Kvälls nöjd

Nu är klockan tio på kvällen. Jag ska ta en kopp te. Flera rapporter har kommit in under dagen, Edith har skrattat högt för första gången, en kompis ska skaffa hund, min dotter ska sova hos en kompis och lite andra trevliga saker. Själv sitter 
jag bar och ler. Tycker dagen har ett bra skimmer runt sej.Jag ler. Jag njuter. Pluto sover. Han snarkar. En kopp te, en dusch och sedan ska jag sörja min ensamhet. I morgon kommer han hem, min älskade hälft, borta i tre dagar nu. Något fattas mej. Men jag ler ändå. Jag är glad och såååååå nöjd!

VI GJORDE DET!

Måndagstränng

Idag tävlade jag Pluto i lydnads 2:an för första gången. För att du verkligen ska förstå hur jag känner för vår prestation, och det här är riktigt ärligt, så var mina tankar innan tävlingen att vi inte hade där att göra. Jag skämdes för att jag anmält oss. Hela tiden försökte jag släta över, ursäkta mej för att vi skulle ställa upp. Det bästa vore om vi strök oss för det är ju bara pinsamt att tävla i en gren där vi inte hör hemma. Men jag visste också att jag verkligen behövde det för att fortsätta utvecklas. Annars skulle vi stanna upp om inte drivkraften för tävlingen skulle ligga där. Men jag skämdes. På riktigt. Kunde inte riktigt stå för våra brister.

I dag var det bara att åka dit. Inga som var med och tittade. Jag kunde få skämmas ifred. Det var inte så många som startade så det var en rätt liten tävling. Bibbi, en träningskompis från måndagarna var också anmäld i samma klass. Men jag höll mej lite för mej själv och försökte komma på bra ursäkter som jag kunde dra när jag nästa måndag tränade med gänget igen. Det första jag lade märke till var att gräsmattan var helt vattensjuk. Pluto vägrade 
lägga sej. Han har inte reagerat på vätan förut, nu var det som att backa 7 månader bakåt i tiden. Han ville inte lägga sej.... Men på ren lydnad gjorde han det tillslut. Inte en fena rörde han under hela platsen så där fick vi vår första 10:a. Fast det visste jag inte då. Istället trodde jag att det skulle bli 8 eller så eftersom jag var tvungen att göra dubbelkommando när han skulle lägga sej.

Uppvärmningen gick åt skogen. Men jag gjorde som Ingela sagt. körde inkallning, rutan, inkallning, rutan. Vattnet stod oss upp till fotknölarna. Pluto uppskattade inte alls att vara där. Belöningsbollen slängde jag ut i skogen. Pluto vägrade bajsa. Det gjorde mej livrädd. Pluto kan nämligen sätta sej mitt i ett steg och bajsa världens hög. När det var dags för oss gick jag in utan prestationskrav med tanken att vi skulle ha roligt. Och det hade vi faktiskt. Pluto satte inte ner rumpan på alla ställen. Apporteringen gick perfekt tills det var dags för ingången som blev katastrofal och gav vårt sämsta betyg för dagen. I fjärret, momentet jag hoppades på att Gud skulle hjälpa oss att inte nolla, valde jag att direkt göra ett dubbelkomando på. Får han bara till första bytet från sitt till ligg så brukar han göra resten också. Roligast av alla moment var rutan. Han kunde inte den för en vecka sedan. I dag fick han maximala 10 poäng för den!!!!! Helt otroligt! Jag kunde inte tro att det var sant. 

Vi kom 3:a och fick pokal!

Summan av kardemumman är att Pluto på den vattensjuka planen gjorde saker han inte brukar göra, alltid gällde det sitt och ligg momenten. Alla poäng som drogs ner har fått kommentaren dubbelkommando. Men vi klarade det. Vi presterade och jag var så oerhört stolt. I slutänden kom vi trea med 169 poäng. Vi är nu uppflyttade till klass 3. Vi fick vårt pris och på vägen hem satt jag och log hela vägen och åke fel tre gånger för att tankarna var kvar på vår fantastiska prestation.

Jippi vad bra vi är!

Uppfinnar Jocke

Jag har en son som älskar att bygga och uppfinna saker av allt han kan hitta. Bara några timmar efter att vårt köksbord var på plats kom älskade sonen med sitt senaste alster. Då hade han skapat en teaterscen med en skräckhistoria som spelades. Av en kartong från sin spargris, färg, tejp och lite vanlig papper skapade han fladdermöss, spöken och varulvar. Om han väljer att lägga fotbollskorna på hyllan så har han nog ganska goda chanser att hitta ett stimulerande arbete ändå. Som mamma är jag svinstolt över min 7-åring.

Matbord

Tjohooo efter 4månader utan bord i köket så hjälpte pappa och Grace mej att montera ihop vårt nya köksbord med plats för 13 personer!!!!!! ÄNTLIGEN

Hörselskada

Jag är handikappad. Till min hjälp har jag hjälpmedel som gör att jag ska fungera i vardagen. Rent krasst har jag flera handikapp, jag är gravt närsynt och ser inte längre än 3.3dm framför mej. Dessutom lider jag av glutenintolerans som gör att jag inte kan äta ordentlig. Sedan är det ju andra skrotsaker som jag inte går in på här. Mitt handikapp går att "fixa" ganska enkelt och jag blir fullt funktionell med linser eller glasögon.

