagen återvänder. En dag kommer den här tiden vara ett blekt minne. En dag står vi på toppen igen. Tills dess ska jag njuta av att få sova i solen, av mina barns tunna armar runt min hals, Bobbos ständiga närvaro vid min sida och bra vänner som hälsar på.

Inget lockande leende

Jag undrar vad det ska bli av mej. Vad kommer hända? Vem är jag på väg att bli egentligen? När jag var yngre hade jag så många svar men det blir bara svårare och svårare med åren. Svaren blir luddigare, det finns så många aspekter att ta in. Så många variabler. Jag vill inte vara fast i kletet, vill inte gegga ner mej längre. Jag har varit nere i skiten och bökat så många år så nu önskar jag någotannat. Men vad är detta någotannat? Jag sitter här med min brutna hand vid datorn efter att ha fått bannor av min svärmor för att jag inte hört av mej på två månader. Har det gått så lång tid? Var tar tiden vägen? Jag vill inte vara så här. Svarta natten lurar utanför knuten. Det är tyst. Barnens andetag kan knappt höras. Bobbo ligger vid min sida, Pluto väntar på mat. I morgon ska jag träffa släkten, dagen efter ska jag möta familjen. Vad är skillnaden? Känslan? Antalet träffar? Mitt pluggande stressar mej, men samtidigt.... samtidigt är det så utvecklande. Egentligen vill jag inte sluta plugga. Jag vill bara få mer tid. Men just nu sitter jag i ett skede där jag måste plugga, det finns inget val. Politiken är så spännande, jag känner att jag trivs, jag är med, har inte bara åsikter. Kanske gör jag ingen skillnad, men jag försöker. Det som grundar mej, de som betyder allt är djuren. Utan dem finns inget riktigt liv. Då blir jag ett skal. Jag blir olycklig. Mitt jobb ger mej förutsättningar för det liv jag vill leva. Det ger mej en menig, ett forum, en plats i livet. Vad ska jag välja bort? Hur ska jag kunna välja bort delar av den jag är? Förlorar jag mej själv då? Men jag är ju redan borttappad. Lite vilsen. Väldigt trött. Är det semester jag behöver. Åka bort en dag eller två? För där jag är nu är inte bra. Jag försöker rida ut stormarna, försöker göra allt så bra. Men det är inte så bra. Leendet lockar inte längre. Jag är trött, vill lägga ner ansvarsklubban, ta ett break. Hitta fotfästet igen. Hitta mej. Var är du Åza?

Tyst i huvudet.

Jag har lyckats få ner tre  sidor med text på min spanska uppsats.TRE sidor. Nu är jag så tom. Vet inte vad den ska innehålla mer. Jag blir tokig. Jag kämpar men sidorna fylls inte på! I morgon ska jag skriva ett avsnitt om ETA så då kanske jag får ihop en sida till. Men det räcker ju inte! Inte på långa vägar. Jag får panik! Ordbajsa på svenska fixar jag ganska bra, men på spanska.... inte alls! Det är en kamp. Hur gör man? Vad händer om jag inte får ihop alla sidor? Och det finns INGEN som kan hjälpa mej. Den här takten jag håller är alldeles för långsam, men det går inte fortare. Jag sitter helt tom och stirrar på skärmen. Det kommer inte något. Det är tyst i huvudet. Jag går och lägger mej!

Misslyckad färd till Blåkulla

När man har barn vet man aldrig hur det kommer att gå. Man kan åka på semester och komma hem och känna att börja jobba är rena semestern. Ibland kan man undra varför man inte alltid är med barnen, för det finns ju inget mera underbart. Idag planerade jag att ta mina små påskkärringar och min påskgubbe till Blåkulla. 
Vi målade upp oss så fint och när skymningen kom packade vi termos och matsäck och stack iväg. Det småregnade lite, så redan där borde jag ha förstått att vi borde vänt hemåt. Men har man bestämt nåt kan man ha kul trots ruggigt väder. Vi kom fram till vårt Blåkulla och myste med matsäcken, hade lite uppvärmningslekar innan vi började de stora lekstunderna. Att ha två vinnarskallar som börjar tjuta så fort det går emot dem..... nu kom jag ihåg varför jag aldrig leker med mina barn. Vi lekte färdigt, sen skällde jag ut dem och vi åkte hem. Jag hatar när det liksom blir en kamp för att ha kul.Jag hatar verkligen när jag måste hota någon av barnen för att det ska fungera. -Om du inte slutar nu får du inte vara med..... Och det slutade med att en inte fick vara med. Jag vill att det ska vara enkelt. Just nu känns inget i livet enkelt. Förhoppningsvis är det en ny dag i morgon.