Jag tänkte mycket på just olika handikapp när jag åkte hem från Linköping idag. Jag och min kollega Camilla har varit på utbildning hela dagen för att lära oss 

En hörapparat. Den har lägena;
Lyssna på allt lika högt  eller hör
bara en enda sak!

allt man kan om hörselskada, teknik runt hörapparater, hur ljud uppfattas och annat matnyttigt. Vi har elever som har hörapparat och det kan verkligen inte vara lätt att vara beroende av det hjälpmedlet. De hör, men de hör ju inte alls som oss. Allt låter hela tiden. Jag hade jätte svårt att hålla en konversation med sånna lurar man får låna för att se hur det är att ha en hörapparat. Vissa ord bara försvann av det som de andra sa. En hörapparat är fantastisk men inte alls lika "normaliserande" som linser eller glasögon. Jag är glad att mina barn hör, Jag är enormt lycklig över min egen hörsel även om den faktiskt blivit väldigt mycket sämre sista åren. I morgon ska jag tillbaka till jobbet, då börjar operation att hörsel förändra skolan så att våra elever med hörapparater faktiskt får en bättre fungerande miljö!

Hon har flyttat in i min kropp!

Välkommen, förbannade intolerans eller allergi eller vad jag ska kalla dej. Jag hatar dej massor, precis lika mycket som jag längtar efter dej. Du fördärvar mitt liv. Du räddar mitt liv. Jag ahr bett att du ska komma tillbaka, nu när du är här ber jag om nåd. Men jag välkomnar dej i min kropp. Bara jag överlever den här natten. Du gör så ont, men samtidigt är du så nyttig!

Fröken intolerans har flyttat in i min kropp igen. Fråga mej inte vem det är, för jag känner inte till henns namn. Hon betyder att jag inte kan äta fet mat, inga sötsaker, ingen stark mat. Jag blir dunder sjuk, svårt att andas med ohyggliga smärtor. Så nu sitter jag här och vrider mej med panik i kroppen. Samtidigt ler jag. Det här betyder att jag kommer äta nyttigare och kanske det kan påverka humöret och midjemåttet?

Lydnads nörderi

Tänk om det regnar på söndag????? Pluto har aldrig tränat i regn!!!!!!  Jag har en hund som inte gillar vätan, än mindre ligga i på en dyngsur gräsmatta utan att få röra sej! Han vill inte ens sätta ner rumpan om det är blaskigt.

I dag, vilken fantastisk dag att träna på! Hällregn, en fotbollsplan som badade i vatten. Och som han presterade 
min fina, fina Pluto. Visserligen stillades regnet en smula medan vi körde men ändå. Han gick såklart inte fläckfritt, dit är långt att nå. Men ändå. Han höll position i friaföljet, han tuggade ingenting i apporteringen, han tog rutan direkt, utan att han sett att bollen lades dit. Och han gjorde det fler gånger. Jo Ingela, jag hjärntvättar för fullt!!! Inkallningen fick jag ett problem vid första tillfället. Genast visste jag vad som var fel. Rättade till handen och vips satte han sej som ett smäck i den badande gräsmattan. På fjärret sätter han sej om jag säger hans namn först. Vilket man inte får. Min slutsats är att stanna-kommandot...... nej jag ska inte tråka ut er mer om mitt nörderi i lynaden. Men på söndag ska jag faktiskt starta i lydnads 2:an. Fattar ni???? TVÅAN! Jag? Med Pluto? för mej är det självklart att vi inte kommer ta ett första pris, alltså över 160poäng, men ändå finns det där lilla, lilla hoppet. Tänk om han skulle prestera på sin absoluta topp på söndag?Tänk om! Vilken känsla!Nej, nej, nej. Sudda! Vi går ut på plan för att ha roligt. Vi ska ha jätte roligt. Vi ska roa oss och tycka att det är suverän träning.

(Sist jag tävlade i Linköping var med Bobbo i sök. Då hade jag ännu inte läst på reglerna som gällde. Efter att ha hittat en figurant kom jag inte för mitt liv ihåg om jag skulle 
koppla Bobbo eller inte. Tina Krulle hade av någon anledning inte nämnt det i den prova-på helg jag gått för henne i sök för nybörjar hundar. Hon trodde väl inte någon var galen nog att starta efter det lilla, men jooo. Vi tränade hemma i skogen med kompisar och sen startade vi. Men vidare med fadäserna i tävlingen nu..... jag beordrade Bobbo fot men domaren kommenterade lite syrligt att jag var tvungen att koppla hunden. I lydnaden lite senare så skällde jag ut tävlingsledaren när han sa att jag gjort hoppet fel. Jag gjorde klass 2 hopp och inte apellhopp. Som 
jag skämdes! Men vi klarade oss, kom trea och blev uppflyttade en klass!)

Träningen i dag var hur som helst jätte rolig! Och det är ju de kickarna man söker!

En dag, som alla andra

Maten i ugnen. Alla tre barnen har tränat fotboll. Jag har tränat Pluto. Tragglat rutan men totalglömt  att träna fjärret. Ingela sa åt mej att träna rutan på ett speciellt sätt eftersom Pluto inte riktigt, riktigt fattat vad konerna är till för. Så jag lyder och gör. Tills jag upptäcker att Pluto inte går hela vägen in i rutan utan stannar utanför. Jag satte mej på filten för att vila lite och analysera. Då kom jag på att jag slutade göra som Ingela sa och gjorde på ett annat sätt. Så dumt! Vi återupptog träningen och rutan funkade igen. Så det kan bli....... Vad jag fått bekymmer med igen är att han inte sätter sej upp efter momenten som liggande under gång, platsliggningen och sådär.

Nu har ett barn duschat, en står i duschen. Pluto är trött, Bobbo är pigg. Det är becksvart ute men jag funderar på att gå ut och göra ett mörkersök med Bobbo här på tomten. Men först måste jag verkligen, verkligen dammsuga. Och ta hand om disken i diskmaskinen och iallafall börja sortera tvätt.

Dagarna går och jag har roligt, men jag behöver mer sömn. Idag har alla sagt åt mej att jag ser dödstrött ut. Så det får bli tidig kväll i dag. Senast halv tolv.Inte en minut efter halv tolv! Nu ska jag ta min dramaqueen och kramas innan jag skär upp grönsakerna.......

En arbetsdag

Idag fick jag 8 flickor att börja gråta på min lektion. Klassas man som bra eller dålig lärare då?

Jag hoppas lika många gråter på skolavslutningen, men då av andra orsaker - att de är så glada och tacksamma mot mej.

Trappa

Trappa in making i vardagsrummet.
Hela trappan har blivit tillverkad här hemma.

Vi har numera en nästan-färdig-trappa i huset. Vi ska bara bestämma vilken färg den ska ha. det ska filas lite på den,fixa lite smått. Men nu kommer vi upp på övervåningen! Äntligen efter 4 år!

Nu börjar man se vad det ska bli!

Trappan börjar komma på plats. Marcelo fick ta i för att
hålla den på plats. Gemensamt lyfte vi och skruvade.
 Men nu är den där den ska vara!

Edith Alvi Katrin

De finaste lilla ungen i världen har fått sitt namn efter mofars mor Edith. Alvi är också ett släktnamn. Ovanligt fint tycker jag. Det sista namnet, Katrin har hon fått efter Jonnas bästa vän som var gravid i tredje månaden när hon och hennes man David dog i tsunamin i Thailand. Jag tycker det är fint av henne att hedra sin bästa vän som betydde oerhört mycket för Jonna. Jag tror att hon ler där uppe i himmelen.

Edith själv tog dopet med ro. Som vanligt betraktade hon världen med sina stora ögon. Bara hon fick ha nappen var hon lugn och snäll. En mönster bäbis har hon fått mamma Jonna! Semir fick äran att bära in sin guddotter i den grymt mysiga kyrkan i 

Kvarsebo kyrka

Kvarsebo. Jag, Marcelo och barnen var på plats. Samma sång som Stora N hade på sitt dop hade även Edith, då fick jag kämpa lite med tårarna. Våra äldsta barn. Våra första barn. Sju år emellan, men lika älskade och efterlängtade.

På senaste tiden har jag mött många reaktioner runt mej som tyder på att det är jobbigt med barn. Och jag kan inte riktigt identifiera mej med den känslan. Jo ibland är det mindre lägligt. Ibland river man sitt hår av förtvivlan men aldrig någonsin har jag velat vara utan dem. Jag tycker inte att det är jobbigt att hämta och lämna på dagis, eller att sitta med ett febrigt barn i knät. Om jag inte hade tyckt att det vore roligt att springa på fotbollsträningar, körrepetitioner, judoträningar eller cirkusfys så hade jag ju avstått och inte gjort det. Men jag tycker verkligen om att umgås med mina barn. Och problemen som uppstår som gör mej galen, förtvivlad, det är ju känslor som uppstår av oro eller omtanke om mina barn. Det är inte något jag önskar bort! Det är ju det här livet jag suktat efter. All den kärlek som överöses över mej är helt otrolig! Nu har jag slutat leta efter en substitut familj. Jag känner mej hel på ett sätt jag aldrig gjort förut. Mina barn är är vad jag älskar att fokusera på. Och jag vet att Jonna känner på samma sätt. Edith har 

Jonna och Edith

verkligen hamnat hos rätt mamma, hos rätt familj. Vilken familj hon har fått. Helt makalöst underbara! Moster Moa, morbror Calle och alla andra mostrar som jobbar utomlands, i Stockholm osv. Alla med samma värme och kärlek. Hon kommer aldrig vara ensam. Och med en hel klan av kvinnor runt sej har Edith all chanser i världen att hitta förebilder och få odla sin personlighet och hitta riktig kvinnlig styrka.

Det var en ära att bli inbjuden till dopet. Mina barn skötte sej. Marcelo också. Så jag kunde slappna av och ha en riktigt, riktigt trevligt. Så mycket hängtid med Edith blev det dock inte. Mormor och mostrar släppte knappt henne en millimeter ifrån sej. Men det är okej, det var Ediths dag och hon fick vara med dem som älskar henne mest. Jag får hänga med henne på lördag!

Judo tävling

Jag borde skriva nåt fyndigt och klipskt just nu, men jag är för trött. Istället får bilderna som Annelie tog på våra barn vara det huvudsakliga i detta inlägg!

Mittimellan N till vänster kämpar som en iller och ger sej aldrig!

Gemensam uppvärmning med alla ungar samtidigt,
 det var väl ett 70tal...

Man blir imponerad av vissa ungar! Jisses vad bra de är! I dag har vi varit på en judotävling hela dagen. Mittimellan N har gått två matcher, Nathalie gick tre matcher och Stora N hade 

Annelie värmer upp sin dotter
genom att kittla henne!

från början fyra matcher men en kille fick bryta efter en skada i ena matchen, så det blev bara tre. Som vanligt är det Mittimellan N som imponerar mest. Hon är seg som kola. Hon ger sej inte och kämpar supermycket hela matcherna. Stora N är lite för rädd och möter alltför överlägset motstånd för att på riktigt kunna tävla. Kanske är det han som är modigast och starkast ändå? Att kasta sej in i nåt där man egentligen inte har en 
chans, det kräver en del! 