Dålig kondis

Jag o hundarna går hemifrån

Pluto har ju haft ett bakslag med bakbenet igen och därför har det inte blivit så många långa promenader sista två veckorna. Tyvärr blir det så för Bobbo med då. Istället har de nosaktiverats och tränats lite i apportering. Sakta går han bättre och idag var vi ute och gick i drygt en timme. Vädret är fantastiskt och sommaren är på G.Det första jag märkte var att Bobbo efter lite mer än halva vägen började flämta och var märkbart påverkad. 
Efter ett tag började även Pluto sacka och sänkte svansen. Jag vet inte om de tappat kondis eller om det var värmen som slog till på dem.
Bobbo har ju haft lite perioder när han går ner sej lite, men idag slog det mej att han kanske inte kommer orka med långpromenader mitt på dagen i sommar! För även om han piggar på sej igen så är han faktiskt gammal nu. För några år sedan tänkte jag att den här sommaren som kommer nu kanske blir hans sista. Nu har jag helt släppt den tanken och planerar för att ha honom kvar både nästa och året efter. Man blir lite kall när man påminns om att det kanske inte är så. Bobbo har varit med mej i 11år. Längre än vad jag haft mina barn. Det är nästan lika länge som min kanin Bubba var med, han höll ut i 13 år, och sköldpaddan Pyrit rymde efter 25år i min ägo. Men Bobbo är något mer. Lite mer familj. Idag ser han gammal ut. Kanske har han blivit deprimerad av passiviteten sista veckorna? Ska jag vara ärlig har han väl inte haft skitkul sista månaderna... Han påverkas ju också av det som pågår i vår människovärld. Men kanske ska jag inte dra på för höga växlar på dagens promenad? 
Kanske jag ska slappna av och tänka att det är den ovana värmen som får dem att krokna lite tidigare... I vilket fall som helst hade vi en super mysig promenad och ingen av hundarna gick ju och släpade bakom mej. Jag formligen älskar att vara djurägare och önskar att jag kunde ha fler djur och lite mer tid. Tänk att få jobba med det halvtid, mocka, gosa, träna, hugga i. Tills dess har jag min doggisar. Och de är värda mer än allt annat! 

På hemväg igen, märkbart påverkade.

Stiltje

Hundarna vid sjön i skymningen

Det händer så mycket i livet fast det känns som det är stiltje. Snart är påsklovet över och jag har inte gjort någonting. Inte ens påskpyntat. Jag har ett så stort behov av att få vila. Jag vill sova mer, men hela tiden blir jag störd i min sömn. Påminner om när barnen var nyfödda! 

Jag o mitt skrivande

Att skriva uppsats på spanska var bra mycket mer mödosamt än jag kunde tänka mej, plus att jag har två tentor jag behöver plugga till. Idag tog jag mej tiden att storhandla för första gången på två veckor! Jag fattar inte var tiden springer och gömmer sej någonstans.Mitt i matlagningen idag smet jag iväg.  Det började skymma men jag hade ett behov att rymma. Lilla N var på dåligt humör så jag tog med henne och hundarna ner till sjön.

Lilla N är alltid med oss

 Vad friskt det är att komma ner dit! Pluto sprang omkring som en toking och jag och min dotter satt på trappen och lyssnade på gässen som flög över våra huvuden. Det var så skönt att komma bort en stund. Vi kunde prata om det som blivit tokigt under dagen på et lugnt sätt och samtidigt riktigt livsnjuta av naturen och de ljumma vindarna. Det som kommer det kommer känner jag nu. Jag gör så gott jag kan. Räcker inte det får jag väl göra om. 