Nathalie i en av sina matcher.

Nathalie var jätteduktig i sina matcher, hon är en mästare på att hålla sej på mage när hon blir fälld, och det gör att motståndarna får svårt att ta poäng på henne. Hon kommer bli livsfarlig om nåt år! Mittimellan N plockade lite i poäng och gjorde en oavgjord match den här gången, Annelie och jag började bubbla med lite mammor från andra klubbar och det blev riktig trevligt.

 
Mersmak, nu vill vi på fler tävlingar!

Idiot tränare

Stora N gjorde sej redo för sin sista match. Killen han skulle möta hade grönt bälte vilket betyder att han tränat ganska många år mer, han var rätt många år äldre också. Då kommer tränaren fram, kollar på Stora N, hånflinar lite och säger till sin kille:
- Ja, ja, det blir ju en träning för dej. Du får se det så. Gör en ippon snabbt så har du matchen på ett par sekunder, ha ha.

Jag kunde knappt tro mina öron! Hur kan en tränare säga så framför en sju-årig nervös kille som räcker sin motståndare till bröstet? Jag gjorde mej redo att filma men sa ändå ifrån.
-Ursäkta, så där säger man inte! Du är vuxen och det är bland små BARN! Det där var riktigt lågt.
Tränaren tittar då på mej gör en en överlägsen min, slår ut med armarna och ler överlägset. 
URSÄKTA MEJ????????? Lejoninnan i mej vaknade. Stora N hörde inget. Han var livrädd för sin motståndare. Så rädd att han bara ett par minuter tidigare suttit och gråtit i min famn. Killen han skulle möte hade skadat två killar i grupppen. En så pass allvarlig så att han inte kunde fortsätta tävla alls.  Killen körde fult, tog stryptag, slog mot nacken och hoppade före med knän in i motståndarna. Han var duktig också, så jag ska inte dissa honom för han var också ett barn. Det var en annan kille i samma grupp som också var från Linköping som hade lite samma stil och folket runt oss började prata om dessa två killar. De tyckte inte om att de körde med så dålig stil och det höjdes lite röster mot att domarna inte hade riktig koll.

Tränaren från Linköping

Efter matchen gick jag fram till tränaren. Jag var svart i ögonen och jag var inte nådig. Folket runt oss undrade vad som hände men jag struntade i dem. tränaren bugade med huvudet, bad om ursäkt, sa att han inte var stolt över sitt beteende.
-Och du ska vara en förebild! Det är barn vi pratar om. Små barn. Han är sju år gammal, han förtjänar inte ditt förakt! Han har gulvitt bälte och är från början mycket sämre än vad din kille är! Han är här för att ha kul och du bara dissar honom! Det är dina killar som kör fult. Det är de som folk pratar om för att de inte kan köra snyggt. Slå i nacken, slår på halsen, är det nåt du är stolt över eller? Det är inget att vara stolt över! Du borde skämmas!
-Ja det gör jag också.  Halkade ur honom innan han försökte släta över att det inte var så han menade och han menade att.......bla bla blaaaa.

Jag lämnade tränaren innan jag skulle gå för långt. Jag hade lust att platta till hans ego tills han blev en blöt fläck. Jag var ursinnig. Det tog inte lång stund innan han kom fram till mej och bad om ursäkt igen och började fabricera att han sagt att killen skulle göra sitt favoritkast. BULLSHIT! Jag sa åt honom att han inte var bättre än de där fotbollsföräldrar-hulliganer som prata om att krossa och slå sönder sina motståndare, sånna människor som man föraktar. Jag sa åt honom att man inte behövde vara så föraktfull och att hans kille var bra ändå. Han bad om ursäkt ännu en gång men suddade liksom bort sin ursäkt när han i nästa andetag sa att jag missuppfattat allt. Jag sa åt honom att jag hoppades att han hade lärt sej nåt. För det var han som gjort fel, inte killen!

Sedan fick jag be vår tränare Tobbe om ursäkt för att jag ställt till en scen på vår klubb, han klappade dock om mej och sa att jag gjort rätt. När jag berättade exakt vad tränaren sagt blev Tobbe själv blev lite svart i ögonen. Det såg ut som om han funderade på att själv gåöver till den andre tränaren, men stoppade sej själv. Kanske lika bra,  Mest såg det ut som om han ville ta nacksving på tränaren. Några föräldrar klappade om mej på väg ut och sa att jag gjort helt rätt. Den ena killen som blivit skadad sken som en sol när han hörde att jag gnällt över den fula stilen. Jag blir galen när man är nervärderande mot andra, speciellt mot barn och i allra högsta grad när det är min son!

Kanske är det så att det tränaren sa bara råkade komma ut fel. Kanske var det en svart groda som hoppade ur mu och att han inte alls är sån och kanske att jag överreagerade. Men förhoppningsvis har tränaren lärt sej något och att han funderar på hur han kan förbättra attityden till nästa match.

Matchen då? Jo Stora N förlorade efter en ippon, men det tog mer än 10sekunder, lite dryga minuten valsade killarna runt.

Av respekt för killen som Stora N körde emot så har jag valt att inte ta med något kort på honom. Tack Annelie för att du fotade våra barn!