Puh, där kom jag på att jag inte ansökt kurser till hösten, så det gjorde jag nu. Jag hoppas på Uppsala universitet, men dit kommer jag bara in om jag klarar alla delmoment i de kurser jag går nu. Sista anmälan var idag, alltså slut om 45 minuter, så det var i sista sekunden!

Min lilla uppsats på spanska.

 Nej nu ska jag göra en kopp té och fortsätta min uppsats om Spaniens enande som ingen egentligen vill ha. Jag sitter här stilla vid datorn i totalt stiltje samtidigt som det faktiskt händer något.....

Tillökning

Zelda är en av hamstrarna som flyttat in.

Barnen har sparat och gnetat och nu har de äntligen haft råd att köpa sina första egna djur. Tre stycken små sibiriska dvärghamstrar som låter som små pipdjur när de pratar. Buren är inredd och varje dag tas de ut fyra, fem gånger för att få motion och för att de ska bli handtama ( och för att de är så gulliga att gosa med såklart.) 
Ungarna har börjat se skillnad på dem, jag kan se att en är större, kvickare och mer försiktig, men bara barnen kommer överens om vem som är vems och själva är nöjda får väl jag också vara det. Det känns verkligen märkligt att ha tre små djur här hemma som inte är mina. Alla djur har alltid varit mina, men inte den här gången. Jag har ju haft gerbiler när jag var yngre, med dem hade jag en nära relation till, jag vet inte om hamstrar har samma personlighet men de är rätt kul att hänga med! 

Pluto är väldigt intresserad.

Hundarna är jätte intresserade. De har nosat på varandra genom gallret och Bobbo skäller på dem nattetid när alla andra sover. Det är alltid häftigt när man får nya husdjur. Hoppas bara att intresset håller i sej. Annars kanske de blir mina tillslut?

Påsklov!

En av fördelarna med att vara lärare:

                                  Påsklov!

Bruten hand

I stallet med strumpa över gipset. Gick sisådär.

Det är inte helt lätt att ha en bruten högerhand. Allt från att torka sej på toa till att köra bil är ju lite mäckligt. Men det går överraskande bra ändå. Jag åkte till stallet två dagar efter benbrottet med Lilla N. Det gick inte alls. Smärtan var för hög och jag fick be om hjälp hela tiden. 

Lilla N red stora Carina första gången

Visserligen kom dottern ut på en liten tur, men det var inte min förtjänst! För att göra livet lite mer komplicerat så har vänsterhanden också ballat ur.Sju sekunder pallar den något innan den är så bortdomnad och värker att den är helt obrukbar. Med andra ord känner jag mej lite oanvändbar just nu. Lite expedierad. Den värsta värken börjar dock lägga sej i högerhanden så nu kan jag börja använda tummen. Så det finns hopp om det! En vecka efter att jag bröt mitt första ben var jag uppe och röntgade igen. När de började dividera om operation förstod jag för första gången  hur allvarlig min fraktur är. Benen ligger väldigt illa trots att de dragit dem till rätta. 

Handen är inte tjock pga gips. Har
inte gips på  ovansidan. Det är svullnaden
som gör handen desformerad o tummen blå.

Det beslutades dock att vi skulle avvakta och hoppas på att kroppen gör ett bra jobb ändå. Att plugga borde ju vara e pice of cake men det involverar så mycket skrivande så jag har dragit en hel vecka på det med. Bra strategi va? Gör så lite som möjligt att du blir mer stressad.Kan man skylla dumt huvud på bruten hand?

Bäst

Lycka är att få vara med dem man tycker om!

Plugg hysteria

Jag sitter och pluggar. Men jag läser och läser och för varje rad blir ögonen tyngre. Jag somnar nästan. Jag tycker fortfarande att det är kul och igår blev extra intressant när vi på spanska diskuterade skolorna och Pisa undersökningen på universitetet. Men samtidigt längtar jag efter när kvällarna är mina igen. Just nu är det bara politik och plugg på agendan. Känns inte som om jag kommer att fixa den här kursen heller. Hjärnan är för splittrad. Faktan går inte in. Vi läser historia, mitt favvoämne. Men nej... det funkar inte. Tre dagar efter jag läst nåt så är det nästan borta igen. Så jag sitter här med min svullna värkande hand och känner pressen. Jag ska skriva en uppsats på spanska. Och jag ska göra en muntlig redovisning. Gissa vad jag ska göra på påsklovet!  

Gipsad

Lite komiskt att förra inlägget handlar om att jag behöver rensa i kalendern och nu kommer det här inlägget handla om att jag har blivit begränsad i att göra saker....

Igår åkte jag ut till stallet och  hade en tanke att rida på ridbanan med Geisha. Men det var en annan ryttare på plats  istallet och vi bestämde att rida ut. Kvällen var helt underbar och den nya sadeln var väldigt mycket mer bekväm än den gamla. Vi hade en trevlig skrittur och sen kom vi till fältet. Till en början allt bra... sen inte så bra. Vi hann trava fyra, fem steg innan Geisha sänkte huvudet och blev lite tittig. Sedan slog hon med huvudet och gungade med baken. Sen kom en liten bockning. Sedan lite mer. Jag gjorde verkligen ingenting utan att sitta kvar. Sedan började hon bocka och röra sej sidled. Hon kastade en blick på mej och bestämde sej för att jag skulle av! Jag funderade på om jag kunde hoppa av men jag hade inte en chans. Rodeohästen G gjorde processen kort och efter fyra bockningar flög jag av i det mjuka gräset. Geisha rörde inte en fena. Hon kastade sej över gräset och betade frenetiskt. Jag tog henne och hon såg nöjd ut. Jag kände verkligen ingenting. Ingen rädsla, ingen smärta. Bara ett lugn. Sedan skulle jag dra upp stigbyglarna och kände lite smärta när jag använde högerhanden. Jag skakade lite på handen. Såg att den började svullna. Men smärtan blev värr och värr. Jag kände hur det knäppte i benet i handen och när jag kände på handen kändes inte benet helt.
-Jag tror jag bröt handen, sa jag högt.

mitt brutna ben i handen som vållar så mkt ont!

Jag gick varvet runt och kände hur handen svullnade mer och mer. Väl i stallet drog jag av sadeln och trodde jag skull skrika sönder rösten av smärta. Jag  fick av träns o fick ut Geisha i hagen. Sedan lämnade jag allt och åkte upp till akuten. Att växla gick inte med högern så det var inte helt enkelt att åka in. Väl där kostaterades att ett ben låg fel och i handen och läkaren fick dra benet tillrätta innan de gipsade handen i kobraställning. Nu gör det ont. Jag känner benbitarna knäppa när jag vrider på handen och fingrarna bultar.

Det är första gången jag blir gipsad. Jag känner mej ganska lugn fortfarande men jag vill upp på hästryggen igen. Problemet är att jag inte vet varför hon bockade. Jag vill inte att det ska bli en vana. Jag är mest rädd att skada ryggen igen. Det gör såklart att en osäkerhet smyger sej in. Därför vill jag upp. Minst tre veckor ska jag vara gipsad. Vet inte hur mycket stall jag kan göra under tiden, men i morgon ska jag ut igen. Nu vet jag inte hur rensad kalendern blir men nog blir jag handikappad ett tag. Mitt stora bekymmer är att jag ska skiva en uppsats på spanska. Skriva enhänt är varken snabbt, effektivt eller särskilt enkelt. Så nu sätter jag fart!

Ändra, ändra!