Stillhet

   Det är tomt och tyst i mitt huvud. Jag vill krypa in i min kokong. Vill ha tystnad. Stänga ut ljuden. Börjar drömma om att åka till en stuga vid havet. Gå i myskläder, ta med kameran och Bobbo. Gärna en stenstrand. Känna vinden blåsa i ansiktet. Dricka varmt te. Titta på film. Stänga av livet en stund. Inte svara i telefonen. Meditera. Läsa en bok. Jag vill gå promenader, små upptäcktsfärder. Handla i en liten lanthandel, tända några ljus. Ha stillhet. Min själ vill ha stillhet.

 

 

Men för att slippa åka bort så kan jag faktiskt göra samma sak här hemma. Jag kan sätta Marcelo på att ansvara för barnen sedan kan jag ligga och glo på film, ta en promenad längs med sjökanten, ta på mej en varm tröja, tända brasan. Tillsammans med Marcelo kan jag drick varmt te. Jag bor på en fantastisk plats här på jorden. Allt jag behöver finns här. Inte behöver jag lämna mitt hem för att få allt det där jag vill ha. Jag kan ha det här. Och kanske är det just det jag behöver lära 

mej, nej inte lära mej, påminna mej om, det jag behöver finns här. Just där jag är. Varför åka bort när harmonin finns där jag är. Vinden blåser lika friskt här. Dessutom finns de jag älskar mest av alla just på den här platsen. Hur kommer det sej att man tror att det ska bli bättre för att man reser bort? Märkligt det där. Hemma borde väl vara bästa platsen?

Långt inlägg om matklöshet och min fina Lilla N

Att vara mamma är fasen i mej inte lätt. I dag har varit en prövningens dag som slutat i tårar och sårade känslor. Dels var det sonen som bröt ihop för att han inte orkar med sin minsta lillasyster, dels var det Lilla N som hysteriskt började gråta för att hon inte kan hantera sina känslor och tillsist var det jag som föll ihop som ett korthus och började böla för att jag inte vet hur jag ska vara en bra mamma till min känsliga dotter.

Att vara mamma till mina två stora barn är väldigt enkelt om man jämför hur det är att vara mamma till mitt yngsta barn. Jag räcker inte till, mina kunskaper räcker inte till för att det ska bli bra för henne och samtidigt bli bra för de andra två. När jag berättar för andra hur det kan vara och hur det är så rycker de flesta på axlarna, ler lite och tror mej inte. Men varje dag jobbar jag hårt på att balansera hur jag ska få henne att vara trygg och glad, samtidigt omtänksam, snäll och ha plats att uttrycka den storm av känslor som lever inom henne. Jag blir frustrerad över att andra inte "ser" henne. Jag blir tokig över när jag ser hur andras blickar och kroppsspråk uttrycker att de tycker att jag är galen, för hård eller bara inbillar mej. Jag gör inte det, och jag vet inte hur jag ska göra för att det ska bli bra. Just denna maktlöshet, bristen på svar är en av anledningarna till att jag inte ville skaffa barn under många år. Som förälder har jag inte rätten att misslyckas. Mitt mål med barnen är att de ska växa upp och ha en bra självkänsla.    Tjena, hur lyckas man med det?

Jag känner ganska många, vänner, bekanta, kompisar, sånna man hört om osv som inte nått ända fram med sina barn. Barn som skär sej själva, barn som går på antideppressiva tabletter, barn som börjar med droger, barn som utsätter sej för fara, barn som blir kriminella, ja ni vet allt det där som man fasar för att ens egna barn ska göra. Dessa barn har inte alltid föräldrar som är dåliga. Faktum är att de flesta har föräldrar som är som vem som helst. Jag har fått följa deras jävla skit kamp för att deras barn ska ta sej ur det destruktiva och börja tycka om sej själva och leva ett vettigt liv med vettiga val. Alla har inte lyckats men gudarna ska veta att föräldrarna har försökt. Och försökt igen. Jag tror på att grunden för detta lägger jag nu. Grunden för hur mina barn ska vara, vilka val de gör och hur de kanaliserar sin smärta, det är den jag gräver åt dem nu. Jag försöker inte göra rätt för stunden. Jag jobbar stenhårt för att göra rätt i det långa loppet.

Med det sagt så kan jag säga att efter lång tid med att stävja, lirka, förhandla, hota, krama och hitta alternativa utvägar, så är jag helt slut. Och när Lilla N ligger och flinar i sängen åt att Stora N är ledsen..... jag säger till mej själv; det där leendet är för att hon vill dölja att hon är ledsen. Nu går hon sönder lite inuti som jag måste hitta lim till att laga. Hon förstår att att vi är är arga och ledsna på henne, men hon förstår inte varför och det får henne att känna sej maktlös...... och nånstans därefter tappade jag tålamodet. 

När jag sitter i soffan senare på kvällen och maktlösheten slår emot mej. Varför tar ingen mej på allvar? Varför tar ingen henne på allvar? Dagispersonalen sa häromdagen att ; hon är så trygg och har så roligt här på förskolan. Varför vill hon då inte gå dit? Varför drar hon hela upp tiden små saker som hänt ex att andra barns tjat går henne på nerverna, när jag försöker få henne att berätta vad det är som gör att hon inte vill till dagis. Nonsenssaker som upprepas gång på gång för att hon inte kan sätta ord på vad det är som inte känns bra. Eller varför blir reaktionen att; så barn kan vara, men sån tur är så går det över..... kommer de säga samma ska om hon går in i dåliga förhållanden och blir misshandlad av sin pojkvän för att hon inte tror att hon förtjänar bättre? Eller om hon börjar snatta, stjäla bilar eller rymmer hemifrån? Jag vet inte var jag kan vända mej, jag vet inte var jag ska hitta någon som kan ge mej råd, tips, berätta vad jag ska göra, jag vill inte att mitt barn ska såra och skada andra men jag vill heller inte att hon ska såra sej själv!

I dag när jag satt i soffan och grät ropade jag till henne att komma. Hon ställde sej två decimeter i från mej och tittade med sina stora ögon. Jag sa;
-Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte hur jag ska hjälpa dej när det blir så här tokigt. Vad är det du vill att jag ska göra?
Då svarade hon med en skrämd och otroligt ledsen röst samtidig som hon tog min hand och satte den mot sin panna,
-Mamma jag ger dej tålamod. Mamma känn här, jag ger dej tålamod. Du kan få det av mej.

Vi hade ett lång och intimt och bitvis hemligt samtal där hon berättade vad hon tänkte på när hon blev ledsen. Hon har heller inga svar på vad det är hon behöver när hon blir arg men hon kunde berätta att hon ville slita sönder nåt. Slita, var det ord hon använde mest. Och boxas. Tillslut enades vi om att hon skulle få en handduk som hon kan slita i så mycket som hon bara orkar när hon blir sådär arg. På handduken får hon slå så mycket hon orkar och i handduken kan hon gömma sitt ansikte så ingen kan se henne. Hon valde en vit handduk med blå ögla och den ska vi ha med oss för att se om det kan hjälpa henne när känslorna tar överhand.

Jag tänker på de som är föräldrar till barn som har olika diagnoser. Föräldrar till autistiska barn, till utåtagerande barn, till adhd barn till .... ja jag vet inte vad. De som lever i det här hela tiden. Det tar liksom aldrig slut. Barn som agerar och reagerar, barn som mår, men hur mår de? Hur orkar dessa föräldrar? Var hämtar de kraft ifrån? Var hittar de sina lösningar? För min Lilla N må ha ett sjuhelsicke till humör. Hon må vara retsam, obstinat och otroligt tålamodsprövande men hon är också alldeles underbar. Hon lockar till skratt lika ofta som till ilska. Hon ger otroligt mycket kärlek till alla hon älskar och hon kan faktiskt föra sej. Det går att handla, vara hos andra, utan att man dör på kuppen. Jag kan slappna av.  Tills dagar när hon är så här. Jag vet också att jag kan få ett slut på det ganska fort, den här negativa spiralen. Men det kräver att jag är så hård och känslolös tills hon ger upp. Men det är ju just den skadan som uppstår som jag vill undvika. Jag vill nå dit utan att vara iskall och som en sten. Jag vill visa henne kärlekens och tillitens väg.

Inte ens Marcelo tar min oro på allvar. Visst kan hon driva honom tills han skriker sej röd ibland, Men så säger han med sin lugna, trygga röst. -Titta på Mittimellan N, hon var precis likadan och titta nu! Lilla N kommer också komma dit. Vi får bara vänta och se. Det kommer gå bra.
Jo det hoppas jag, för som jag sliter för att försöka lyckas!

Harrang av arg Liten N

Lilla N är inte helt 100 frisk och hennes dåliga mående har satt sej på humöret, minst sagt. Idag cyklade tjejerna och jag gick med Bobb ner till busshållplatsen för att hämta storebror. På vägen hem ville hon inte längre. Nåt som alltid, och jag menar ALLTID funkar är när jag tävlar med henne sista biten. inte idag. I dag blev hon asförbannad. Jag ignorerade hennes dåliga humör men jag hörde henne muttra, morra, skrikaoch gnälla bakom mej. Här är delar av Lilla N:s harrang som varade ca 1km.

-Åhhhhhh jag blir så arg på de här trötta, inte fungerade benen. Varför är ni så trötta? Jag blir så arg. Åhh jag orkar inte, mamma du får inte gå så fort. Varför går du så fort. Jag blir galen på den här dåliga cykeln, den.....jag tycker inte om den här cykeln, jag tycker inte om de här benen. Det enda jag tycker om är att duscha. Jag tycker om att duscha och att äta godis och titta på TV. Det är det enda jag tycker om. Det är skönt att duscha. Och att titta på TV. Och äta godis. Och så tycker jag om Fångarna på fortet som mamma tittar med oss ibland. Det är ett bra program. Det tycker jag om. AHHHHHHHH!!!!! Jag är så arg! UHHHHHHH! Duscha tycker jag om, och Fångarna på fortet!

När vi åkte hem tidigare idag så blev hon galet arg på sin storasyster. Det gick överstyr och det har det mesta gjort de senaste dagarna. När jag pratade med henne råkade jag säga:
- Vad är det som har hänt? Vad är det som gör att du är så arg hela tiden? Jag saknar den snälla Lilla N.

Den lilla kommentaren skapade en egen monolog där i baksätet.

-Saknar du den snälla Lilla N? Det gör inte jag. Henne har jag lämnat på gatan, så hon är död. Jätte död. Snälla Lilla N har blivit sparkad så nu blöder hon. Kvar finns bara jag. För snälla Lilla N vill inte vara här. Snälla Lilla N sitter på skylten och visar vägen. Vägen bort däråt. Så det så. Tror du snälla Lilla N kommer tillbaka. Det tror inte jag! Buuuuuu (gråt).

Lilla N, Bobbo och jag.