Jag behöver rensa i kalendern. Jag behöver få stopp på alla grejer som tar all min tid! Varje dag fullt, fullt, fullt. Det är möten, kurser, plugg, träningar hela tiden något som ska jagas, jagas, jagas. Jag blir arg på mej själv, arg på situationen, arg på att jag inte har tid. Varför jaga något så abstrakt som egentligen inte finns? Jag vill sluta plugga! Få bort ett måste. Jag vill åka till stallet fem dagar i veckan och inte ha press för att det är nåt annat jag missar. Jag vill för sjutton hinna umgås med mina hundar! Jag hinner ingenting! Jag blir galen. Den spiral jag är inne i nu är inte den bästa. Jag äter för dåligt, orkar för dåligt och planerar lite för tajt.Kroppen börjar säga "...vänta nu...." och jag försöker lyssna men jag förmår inte göra rätt. Jag gör inte rätt, jag kan inte välja rätt. Det är så svårt. Varför är det svårt att göra rätt? För när man gör rätt är allt så enkelt! Men gör jag fel då är det som om den rätta vägen döljs av femtioelva murar. Jag vill ha för många bitar här i livet. Nöjer mej inte med några få stora. Inte min melodi. Men nu lovar jag dyrt och heligt att börja gå mot den rätta vägen, riva murarna och börja göra rätt. Mitt nya mantra ( om jag kommer ihåg det) GÖR RÄTT!

Andas, Åza, andas!

Banta också.


Och motionera.


Du behöver städa i tvättstugan också... sorry men du behöver faktiskt det!

Men börja med att gå och lägg dej i tid!

OCH hitta tid för plugg. Bestäm och gör! Gärna i dag...


Kram på dej!

Jag och min motion

Det finns inget bättre än motion för värkande kroppar och ledsna hjärtan. Som alltid så trippar vardagen vidare fast tiden står stilla för vissa. I dag tog jag en mil på cykeln inne istan. Jag hinner inte så långt på den tiden som barnen tränar men idag var det faktiskt alldeles lagom långt. Ryggen skrek, händerna skrek och lårmusklerna..... de var helt messed-up! Men det var skönt. Skönt att röra på sej, skönt att sluta tänka. Eller tänker gör jag alltid på cykeln.   Ett virrvarr av tankar som alla går ut på negativitet;

Jag kommer aldrig orka den där backen. Om jag orkar backen kommer jag dö på kuppen. Jisses vad tungt det är. Kan jag växla ner? Okey jag ger mej själv tillåtelse att gå i backen. Jag får gå. Om jag inte orkar är det helt ok att kliva av cykeln. Varför håller jag inte samma fart som jag bruka?. Nej nu får du faktiskt sluta pressa dej, det är bra att du rör... nu kommer backen, det här fixar jag inte. Jag. Fixar. Det. Inte. Jag kom upp!!! Jaha nu kommer mjölksyran i låren också, det känns som lårmuskeln ska gå av. Kan den gå av? Hur långt ska jag egentligen cykla, vad är klockan, hinner jag runt Klocket också? Om jag tar vägen fram här... nej nu måste jag ställa mej upp annars går ryggen av. Kan ryggen gå av? Gud vad jag älskar att cykla!

Många gånger när jag tar ut mej närmare maxgränsen då svär jag högt. Högt och länge. Det gjorde jag inte idag. Men när jag kom fram till cirkusträningen och kunde stretcha min ledbrutna lekamen så var det rätt skönt. Ryggen är lång ifrån bra, men jag är gladare och kroppen mår lite bättre. Jag älskar verkligen att få cykla. Jag är inte snabb och inte bra, men jag trivs med den träningen. Jag gör den i min takt, när jag har tid, tillsammans med de jag vill eller ensam om jag vill och på den plats jag är. Love my bike!

Ett farväl

När det händer så händer det så oväntat. Ett telefonsamtal, ett kort möte och sedan är allt svart. Borta. Som finns inte mer. Jag tänker på alla förtvivlade familjemedlemmar, jag tänker på alla frågor och hoppas de får svar. Sorgen har flyttat in i vårt hus igen. En vän är förlorad och himlen är mörk och dyster. Jag tar min älskade i handen, orden finner ingen tröst, för en gång skull är tystnaden tröstande nog. Respekt till er alla. Kärlek och mod. Vila i frid kompis. Hoppas du hittar i himlen det som fattades här på jorden. Nu är det du som fattas för alla här.