När jag väl fick en syl i vädret så sa jag att jag visste att den snälla Lilla N fortfarande finns där inne men att Lilla N måste berätta vad det är som är tokigt. Hur känns det att bli sådär arg, vad är det du behöver...... ja ni vet alla de där pedagogiska frågorna. Då tjurade hon ihop ett tag och sedan började hon sjunga och skoja som om ingenting hade hänt. Det kan inte vara lätt att vara en liten figur med så mycket känslor som inte går att kontrollera. Min underbara, fina lilla enerverande dotter! Vilket ansvar jag har att hjälpa dej sortera alla dessa känslor och bena ut dem så du förstår dej själv och dina egna reaktioner. Ibland är det lätt att förstå smärtan i dej men ibland....kan du driva mej och din familj till vansinnetsgräns. Andas, andas! Ett råd till oss alla. Men oavsett vad, finns vi alla här för dej i alla väder och vi gör vårt bästa för att hjälpa dej att hantera både oss i omgivningen och göra dej mer harmonisk. Jag älskar dej, och jag förstår dej. Vi är så lika.

10 tecken på att jag är stressad

1.  Jag vaknar 20 minuter före klockan ringer. Eller vaknar i tid trots att jag glömde ställa klockan.
2. Jag tycker att ungarna är för långsamma när de kliver ur bilen.
3. Jag kör för fort trots att jag är en kvart före i tiden.
4. Jag glömmer vad jag ska göra, gör det jag redan gjort en gång till och det jag borde göra blir inte klart eftersom jag måste göra om det jag redan gjort för att jag glömt att jag gjort det.
5. Jag slocknar på kvällen innan jag ens märker att jag är på väg att somna och sover som en död.
6. Jag måste skrika rätt ut ett par gånger om dagen bara för att pysa ut frustration i kroppen.
7. Jag och ungarna har gjort en lek av min frustrationsskrik för att jag inte ska skrämma dem.
8. Jag har ett sötbegär av gudsnåde och vill tröstäta.
9. Frasen - När jag för en gång skull...... kommer ur min mun varje gång jag sitter ner.
10. Jag kan inte fatta beslut om jag ska gå kursen "våga vägra stressa" eller inte eftersom jag inte vet om det kommer att stressa sönder mej att försöka hinna dit.

Hundtrötta

Pluto är helt slut. Han behöver en vilodag. I dag fick Lilla N träna Pluto medan de två stora spelade fotboll. Först körde hon konster, lite snurra, gå runt, vacker tass och sådär. Sedan blev det lydnad med sitt, ligg stanna kvar och apport av boll. Som avslutning körde hon en blandning mellan sök och enkel markeringar där Pluto letade boll i ett enormt dike. Jag tog över och körde ett lydnadspass. Pluto var helt färdig. Slarvade med rörelserna, satte sej inte ordentligt i friaföljet. Ändå var känslan ganska bra. Kanske beror det på 

att han fixade fjärrdirrigeringen bättre än vad han någonsin gjort. Gör han så här kanske vi kan få en 5;a på tävlingen! Så ni förstår att mina krav är inte alltför höga...... (10 är max) . När vi kom hem lade han sej i sin säng och har inte lyft på huvudet sen dess. I morgon kommer han få sova så mycket han vill!

Bobbo struttar också runt här hemma. Jag vet inte om det har hänt nåt när jag inte var hemma eller om det är träningsvärk från i söndags. Det känns skönt att beslutet är taget att inte tävla honom mer. Nu kan han få göra roliga saker utan att pressas. Hittintills har väl inte hans pensionärstid varit det roligaste. Sjuka barn varvat med jobb brukar inte vara den bästa kombon med långpromenader och härliga skogsrundor. Men det kommer. Den lilla tid jag har i morgon ska jag helt ägna åt Bobbo. Då blir det en tur till skogen och lite apportering. Bara han och jag.

Lydnadsträning

I dag var jag på vår lydnadsträning med Ingela. Hur går det för stackars Pluto? Jo det går framåt otroligt långsamt. Med tanke på hur ofta vi tränar lydnad så borde det vara hans paradgren, men så är det inte. Fast på nåt sätt gör det ingenting, det är som om vi tar ett litet steg i taget. Jag har känslan av att han kommer vara väldigt jämn när han väl kommer upp på en högre nivå. Även om jag borde bli lite frustrerad över både honom och mej för att vi inte får till det så är jag ändå exalterad att träna lydnad med min Pluto-boy. Det gör ingenting att det går med små babysteps framåt. Han har klarat klass 1, vi kommer 
snart testa klass 2. Han kommer inte få några strålande poäng men jag tror att han på sikt kommer att vara bättre på lydnaden än vad Bobbo har varit. Sakta, sakta börjar fotgåendet se ut som nåt som liknar ett fotgående. Han kommer närmare mej och plogar inte lika mycket som han gjorde för bara några månader sedan. Han har förstått vänstersvängarna, och även om han strular mycket runt dem, han slår nosen i min hand, snurrar med rumpan och så vidare, så är resultatet en plågsamt seg process som jag ett tag fruktade aldrig skulle ge resultat. Men nu börjar jag se ljuset i tunneln. Och är domaren på bra humör kanske vi kan få en 7:a på  fria följet. 



Rutan är ett annat tröstlöst moment som jag fastnar i. Jag fattar liksom inte hur vi ska komma vidare. Men jag tränar rutan lite för lite för att momentet ska fastna. Så om jag bara får ändan ur vagnen och börjar göra det som jag gjorde för några veckor sedan, köra rutan 5 gånger varje morgon eller kväll så kommer han lyckas få poäng där med. Just nu är han oerhört beroende av belöningen i rutan och att han ser att jag lägger den där. Apporteringen går bättre och bättre. Jag tycker att han tuggar lite, eller kanske mer flipprar med apporten i munnen. Han sätter sej lite för långt bak i ingångarna men jag tror inte det blir lika svårt som det var att lära honom att sitta med apporten stilla i munnen bredvid mej. Och det gick ganska fort trots att det var enormt jobbigt för honom.

Inkallningen brukar inte vara några problem. Ibland händer det att han inte kommer på första kommandot och ingången är lite strulig, precis som den är i alla moment. Men vi kommer att komma till det i träningen när allt annat sitter lite bättre. Fjärrdirrigeringen  tycker jag är helt okej. Han lägger sej fint, och sätter sej ibland helt strålande och ibland inte alls. Beroende på avståndet klarar han detta moment olika bra. Vi behöver bli lite mer säkra och stabilare i detta moment för att komma åt de lite högre poängen. På de närmaste tävlingarna jublar jag om han får poäng överhuvudtaget i fjärren. Än så länge behöver jag vara alldeles för nära för att han ska utföra momentet, men på sikt......

Jag tror Pluto kommer att ta sej upp till eliten. Kanske klarar han att få  ett första pris  i den högsta klassen en dag. Det är målet med Pluto i allafall. Jag hoppas vi når ända fram. Det känns som om han har kapaciteten, bara polleten ramlar ner, för oss båda!

Lydnaden är så roligt just för att den är ganska svår att bemästra. Det finns alltid moment som går att filas på. Jag känner att Pluto verkligen försöker göra sitt bästa, han försöker verkligen att lösa uppgifterna han får men ibland fattar han inte, men då försöker han igen. Jag beundrar han mod och envishet. Om två veckor smäller det till. Då starar vi lydnadsklass klass 2 nu när han är 2 år!

Agilitytävling

Här är lite bilder från söndagens agilitytävling. Jag hann inte fota så mycket. Men visst är det underbart med alla mattar och hussar och de olika stilarna. Precis som i freestyle så finns det plats för alla!

Absolut sötast idag. Den lilla, unga killen med en väldigt lydig sheltie.

Den här lilla urgulliga hunden vann våra hjärtan. Hon var verkligen jätteliten!

Absolut roligast var den här beageln som fick tuppjucket och apporterade nummerskyltar!

Ulltussen for snabbt fram på banan och gjorde felfritt lopp!

Vissa är mindre än andra!

Gäller att hålla tungan rätt i munnen.

Många skutt i högfart blev en bra tävling

Ett kapitel avslutas........

Bobbo, Bobbo......vilken fantastisk hund du är!

Idag avslutade vi Bobbos tävlingskarriär som startade för nästan exakt 9 år sedan. I hemlighet drömde jag om felfrialopp, pinne och bra placering. Inte för att det spelade någon roll men det här är sporten han älskar mest av allt i livet. Agilityn har vi haft för att alltid hitta glädjen och samarbetet tillsammans. Det hade varit så roligt att sluta med en bra känsla. 

Agilityn var först. Ingen gungbräda, hindret som Bobbo inte gillar. Bobbo hade ett sent startnummer och jag kände ännu mer att att allt skulle bli en bra avslutning. Men målet var att ha roligt, riktigt roligt tillsammans!

Vilken hund jag har! Vad fantastisk han är ute på banan. Så lätt, så säker, så snabb, så förlåtande. Det kändes som det bara var han och jag i hela världen. Allt runt oss försvann, det var vi. Han och jag. Min älskade, fina son. Så mycket känslor, så mycket kärlek. Jag hörde inte åskådarna, kände inte vad det var för väder. Det var som om vi var i en bubbla. Vi blev ett. Symbios. Han och jag. Han och jag.

Sedan kom  det dåliga. Marcelo och barnen kom. Stora N låg mellan hundarna, nåt hände och Bobbo reagerade. Slagsmål. Bobbo satte sej i Plutos näsa. Alla tittade. Hundarna lät och det tog en liten stund innan Bobbo släppte. Men inget skulle få förstöra den här dagen. Vi satsade på att ha roligt ju!

 I hopploppet vet jag att Bobbo har blivit lite för gammal för att ha den rätta snabbheten att kunna konkurrera. Men vi satsade på att göra ett felfritt lopp. Hur det än gick så var jag nöjd med dagen. Jag hade inte behövt att oroa mej. Banan var inte alltför svår och jag hade redan sprungit den med Pluto och upptäckt den svåra 
fällan efter slalomen. Jag kallade in Bobbo och försökte undvika fällan med långhoppet och rutinerad som han är längde han ännu mer på steget och klarade hindret, även om det var nära. Felfria kom vi i mål. Beröm kom från alla håll och väl framme på filten kom tårarna. Nu är det över. Nu är det över. 
Vilken fantastisk tävling vi gjorde. Det var nog en av de bästa vi gjort. Den där känslan som jag letar efter infann sej under båda loppen. Det känns nästan som en skam att sluta nu när han går så bra. Men man ska ju sluta på topp. Vi hade så roligt tillsammans därute. Det var en fröjd att stå bredvid honom. Det var en ära att vistas vid hans sida 
idag. Han var kung! I agilityn slutade vi 2:a bara 5tiondelar bakom 1:an. I hoppklassen slutade vi 3:a och tog pinnar i båda klasserna.

På prispallen med mössa, rosett och godis.

Jag har inte ord för vad jag känner för min underbara livskamrat, min ledsagare, min lärovän, min bästa vän, min skugga, mitt barn. Jag står fast vid beslutet att pensionera honom. Han är värd en massa dagar med bara underbara aktiviteter där kraven på honom ligger i att ha roligt och sluta bita Pluto. Ett kapitel till i hans liv har avslutats. Hans karriär är över. Ett nytt steg har tagits


Välkommen till pensinärslivet!